Adoption-en väg till ett barn

Jag har bestämt mig att

2009-12-25T18:55:00.001+01:00

lägga ner denna blogg eftersom jag inte orkar underhålla den på ett bra sätt.Min egentid behöver jag till andra saker! Jag vill tacka er som läst och kommenterat och så vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År, 2010

Förresten jag kommer att förändra bloggen

2009-12-19T21:44:00.000+01:00

Jag kommer att förändra bloggen på så sätt att jag kommer att ha lösenord fortsättningsvis, efter nyår. Vill ni ha tillgång till den vill jag ha en kort presentation och sedan skickar jag lösenordet.

Julstök och pyssel

2009-12-19T21:39:00.000+01:00

Det är härligt att vara hemma igen, även om omställningen blev stor från att vara patient och att ingå som en del av en familj.Att vilja kunna göra saker men inte orka/få/kunna är besvärande, men samtidigt en nyttig upplevelse.

Men stämningen är god, stress finns inte mer än hos maken som inser att han inte köpt alla julklappar ännu som han tänkt:-)Vi njuter av jullov, att kunna vara uppe lite extra länge och allt smarrigt man får göra till jul. Det mesta av julmaten är redan klart, i alla fall för min del, då jag gjorde det innan jag åkte in på sjukhuset.

Nu har jag sett mig i spegeln efter operationen och jag känner mig glad trots den långa eftervård som nu krävs av mig. Att leva med dränage från magen funkar bra, jag har döpt det till Bloody Mary eftersom det ser ut som det:-) Bloody Mary har numera en egen väska som hon åker i, varthän jag än ska.Kanske att jag får ta bort det på måndag, men just nu är det alldeles för stora mängder som fortfarande kommer ut, för att jag ska tro det.

Jag har dock varit så fåfäng att jag provat diverse kläder som jag lagt undan eftersom jag inte kunnat ha dem för den stora puckeln på magen. Nu sitter de snyggt och jag bara längtar att kunna använda dem.Helt plötsligt längtar jag efter träning, någon bra viktreducerande diet och olika styrkeprov jag har framför mig. Jag som skulle ta tjejklassikern i år får skjuta på Vasaloppet tills nästa år, eftersom jag inte kan träna hårt nu på ett tag efter operationen.Jag ska undvika alla vridrörelser, men får snart börja träna sit-ups, efter nyår.

Tacksamhet för livet

2009-12-09T16:41:00.000+01:00

Idag översköljdes jag av tacksamhet och massor av lyckokänslor. När jag låg här för mig själv och funderade på livet, uppfylldes jag av dessa lyckokänslor man kan få ibland. Jag är glad att jag är mitt i livet, att min familj är stor och kärleksfull och att jag får uppleva det. Jag hade ju lika gärna kunnat vara utan och vandrat där som ofrivilligt barnlös i det eviga träsket av sorg och längtan!

Min underbara make som finns där troget år efter år och fyller mig med livskraft och kärlek. Han med sitt glada smittsamma skratt, sina upptåg och sin förmåga att få andra att känna sig uppskattade. Lång,ståtlig, vacker och alldeles underbar, med sin varma öppna famn och fortfarande förstår jag inte hur det gick till när han blev min? Hjärtat dunkar hårt av förälskelse och den kärlek jag känner för honom, mina ögons ljus och mitt hjärtas glädje.

Jossan som står på egna ben stadigt förankrad av livet, i början av sin vuxenhet och hon klarar sig så bra. Min stolthet och kärlek över henne känner inga gränser. När hon ringer ett samtal och för att hon fortfarande vänder sig till mig med förtroenden uppfylls jag av tacksamhet att jag får dela just hennes liv. Tänk det kändes så nyss vi blev mor och dotter, som hon la huvudet på min axel för första gången och jag blev så innerligt hoppfull och tacksam att det var just hon som var utsedd till att bli min äldsta dotter.

Bella som mött så många svårigheter i sitt liv och över vunnit dem alla. Bella som idag ringde och berättade om skoldagen och allt hon gjort och avslutar med de bästa ord jag vet från henne:- Jag älskar dej, mamma. Det har varit så lång sträcka att komma hit och att känna samma reservationslösa kärlek för oss bägge två som vi gör och upplever nu. Nu när hon trots allt är tonåring och börjat sin befrielse är hon mild som en smeksam sommarvind. En lisa för själen med sin livsglädje och sin förmåga att numera uttrycka kärlek och samhörighet. Tacksamhet känner jag gentemot de människor vi mött på vägen som hjälpt oss på olika sätt att komma dit hän och för att hon nu älskar mej som sin mamma och att jag får älska henne som min dotter.

Nora den vilda och fria, med sin första långa mening i 2 års åldern med arg stämma, stamp i golvet och förmågan att spänna blicken i en: "- Mamma, du tycka du vill, ja tycka ja vill". Hennes mest använda mening i minst ett års tid och den fick mig att fullständigt smälta. Underbar i sitt självförtroende och nu en stridbar ung dam med omvärlds intresse och debattvilja och samtidigt stor förmåga till empati med andra människor.Jag älskar henne så innerligt och hon är så närvarande i allt hon gör.Jag undrar alltid vad det var för gudar som sände mig detta underbara barn? Hon som kan få mig rosenrasande, skrattandes,sjungandes och full av liv och kärleksfull? Hon som har sådan tillit?

Frans han måste vara en gudagåva. Han med sina ögon djupa som brunnar, sin Alfons Åberg inställning till livet och sin förmåga att ta livet som det är. Han som blir drabbad av livets orättvisor och tittar på en med tårfyllda ögon när han inte förstår varför någon är dum emot honom. Han som redan vid 6-års ålder förstod att för en del är det livsviktigt att vinna, och kunde bjuda andra på den vinsten utan att det påverkade hans självkänsla. Huvudsaken var att kompisen fortsatte att vara glad och ville leka. Han som bara kom och fullständigt intog mitt hjärta på två röda sekunder. Aldrig tidigare hade jag upplevt att anknytning kunde gå så fort och jag blev hans mamma i samma sekund jag fick omsluta honom i min famn.Nu som mamma till honom fylls jag av glädje och tacksamhet över det han lär mig. Att få hans uppriktiga kärlek!

Oscar som har börjat sin livsvandring i min familj så nyss och ändå vågar visa förtroende och kärlek. Vi som börjar komma varandra in på livet och som kommer att ha många år på oss att stångas emot varandra:-)Jag fylls med glädje och förundran över att jag har blivit utsedd att vara hans ledsagare i livet. Jag känner stolthet,glädje och kärlek över honom. Det sker under, varje dag!

Ola, jag bara älskar honom:-) Han och jag har hittat varandra och jag tar honom som en stor kärleksgåva från livet. Han fyller mig med skratt och glädje och många roliga upplevelser. Jag är så glad att jag får uppleva honom och hans storebror i mitt liv. Han som har så små anspråk på livet och som måste vara den snällaste ungen på jorden. Jag fylls med sorg när jag tänker på orsaken och fylls med hopp och glädje när han trotsar.

Alla dessa är min underbara fantastiska familj som jag får älska och känna samhörighet med. Vi som har det så himla bra och jag tror aldrig jag känt större lycka och tacksamhet än vad jag gör nu i livet.

Ingen operation idag trots alla förberedelser

2009-12-08T14:49:00.001+01:00

En annan medmänniska behövde min operationstid bättre och jag får vänta ytterligare ett par dagar, tills på torsdag. Jag hade tur och biblioteksvagnen kom och jag kunde fylla på ett förråd av böcker.

Läste en underbar tänkvärd text som Nelson Mandela läste vid installationen 1994

Vår djupaste rädsla

Vår djupaste rädsla är inte att vi räcker till
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss, vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar.
Varför skulle inte du kunna vara det? Du är ett Guds barn.
Att Låtsas vara liten tjänar inte världen.
Det finns ingenting upplyst i att gömma sin storhet,
för att andra människor inte ska känna sig osäkra
Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns i vårt inre.
Det finns inte bara i några av oss, utan i var och en.
Och när vi låter vårt eget ljus stråla ger vi omedvetet andra
människor tillåtelse att göra detsamma.
När vi befrias från vår egen rädsla befriar vår närvaro automatiskt andra.

Jag har det bra och försöker ta vara på den egentid jag fått nu.

Födelsedag för Oscar

2009-12-02T09:52:00.000+01:00

Idag har vi firat födelsedag på morgonen och nu sitter jag trött här framför datorn. Jag har bråda dagar då jag på fredag skall läggas in på sjukhus och förberedas inför operationen på tisdagen. På fredag lär jag ju ha tid att reflektera, surfa och läsa då jag ska inta sängläge i fyra dagar. Kanske det blir riktigt mysigt?? Just nu sover jag alldeles för lite, men jag tänker att det jämnar ut sig i slutet av veckan.Det som är jobbigt att jag verkligen hatar sjukhus, får snudd på panikångest där och känner mig totalt instängd. Då vill jag helst spränga hela byggnaden:-))Men handarbete, dator och massor av böcker gör nog att det blir bra, trots allt. Bloggen lär ju få många välbehövliga uppdateringar och reflektioner:-)

Ola och jag har ju börjat förskolan, men nu kommer han att sluta lagom till jul officiellt, eftersom det inte funkar bra. Det var alldeles för tidigt för honom att relatera till andra människor och även om jag är med, funkar det inte bra. Han har slutat att äta(han har tidigare haft gravt anorektiskt beteende)och det tar lång tid för honom att äta, fast han är hungrig och det är verkligen miniportioner han äter.( Han vet inte om att han inte ska dit något mera, och är nöjd med att vara hemma.)

Nu är han sjuk så det blir en lång paus naturligt, sedan kommer jullovet och sedan kommer det inte förskola, om han inte får placering på en speciell förskola med liten barngrupp och fasta rutiner. Han blir trygg och glad av det, och då leker och samspelar han fint med andra barn. Här, på den denna förskola, far han mest omkring och sparkas och hittar på rackartyg, för att väcka uppmärksamhet och nyfikenhet hos de andra barnen. Vem vill ge sitt barn en sådan identitet?

Det har hänt något hos våra nya barn

2009-11-20T10:02:00.000+01:00

Deras biologiska föräldrar snurrar mer än någonsin och det är väldigt turbulent kring dem just nu. Med löften, hot och en massa lögner som faller tillbaks på dem själva, medan vi sätter ihop spillrorna av barnen gång på gång. Pussar och kramar dem och står kvar, även om det ger mig sömnlösa nätter och maken blir hålögd av trötthet, för att vi för långa samtal på nätterna, när inga barn kan höra.

Stödet från socialtjänsten är obefintligt i dessa situationer, tur att vi är självgående och på det klara med vad vi vill. De kan tidigast träffa oss efter nyår, men det är ju nu vi skulle behöva luta oss på deras erfarenhet och behöva deras rådgivning, för det är ju nu det är turbulent. Barnen kan ju inte vänta tills efter nyår med att få hjälp med sina problem. Urk, säger jag bara. Likadant som i somras:( och det gör mig fundersam om jag kan rekommendera detta till en enda människa.

Det som ändå hänt med barnen är att de äntligen börjar se oss som sina föräldrar, och igår sa Oscar, Godnatt pappa, till maken när han skulle gå och lägga sig. För första gången använde han inte makens namn! I morse svarade Ola i telefonen och gav den till mig och sa, det är pappa i telefon. Jag drog ett djupt andetag och tänkte att jag orkade inte med det just nu. Varför hade jag inte lagt upp telefonen högre upp så att Ola inte kunde nå den och inte kunnat svara innan jag kollat vem det var? Då visade det sig vara min älskling,:D och då blev jag glad. Det verkar som om anknytningen tar fart av alla krumbukter de biologiska föräldrarna gör, så nu får de hålla på bäst de vill! Vi har fått förnyad kraft att älska vidare och bygga relationer till barnen!

I morse uttalade sig Ola till mig: Hella, jag tycker mest om dig i hela världen! Jag kommer att bära med mig de orden i mitt hjärta länge och den dagen han kan känna så för maken också kommer jag att jubla för då har vi nått fram med budskapet:att kärlek blir bara större ju fler man är som delar det! Att det är alldeles OK att flera uppsättningar föräldrar och att det kan vara en rikedom.

Livet är gott!

2009-11-15T14:52:00.000+01:00

Denna vecka har varit en sådan som man drömmer om som förälder, med förnöjda barn och lyckliga föräldrar. De har fått gå och lägga sig tidigt hela veckan, eftersom de veckan innan var så trötta och bara bråkade hela tiden med varandra. Vi vuxna fick agera FN hela tiden och det gillar inte jag och maken. Om de sköter sig och uppträder schysst mot varandra får de själva bestämma sovtid numera annars bestämmer jag och maken. Även denna vecka kommer att ha samma koncept, då de idag återigen är trötta och hackar på varandra.

Jag och maken hade en underbar afton igår med egentid och fick som sol inombords efteråt. Vi var på Robban Brobergs show i Falun och han är ju oemotståndlig. Hans underfundiga texter, hans sätt att besjunga livets svårigheter och glädjeämnen berör mig och fyller mig med livsglädje. Ännu varmare inombords blev jag när han deciderade en sång, till hans sista barnbarn Esther, som kommit ända från Sydafrika och som han benämnde som ett av livets stora glädjeämnen. Då blev jag väldigt berörd!!

Idag har jag sovit länge, maken har tagit morgonracet och sedan har vi badat på Aqua Nova och njutit på Relaxen hela familjen. Ola och Oscar börjar sig mer och mer finna sig tillrätta med vårt liv och verkar känna stolthet över vår annorlunda familj. Oscar blev hämtad klockan 10 hos sin bästa kompis,som han sovit över hos, och var glad för det. Jag och maken punktmarkerar honom hela tiden nu för att få tillhörighet till honom. Små vackra kärleksord, en kram, en liten kittling i magen, en puss i förbifarten och ser till att han är med på allt som vi gör som familj.

Oscar ska nu äntligen få komma till en grupp för ungdomar i samma situation som honom. En grupp där samtal och andra roliga aktiviteter ingår som en "korttidsbehandling" samt att de ska få hjälp att sluta vara medberoende och hantera det. Det är jag mycket lycklig över! Han vet dock inte om det ännu utan får veta det en stund innan han ska dit.

Nu ska jag gå och hjälpa till att laga god söndagsmiddag, färska lammkotletter med svamp och rotsaker.

November är redan här

2009-11-13T10:28:00.000+01:00

och nu har jag fått min operationstid, precis lagom så att jag hinner komma hem till jul. Äntligen kommer mitt stora magbråck att opereras bort!

Jag och Ola har hittat vår rytm och han blir alltmer trygg, även om mor och far i fjärran fortfarande är de som dominerar hans tillvaro.Oscar han bara bor här i vår familj, trivs bra men är bara här kroppsligen, själen finns där borta i fjärran. Ständigt undrande vad mor och far har för sig, hur de mår och vad de gör.

Jag börjar alltmer oroa mig för hur det ska gå och bli för honom. Vi ska försöka få handledning i hur vi ska uppföra oss i denna situation. Oscar har i alla fall fått plats i en grupp för barn med missbrukande föräldrar, där han kommer att få samtalsstöd och träffa andra som lever under samma premisser, delvis, som han har gjort.

Jag har så sakteliga kommit igång med att ta tag i vikten igen:-) och försöker nu att skärpa till mig vad gäller ätandet, men visst får jag återfall:-)Träningen är numera regelbunden och strukturerad. Jag har börjat med afrikansk powerdance och det är helt underbart; kul, svettigt och ger träningsvärk i höfter och lår, men det är roligt.Jag ler bara vid tanken på det även om dagen efter innebär värktabletter för att kunna röra sig. Får ni chansen att prova på, gör det, sedan är ni fast:-)

Jag har börjat att hitta nya vänner och återknutit gamla bekantskaper, men jag saknar fortfarande mina gamla vänner i Östersund. Småförkylningar avlöser varandra här men eftersom det är snuva går det att leva med:-)

Byggsamrådsmöte idag, samt ett löfte om att få bygglovet i handen idag gör att livet känns som en dans på rosor! Nu håller tidsplanen! 1 april 2010 flyttar vi in i vårt nya hus och det känns helt fantastiskt!

Livet flyter på

2009-11-04T11:55:00.000+01:00

Jag har njutit av höstlovet och med fem hemmavarande barn blir det många mysiga tillfällen. Ola och Oscar har haft umgänge med sina föräldrar under lovet, en del eftermiddagar och det fungerade bra.Förutom att Ola och Oscar trodde att de skulle flytta hem snart,de förstod inte att det var mor och fars önsketänkande. Ola hänger fast vid tanken, men undrar ofta hur det blir med mig då:-) Jag brukar svarar att jag kommer att sakna honom väldigt mycket och längta efter honom. Om jag vet att han har det bra mad mamma och pappa får det ordna sig. Han får hälsa på mig istället, men då har han en egen lösning och konstaterar att han ska gifta sig med mig istället:-D Det är underbart med små förskolebarn och vad bra de är för egot:-))

Anknytningen har lossnat och numera vågar han både pussa och krama mig, även om det blir hårda kramar och hårdhänta pussar, försöker han att ge kärlek tillbaks:-)
Jag kan konstatera att kärleken är ömsesidig numera och att vi har hittat varandra bra.

Under höstlovet passade vi på att bowla, åka till badhuset, gå långpromenader med fikaryggsäck och att bara vara. Mycket skratt blev det också samt djupaste allvar. Vi hann vara i sommarstugan en hel del och göra fint där och jag hann plocka svamp och njöt av friheten att få rå mig själv en stund.

Sjukstuga

2009-10-21T09:18:00.000+02:00

Men det är mest jag som är sjuk nu. Efter ett kortare inhopp på en förskola där jag och Ola jobbade tillsammans ett par dagar insjuknade han och i måndags jag. Min feber är bortåt 40 grader,hosta, halsont,örvärk och värk i kroppen.Kanske det är den beryktade influensan eller en vanlig höstförkylning?

Ola har återhämtat sig sånär som snuva och en aning hosta,både Frans och Bella har varit sjuka enstaka dagar i förra veckan. Tur att maken har en lugn arbetsperiod så att han kan jobba hemifrån. Det är verkligen synd om mig:-) kan inte minnas när jag var så här sjuk sist!

Anknytningen går framåt, i lördags fick jag en frivillig puss av Ola och sedan tittade han mig djupt i ögonen och sa de magiska orden:- Jag älskar dej! Gissa om jag var överlycklig, en mur har börjat att rasa. Jag kramade om honom hårt och förklarade att jag älskade honom mest av allt i hela världen.

Han kommer in på morgonen och vill ha minst 100 pussar som barn behöver:-) Om jag glömmer det påminner han mig när vi äter frukost. Han har tagit för vana att komma till min säng på morgonen med en bok som han vill höra och för att få sina hundra pussar. Vi har börjat mysa nära och länge då:-)

Krafterna har återvänt

2009-09-30T20:06:00.000+02:00

Jag känner att nu har vardagen en struktur, dagen en rytm och Ola har blivit trygg med den. Oscar börjar hitta kompisar som kommer med hem till oss och jag har fått tillbaks min familj. Mina andra små älsklingar har hittat tillbaks till sig själva och integrerat de nya familjemedlemmarna i sitt liv.Vi börjar åter ha harmoni och det ger krafter till annat.

Min viktreduktion har inte blivit av,snarare tvärtom, kvällarna har fyllts av otillfredsställande snaskade som bara har lett till fler kilon att ta bort. Men nu börjar min och makens träningsrytm återkomma, vi har hittat hålen som vi kan unna oss själva och jag är glad för varje träningstillfälle som blir av.Måndagarna är det vattenjumpa, onsdagar simning och relax, torsdagar löpning och under helgerna är det numera svamppromenader som står på dagordningen om det inte är orienteringstävlingar förstås:-)

Anknytningen går framåt, idag fick jag en frivillig puss av Ola! Jag skulle ha kunnat skriat, hoppat runt och tjoat av glädje, men istället fick jag ta det varligt. Jag tackade för den goda pussen och sedan var det inte mer med det, men inombords gjorde jag alla tänkbara cirkuskonster!

Onsdagar är en familjedag, vi åker alla till badhuset, ofta har barnen med sig vänner, och sedan äter vi medhavd middag där. Ola har simskola och har stor support av alla syskon och deras vänner:-) Idag gjorde jag pannkakor på 3 liter smet, fanns inte ens smula kvar, krusbärssylt med kokos och vanilj hade strykande åtgång liksom kålrabbi och Oscars goda Brownies. Jag undrar hur mycket som får plats i dessa växande släkten? :-) Frans åt 10 pannkakor, Ola åt 7 stycken till exempel:-)

Vi jobbar på anknytning

2009-09-18T10:01:00.000+02:00

Förut har allt varit enkelt vad gäller anknytning, vi skulle bli ett vi; mamma,pappa och barn. Det biologiska ursprunget fanns där, men ändå inte,för de fanns ju inte kvar i vardagen med besök och samtal. Nu med ständigt närvarande, osynliga vuxna som inte tillåter en stark anknytning,(för att de är rädda för att förlora barnen),är det nästan omöjligt att bli viktiga vuxna .Jag vågar inte, säger den lilla, om man vill ge en kram eller en puss.Han blir stel som en pinne och blir besvärad av kroppskontakten.

Vi badar, jag pratar och försöker få honom att inse att kärlek blir bara mer och räcker till alla. Hur förklarar man detta för föräldrarna på ett bra sätt, så att de kan ge sin tillåtelse? Det är min nästa uppgift som familjehemsmamma, för att kunna hjälpa barnen och oss till en djupare anknytning.

Annars går dagarna, vi har fått till en rytm och börjar hitta nya bekanta att träffa.

Lycklig pojke

2009-09-07T12:12:00.000+02:00

Ola har lärt sig att cykla och han är mycket stolt över det. Äntligen kan han hålla balans, trampa och komma framåt. Han har cyklat hela förmiddagen i parken och skrattat gott åt sig själv. Nu medans vi väntar på att lunchen ska bli klar, fick han ringa till pappa och berätta att han kunde cykla av egen kraft.

På försommaren träffade jag

2009-09-04T23:30:00.000+02:00

en gammal skolkamrat och nu har vi träffats och pratat. Det blir nog inte fler tillfällen för min del, vi är alltför olika och ser olika på människor.Jag är för demokrati och religionsfrihet och tror på alla människors lika värde. Hon hade rasistiska åsikter som fick mig att rodna och gå hem.Usch och fy vilka mörka krafter det finns!

Jag ska påminna mig själv om detta möte i framtiden när jag funderar på vad gamla skolkamrater gör.

Idag var det en gulddag

2009-09-04T21:48:00.000+02:00

En sådan där dag som kommer att leva kvar länge i minnet. Idag satt vi alla runt matbordet, åt en god middag och stämningen var god. Alla skrattade,hade tid att lyssna på varandra och då kände jag nu blir framtiden ljus. Vi börjar vara en familj igen, som fungerar som ett team och som tycker om varandra. Jag har märkt det genom att jag inte är lika psykiskt utmattad, utan krafterna har börjat att återvända.

Jag har återupptagit bokläsandet, har lite krafter över att bry mig om släkt och vänner, hinner skriva lite på bloggen.Har pratat med goda vänner som jag inte pratat med sedan juni för jag har inte haft kraft att hålla det sociala livet i gång, förutom grannarna på landet och orienteringsklubben.

Vårt husprojekt förenar oss alla och nu blir det en nystart, för vi flyttar dit som en familj och på lika villkor.

På torsdag ska jag och Ola åka till Östersund och jag ska träffa mina bästa kompisar. Jag längtar efter det och saknar vardagskontakten med dem, blev nog mer rotad där än jag kunde tro under de 15 år vi bodde i Östersund och Jämtland.

Min nya blogg som handlar om vårt husbygge

2009-09-03T09:55:00.001+02:00

http://byggahus-mammahella.blogspot.com/

Tiden går fort, men vi försöker hålla världen stilla

2009-09-03T09:52:00.002+02:00

Jag tycker tiden rusar iväg även om jag stillar mig och låter livet ta tid.Efter sommarens alla aktiviteter fylls nu dagarna av skörd, bär- och svampplockning samt orienteringscirkusen. Alla helger är uppbokade med fotboll och orientering och vi trivs med det:-)) Ola och Oscar tycker det är kul och spännande med orientering och fylls med förundran, över att vi möter samma människor gång på gång från klubben.

Oscar springer i inskolningsklass och hans övervikt börjar långsamt att minska, lilla Ola springer Miniknat och älskar det. De håller på med sina kartor som de andra gör och analyserar vägval och funderar på vad de skulle ha kunnat gjort annorlunda:-)

Jag och maken har annat huvudbry just nu, vi ska bygga ett hus, men jag har verkligen haft ruelse över alla pengar det blir. Men nu har vi bestämt oss och det känns spännande, om än stort med alla dessa pengar.Bankkillen kunde inte förstå min ångest jag kände, ni har ju gott om pengar över till annat. Tänk på alla 80-talister som satsar på att bygga hus och bara har hälften av era inkomster, var hans svar till mig.

Men jag är försiktig med pengar och vill ha både hängslen och livrem. Vi är ju dessutom vana att kunna resa utomlands när andan faller på, eller göra andra roliga aktiviteter och i framtiden måste vi planera för att ha råd. Ett lyxproblem är det och jag är medveten om att vi är lyckligt lottade, men vi har kämpat länge med lite pengar och dryga adoptionskostnader för fyra barn.Därför njuter vi nu när vi kan unna oss att gå ut och äta, eller att resa eller hitta biljetter till en musikal vi vill se, eller att ungarna ska få uppleva något speciellt. Vi har haft lite pengar under så många år, när vi arbetat deltid bägge två och försökt att ge barnen vår tid. Därför har det varit befriande de sista åren när vi kunnat göra saker, utan att fundera på vad vi ska dra in på för att pengarna ska räcka.

Ni kan följa vårt husbygge på bloggen:http://byggahus-mammahella.blogspot.com/

Härlig tid

2009-08-21T12:45:00.002+02:00

Jag och Ola smet till vår sommarstuga i går kväll efter orienteringsträningen.efter ett kvällsbad i baljan, en brasa och en kort saga om en ekorre sov han gott. Idag vaknade vi tidigt och gick ut och plockade svarta vinbär en stund. Efter förmiddagsfikat, tog vi oss en promenad i skogen och plockade kantareller och upptäckte att även trattkantarellerna kommit i stora mängder.

Det är avstressande att få rå om lilla Ola alldeles själv och nu börjar hans små kärleksförklaringar komma. Att sedan få gå i skogen, plocka bär, rensa land och bara njuta av livet i stugan tillsammans med en liten, vad mer kan man begära?

Goda föresatser

2009-08-20T09:38:00.002+02:00

När vi kom hem upptäckte jag att sommaren har inneburit för mycket snaskade för att vara hälsosamt. Vågen visade ett antal pluskilon. Jag har bestämt mig för att ta tag i det direkt, för jag vet hur fort det blir 10-15 kilo för mycket till. Jag är ju inte smal idag, men de andra extrakilona som sätter sig gör mig definitivt till den orörliga då är det så jobbigt att kämpa bort dem.

I måndags var jag på vattengympa, tisdagen bjöd på cykeltur med Ola samt en långpromenad runt älvravinerna, gårdagen innebar promenad, bärplockning samt 10 km löpning.Nu ska jag försöka att kombinera detta med ett minskat energiintag och hoppas att kilona försvinner fortare än kvickt:-) Önskedrömmar?!!! men förhoppningar kan man ju ha:-)

Jag var också till plastikkirurgen som ska operera mitt stora ärrbråck (Ca 30 cm stort) som blev efter tarmvredsoperationen förra våren. Pinsamt var bara förnamnet, (vid besöket) man fick ställa sig mot en vit bakgrund och sedan visa sig halvnaken och sedan fotograferade han magen ur olika vinklar. Kirurgen tröstade mig med att ansiktet inte syntes i alla fall. Jag ska vara inlagd i många dagar och det ger mig redan nu massor av ångest, hatar sjukhus och att vara inlagd. Påminner om alltför många dagar av sorg i mitt tidigare liv, innan jag blev förälder.

Är det någon av er andra som vill kämpa med mig för att ta bort extrakilon? Vi kan stötta varandra!

Jag kom och tänka på de dagar

2009-08-18T09:26:00.002+02:00

när vi inga barn hade i vår familj, 15 år sedan var det visst, men jag kommer fortfarande ihåg känslan av längtan och väntan. Av all sorg som fanns inneboende, all kärlek som fanns inombords och bara väntade på att få ges vidare till ett barn. Det fanns mycket tomhet, väntan och sorg, livet var liksom inte på riktigt och även om vi hade det bra, hade vi ju redan gjort allt femton gånger och det var inte roligt längre.

Vi betraktades inte som fullvuxna eftersom vi inte hade barn, våra åsikter rörande barn och familjeliv räknades inte på samma sätt som andras. Vi fick alltid semester i andra eller tredje hand för vi hade ju inga barn att ta hänsyn till.

Igår träffade jag Ella , en mycket god vän som bor i närheten av vår sommarstuga, en ofrivilligt barnlös, 70-årig gift kvinna. Hon var ett fosterbarn, som blev adopterad som vuxen, av sina fosterföräldrar.Hennes biologiska föräldrar gav inte sitt tillstånd till adoption under hennes uppväxt.

Vi kom att prata om sorgen som det innebär att vara ofrivilligt barnlös och för hennes del finns den fortfarande kvar, min är läkt och finns kvar som ett erfarenhetsärr från livet. Hon har fortfarande inga barn, inga barnbarn att relatera till som livets efterrätt och fortfarande upplever hon att hon står utanför den kvinnliga gemenskapen, som hon menar finns i moderskapet.

Är det verkligen så ? Finns det en gemenskap som bygger på moderskapet? Är vi inte i första hand människor? Eller är dessa roller som vi tilldelas i olika sammanhang så viktiga i människors liv att vi väljer att utesluta människor?

Ellas tankar om sitt liv som ofrivilligt barnlös smyger sig in hos mig och jag fylls med tacksamhet att jag fått förmånen att träda in i föräldraskapets magiska cirkel. Att jag fått uppleva dagar med armar som lindas runt omkring mig av mina barn som säjer jag älskar dig.Att jag fått höra att jag är den bästa mamman på jorden...

Jossan, Nora, Bella och Frans har gett mig ett nytt liv, med nya erfarenheter och trots att inte alla dagar är rosaskimrande, är de ändå enklare än de dagar som var fyllda av oförlöst längtan och väntan och sorg.Min kappsäck nu är full av glädje och livskraft, och framförallt tacksamhet och livsglädje, som jag nu kan ge vidare till Ola och Oscar.

Tack för alla ärr jag har från livet, tack för allt som jag fått uppleva och genomlida! För utan det, skulle jag inte vara jag! Mina barn skulle inte vara mina barn! Tack för all sorg jag fått uppleva för utan den skulle jag aldrig kunnat uppleva glädjen i att få dessa fina underbara ungar som är det finaste jag vet!

Sommarlovsfinal

2009-08-17T08:32:00.003+02:00

vi har haft sommarlovsfinal; orienteringsläger med klubben söndag- onsdag där jag var kock. Långa dagar blev det och roligt var det, även våra nya pojkar blev engagerade och fick blodad tand att fortsätta. Daniel Tynell var där och höll ett föredrag om kost och hälsa för oss föräldrar och barn. Sedan skrev han autografer i parti och minut:-))

När det var slut åkte vi hem till stan där vi passade på att planera in skolbesök för Oscar och det blev bara ett. Vi har hittat en liten friskola med specialkunskaper runt dyslexi där han har börjat. Han gillade den direkt och fick bra kontakt med läraren.Maken åkte till sitt arbete och sedan efter det fortsatte han raka spåret till Östersund med släpvagn, för att vara Jossan behjälplig med flytten. Nu har även Jossan lämnat Östersund och håller på att söka sig ett nytt liv i Stockholmstrakten.

Fredagen åkte jag tidiga morgontåget med alla fem barnen till Stockholm, med hjälp pendel och buss tog vi oss fram till Jossans nya bostadsområde och träffade kvartersvärden där. Vi fick alla nycklar och sedan gick vi upp till lägenheten och kollade. Bostadsområdet var verkligen trevligt och lugnt, samt med god grannsämja, nära en sjö med badplats samt att elljusspåret gick intill. Efter att vi fixat det tog vi buss och pendel in till Stockholm igen och åt en god lunch på restaurang.

Mätta och belåtna tog vi färjan över till Djurgården för ett långt besök på Grönan. Ola skrattade gott när vi fröjdade oss i alla karusellerna och gäspade sig igenom Mora Träsks konsert. Jag var lite förundrad först, innan jag kom på vad det beror på, för han älskar musik.Han har inte hört de sångerna och har inte med sig det i bagaget som andra barn har, utan är lika sångfattig på svenska som ett nyanlänt barn som adopteras in i sin familj.Nu har jag varit och köpt olika CD-skivor med barnmusik på som vi kan sjunga till och de sånger som jag har sjungit för honom sitter. Efter Grönan besöket åkte vi till hotellet som jag bokat in oss på och möttes av maken och Jossan. Vi hade fått kanonrum och barnen trivdes gott. Ola somnade som en stock efter den långa dagen.

Lördagen hjälpte vi Jossan att flytta in och några av hennes kompisar mötte upp och hjälpte till att tömma flyttlasset. Efter det åt vi lunch och åkte sedan hem med alla barnen. Ola och Oscar träffade sina föräldrar och kom tillbaks glada och förnöjda, med nya leksaker i handen igen. Vi åkte tillbaks till sommarstugan för att tömma den på alla våra saker som skulle hem igen, för nu ska vi ju bara bo där på helgerna.Ola tycker att stugan är hemma och att huset i stan är tråkigt för kompisen finns inte här:-))

Igår flyttade vi sålunda hem och nu har hösten kommit:-) Välkommen kära höst med ordning och reda samt nya goda föresatser. Jag har snaskat lite för mycket i sommar och det har satt sig runt magen:-) Idag har jag börjat mitt nya liv med mer energi ut än in:-)

Sköna njutningsfyllda sommardagar

2009-08-06T07:36:00.002+02:00

skulle vi kunna ha, men hemma hos oss stormar det, känslor luftas och jag är explosiv mest hela tiden. Vanartig mamma ger vanartiga barn:-)) Jag dricker och kissar kopiöst just nu för att inte avrätta ungarna och ändå upplever jag att reptilhjärnan är den som dominerar mest just nu:-))

Flickorna kom hem från lägret i söndags och fortfarande igår snubblade jag över deras ouppackade väskor i vår hall i sommarstugan. Själva ligger de bekvämt tillbakalutade i sina sängar, med neddragna gardiner och uppburen TV samt DVD och tittar på Titanic och kan inte förstå varför jag blir arg??? Vadå väskor? Vadå disk på rummet, de har ju bara ätit frukost och det är ju sommarlov? Men nu är det ju snart dags för middag?

Jag bara skrek rakt ut när jag fick syn på en luden tallrik under Bellas säng:-)) Det är nackdelen med att ha mycket porslin, som vi har i stugan, eftersom min svärmor hade två hem som blivit ett hem här i stugan.Man märker inte att det saknas porslin förrän efter väldigt lång tid.

Frans har köpt ett litet PSP-spel som han just nu är beroende av, vi fick beslagta det igår, efter att ha träffat en urvakad, ointresserad, otrevlig,sur, gnällig ung man som inte sovit på flera nätter. Han har spelat sig igenom nätterna och tål inte höga ljud, att andra tittar på honom eller att vi pratar i normal samtalston vid matbordet. Helst vill han sova bort dagarna eftersom han har huvudvärk till följd av sömnbrist.Igår fick maken nog och tog det i beslag.

Jag har en räddningsplanka, det är att dra på sig de svarat tightsen, ta fram den grå träningströjan och knyta motionsskorna och sedan härligt befriande från krav från alla andra människor löpa min timme.En total utrensning av hjärnan, påfyllnad av glädje-endorfiner och ny kraft att leva i vardagen och ta hand om den nya situation som uppstått i familjen.

Igår gick jag och la mig tidigt efter en skön löptur och ett kvällsbad för att inte avrätta ungarna idag också! Tur att det finns nya dagar, varje dag, och en ny chans till att göra annorlunda!

Varför har tjejerna kvar sina saker

2009-08-03T00:31:00.002+02:00

när de har flyttat till en ny familj? undrade Ola en dag i veckan som gått. I hans värld flyttar man och byter familj, när man inte är hemma. Tjejerna hämtades hem från Arlanda idag när de kom från musik och sånglägret. Ola och Oscar, mötte dem med en förväntan, av sällan skådat slag och Olas första ord till Nora var: Jag har saknat dig!

Han fick en lycklig kram till svar från henne och sedan fnittrades det gott i bilen hem. För att inte tala om allsången som vi hade i bilen med alla nya sånger som Nora och Bella ville lära ut till oss övriga familjemedlemmar. Ola kommenterade lyckligt att det var den bästa biltur han hade varit med om och kunde vi inte alltid sjunga i bilen?

Robert Broberg, Galenskaparna och Ted Gärdestad var några textförfattare till sångerna vi sjöng i bilen på hemfärden. Jag och maken log mot varandra och det var underbart att se fem huvuden i bilen som skrattade och hade kul ihop. Vi har liksom den familj vi drömt om och det är god stämning igen.Tjurkalvarna har stångats färdigt, vi har omformat vårt hem medans tjejerna, som har värsta revirtänkandet var borta och nu tog det emot den nya familj vi är.

Jag tycker det är helt otroligt, alla barnen har eget rum, liksom vi och sedan har vi en våning med kök och vardagsrum som fungerar som umgängesvåning för hela familjen. Jag blir bara mer och mer nöjd med vårt boende och det utrymme som finns i det. Vi har till och med ett arbetsrum, som dock fungerar som ett genomgångsrum men ett ställe där man kan sitta och jobba.

Flytten betydde verkligen något nytt för oss alla och nu efter drygt 8 månader har verkligen hemmakänslan infunnit sig. Vi har börjat att rota oss och definierar oss numera som dalfolk och inte som jämtar.

Men jag saknar mina vänner och speciellt mina bästa vänner Katrin och Maja. Det är svårt att inte kunna träffa dem så ofta som man vill utan bara få prata med dem på telefon eller via kort.

Saknar nära och kära

2009-07-31T22:56:00.003+02:00

För drygt ett år sedan gick min älskade farmor bort och jag saknar henne fortfarande. Jag saknar att kunna ringa till henne och prata om vardagliga ting, att höra hennes kloka och livserfarna råd och sorgen kommer tillbaks fylld av längtan efter henne.En kvinna som var född 1912 och som gjorde revolution inom många områden, som gjorde en klassresa, som var engagerad och stark och som fanns för mig. Hon var liksom bara min, trots att jag delade henne med mina syskon och kusiner:-))

En gemensam favoritlåt som jag lyssnar på när jag känner sorg och saknad.

Bärplockning

2009-07-28T23:33:00.005+02:00

Det har varit uppehåll en dag, hallonen rodnade i sitt land och smultronen lyste röda från sitt. Jag skulle plocka av några liter och gick där i godan ro, när Ola kommer farande:- "Vad gör du Hella?" (Han kollar ofta vart jag är eftersom jag blivit viktig för honom). -"Jag plockar bär till kvällsmaten", svarar jag och då ställer han sig och tittar på. Jag inbjuder honom till att deltaga i bärplockningen och när vi plockat av hallonen, går vi till smultronlandet småpratandes.

Mitt i allt det vackra där när vi går och plockar samt sjunger sången Plocka,plocka röda bär kommer orden: -"Det där blåbäret ( han kallar alla bär för blåbär) ser ut som mammas blod..." Jag frågar honom lugnt:-" brukar mamma blöda ofta?" -"Bara i köket, när pappa blev arg på henne". svarar han och kollar in min reaktion. Jag fortsätter att ställa frågor, vad hände då? Hur kände du dig då? Vad gjorde ni? och han berättar sin ögonblicksbilder. Sedan tar han ett smultron äter upp det och säjer uttrycksfull:- "Det här är såååå gott".

Jag erbjuder honom att plocka direkt i magen om det är såååå gott och ger honom en varm kram. Jag välsignar alla år jag arbetat med barn som har det svårt och som gett mig förmågan att samtala med dem, om allt, utan att höja på ögonbrynen eller att bli förvånad/rädd. Men fortfarande hugger hans ögonblicksbilder i mitt hjärta och tårarna som kommer på kvällen hos mig befriar mig från det tunga och jag återfår tillit till att det blir bra.

Igår kväll när jag nattade honom och han grät sig till sömns efter en dag med umgänge, med sina biologiska föräldrar, undrade jag vad myndigheterna håller på med? Barn som är brottsoffer har verkligen inga rättigheter, om det är den biologiska familjen som gör brotten, utan de ska ständigt konfronteras med sina förövare, ensamma, utan övervakning.

Kärleken till den lilla pojken har kommit som ett brev på posten och det gör ont att lämna ut honom till detta otrygga som ger honom mardrömmar. Jag önskar att hans värld fick bli den som andra barn lever i och att det var hans behov av sina föräldrar som fick styra umgänget. Inte de vuxnas behov av sina barn.

Storebror han bara är och längtar efter allt det tokiga som för honom är välbekant, det är jobbigt med allt nytt och att lära sig ett nytt språk ofrivilligt. Han och Frans stångas som två tjurkalvar om allt och bägge försöker att överträffa varandra i allt.Jag och maken får oss ett gott skratt emellanåt över de små tjurkalvarnas krumbukter. Flickorna är på sång och musikläger denna vecka, så nu tvingas Frans att konfronteras med Oscar varje dag och ofta.

Det är nyttigt för Frans att tydliggöra sig och sina behov. Han vågar inte riktigt stå upp för sina behov och behöver verkligen träna på att formulera sig över vad han vill och inte vill, Oscar ger honom möjlighet till daglig träning. Oscar vet nämligen precis vad han vill:-)) Frans har det jobbigt, men vi ser att han utvecklas och blir tydligare, vilket glädjer mig. På så sätt är Oscar en viktig erfarenhet och en fin gåva för framtiden för Frans.

Reflektion över syskonskap

2009-07-20T10:26:00.005+02:00

Jag har en svart bok där jag brukar skriva ner tankar och reflektioner i och ibland tar jag fram den och läser.I dag hittade jag en reflektion jag skrivit ner när jag var i Icmeler i maj. Då inträffade en händelse som jag sedan har funderat på och som numer återigen aktualiserats i och med att våra kära fosterbarn inkommit i våra liv.De har med sig en massa i bagaget som förhindrar dem att just nu ha ett gott syskonskap.

"-Vilka fina barn ni har" säjer de två svenska kvinnorna i övre medelåldern som ligger i solstolarna framför oss på hotellets badstrand i Icmeler. De berömmer deras artighet, deras förmåga att föra sig i olika situationer och att de är trevliga att prata med.Jag blir glad över att höra att mina barn uppfattas, som jag upplever dem, även av andra.

Sedan kommer den fråga som nästan är ett obligatorium för folk som är nyfikna på vår typ av familj, som bildats med hjälp av adoption och där barn har olika hudfärg. "Är de syskon" ? frågar Birgitta som är rektor för en skola i Hudiksvall. Jag svarar med ett leende: -"Javisst de är syskon alla tre". -" Men jag menar de två svarta barnen," säjer Birgittas syster, Christina, som för övrigt är sjuksköterska. -" Ni undrar om de är biologiska syskon? hjälper jag dem på traven.

De två ler lättat mot mig och jag bestämmer mig för att det inte angår dem egentligen. - Nej, tyvärr de är inte biologiska syskon" svarar jag illfundigt. "Numera är de syskon eftersom vi är en familj och de alla numera har samma mamma och samma pappa och de lever i samma miljö och under liknande levnadsbetingelser", kontrar jag."Det är det som är tanken med adoption" mässar jag vidare och ler återigen.

-"De uppför sig inte som syskon", dristar sig Birgitta till att påstå. Förundrad tittar jag på henne och frågar vad hon menar. Syskon brukar ju bråka och det gör ju inte era, de uppför sig mer som goda vänner. Det måste bero på att de inte är biologiska syskon, förklarar hon för mig.

I solstolarna bredvid mig och maken ligger barnen och lyssnar häpet och jag har blivit svarslös. Jag funderar över deras slutledningsförmåga och över deras yrkesval, har inte utbildningarna givit dem någon kompetens? Vad ska jag svara nu då?
Att inte en rektor begriper en sådan självklarhet eller en sjuksköterska som bägge arbetar med människor?

Jag ler mot dem igen och avslutar samtalet genom att konstatera att vädret är härligt och att det är skönt att det fläktar lite från havet.Jag har blivit förstummad och inser att vidare dialog i ämnet kommer att visa min förundran över deras kompetens och intelligens.

Mina tankar fortsätter att fundera över deras påstående att biologiska syskon bråkar mer än icke-biologiska syskon. Vad har genetik med fostran att göra? Vad har vår fostran av barnen med deras genetik att göra? Vi har ju dessutom två som är biologiska syskon inte bråkar de mer eller mindre än de andra två. Jag upplever nog att de är lika goda kålsupare alla fyra.

Jag och Mikael bestämde oss tidigt för att skapa en samhörighet och gemenskap mellan barnen och därför har vi inte utsatt dem för konkurrens. De har inte fått tävla mot varandra, mer än när vi spelar spel. Vi har uppmuntrat saker som de gör för varandra och arbetat på att ge dem redskap vid konfliktlösning.Vi påminner dem om att syskon har man hela livet och säjer man allt för hårda eller elaka ord stannar de kvar i hjärtat som taggar och påverkar deras gemensamma vuxenliv.

Många människor har ju blivit fostrade att bli älskade genom prestation och då måste man ju hävda sig på andra människors bekostnad.Kanske det är så för dessa två som frågade? Våra barn duger gott för oss som de är med sina personligheter och för att de just så mirakulöst har blivit våra genom adoption.

Kärlek och tydliga gränser mot hur man uppträder mot varandra i familjen ger ett gott syskonskap mellan barnen oavsett genetik.De speglar snarare mina och Mikaels värderingar än deras genetiska förutsättningar. Annars skulle man ju kunna dra slutsatsen att bäst för alla barn som får syskon är att föräldrarna adopterar syskonen för att de ska få ett gott syskonskap;-)

Dagarna de går och går

2009-07-19T21:13:00.002+02:00

och idag var sista dagen som maken hade semester. Vi har firat av honom med en grillfest tillsammans med grannarna och välkomstfest för pojkarna. Alla har bidragit med något och trivselfaktorn var hög. Barnen (alla åtta) gjorde ett skådespel som vi fick skratta åt och njuta av.

För våra fosterpojkar är det som att upptäcka ett språk som de inte riktigt förstår och de gör ett gott jobb. De vill verkligen knäcka familjekoderna vi har och de kämpar på även om groparna är många för dem.Gång på gång får man förklara att vi inte pratar med händerna på varandra, utan använder orden istället. Att vi försöker att göra livet lättare för varandra inom familjen, genom att hjälpas åt och bjuda på saker exempelvis genom att hämta en tröja eller ett glas vatten till någon annan.

Vi drack vin och öl till maten på grillfesten, men hade haft en lång diskussion innan om det var lämpligt eller inte. Dock bestämde vi oss för att visa att vi dricker ett glas till maten när det är fest, men att inget farligt händer.Pojkarna kollade in oss noga och vi fick godkänt.

Lillebror hänger mig i hasorna mest hela dagarna, allt vad jag gör, hjälper han till med.I två dagar har vi rensat trädgårdsland, flyttat plantor och vattnat har han gjort med oändligt tålamod. Han älskar att vara med och laga maten och idag var han stolt över att ha gjort köttfärslimpa och sallad.

Storebror kämpar på och igår fick han löpa tillsammans med mig för han är ganska rund och behöver komma igång.Han har inte deltagit i gymnastiken de sista åren och behöver därför få självförtroende och förbättra sin kondition.Han var mäkta stolt när han klarat av att gåspringa 2,5 km. Han har många sociala koder att knäcka och Frans,Bella och Nora tillsammans med sin vänner Eva och Turid ger honom otaliga nya erfarenheter av gemenskap och motstånd. Det är också något som han saknat under sin uppväxt,goda vänner.

Att få sova i koja och prata hela natten, befinna sig i en daglig gemenskap med vänner, syskon och vuxna som sätter gränser och gör tillvaron begriplig gör gott inför skolstarten, då han behöver kunna kommunicera med jämnåriga på ett adekvat sätt.

Jag är glad över våra fina och schyssta ungar som står ut med lögner, rena rövarhistorierna och hårda händer och som vågar sätta gränser för hans framfart. De är otroligt viktiga och jag samtalar och vägleder dem dagligen genom deras frustrationer. De är ju kloka och ser ofta själva lösningarna när de får tänka på det ett tag.

Jag ser våra fosterpojkar som en gudagåva till våra barn. De måste öva sig i solidaritet, att formulera sig och sätta gränser för vad andra människor får göra gentemot dem. De får en grundlig övning i kommunikation och konfliktlösning. Det ger goda framtidsutsikter för att de inte kommer att svara ja och amen till allt som chefen lastar på den i framtiden:-)

Ursinnig är jag idag

2009-07-16T14:16:00.002+02:00

Vi hade just dukat för en god lunch, grillade lammkotletter med färskpotatissallad och precis satt oss ner för att börja äta, när en moped körde in på vår gård.

En man i medelåldern kliver av mopeden och frågar efter en röd Cresentcykel som ska finnas hos oss. Jag svarar glatt, nog för att vi har röda cyklar men någon sådan har vi inte i vår ägo.Jag har polisanmält cykelstölden, var har de gjort av cykeln. Cykeln blev stulen av en mörk kille med afrofrisyr och en vit kille och ni har ju sådana barn här.Sedan pekar han på Oscar och Frans och säjer att det var två stycken i den åldern som stal cykeln.

Nu börjar jag ana oråd occh svarar vasst att den tiden var vi i alla fall inte hemma utan befann oss i Falun och kollade på Harry Potter. Sedan ville jag att mannen skulle gå, men han försökte påkalla ytterligare uppmärksamhet. Jag kände redan nu att mannens frågor var väl insinuanta och tyckte att han trängde sig på samt att han störde lunchen.

Min man blev involverad efter en stund då han kom med nygrillade grönsaker från grillen och berättade då att han sett de efterfrågade pojkarna vid badet, men att han inte visste vad de hette eller var de bodde.¨Mannen gick då vidare till våra grannar då han besviket konstaterade att Frans och Oscar inte riktigt motsvarade beskrivningen av tjuvarna.

Efteråt blev jag ursinnig över det utpekande våra barn fått. Han kom nerifrån "huvudbyn" som ligger fyra kilometer från oss, ingen som vi någonsin sett eller träffat, men som fått våra barn utpekade som svarta barn och tjuvar.( Han hde kört direkt till vårt hus) Vi har ju mest kontakter i vår by även om våra barn deltar i skidklubbens träningar och tävlingar och vi deltar i olika aktiviteter nere i byn, men aldrig mött rasism eller utpekande av barnen.

Nu känns det väldigt annorlunda, Bullerbyidyllen är borta och jag ser bara det utpekande som våra barn fått. Jag är ursinnig över det och vi som hittat vår drömfastighet här i byn har nu avskrivit det som en orealistisk verklighet för våra barn.Vi passar nog bäst i stan även om vi nu för några dagar trott annorlunda.

Jag är fortfarande för arg för att åka ner och konfrontera mannen som störde lunchen, men bara ursinnet lagt sig kommer jag att åka dit och då vill jag veta vem som pekat ut vår familj.Varför ska våra barn alltid behöva uppträda exemplariskt och ändå få skit kastat på sig bara för att de har en annan hudfärg?

En familj som bildats genom adoption är verkligen synliggjord även bland människor man inte tänker på. Vi avviker från normen genom att ha barn med olika hudfärger och jag är arg, för våra barn har verkligen varken behov eller svårigheter att skilja mitt från ditt.

Livet som familjehem är annorlunda

2009-07-12T13:38:00.005+02:00

Det finns osynliga vuxna som är ständigt närvarande i barnens liv, så närvarande att de inte riktigt har tid att leka och bara vara. Ständig koll av mobiltelefon, har de ringt? eller har de inte ringt? Kommer de snart på besök? Hur mår de? Löften som inte kan uppfyllas, hårda ord i telefon till barnen, samtidigt som de ska vara de vuxnas terapeuter, arbeta med anknytningen till oss och jag vet inte allt mer?

I natt hade jag svårt att sova och försökte att fundera hur jag ska kunna ge redskap till barnen att bära sin ofantligt, stora, tunga ryggsäck.Jag håller fortfarande på att spalta upp deras situation och försöker se vilka möjligheter jag har för att ta till vara på deras erfarenheter och vända det till något bra.

Ola, lillebror har börjat att berätta om allt som hänt, fundera över varför mamma säjer si eller så och varför hon beter sig. Pappa är hans viktigaste anknytningsperson men man kan bli rädd för honom ibland.

Hella, varför säjer mamma qwqxczc(pip) till mig när du säjer att man inte får säja så till andra människor? Vad svarar man en klok liten person i förskoleåldern på det?

Jag tror jag har gråtit fler tårar dessa dagar än jag gjort i hela mitt vuxna liv, över barns utsatthet, över vuxnas oförmåga och över att veta hur många barn som har det på detta sätt. Det är tur att det finns lagar men det borde komma in tidigare i barns liv, inte 10 år efter att första larmen kommit in och fler barn blivit drabbade.

Idag gick jag och Mikael en skogsrunda tillsammans med Ola och storebror Oscar och hittade en rejäl skörd med kantareller. De gick villigt och glatt flera kilometer utan att knota och varje gång vi hittade kantareller ropade lillebror Ola: Tjoho!
Nu har vi avnjutit säsongens första varma mackor med svampstuvning på och det var underbart:-)

Nu bor de här

2009-07-08T23:21:00.002+02:00

Två fina killar som har smält in i familjen. Den yngsta pojken har börjat att sörja sina föräldrars oförmåga att ta hand om honom och hans bror.Allt löper över förvänatn och vi har väldigt kul. För Frans har det blivit ett lyft att ha två killar till i familjen och helt plötsligt är det kul att bygga lådbil.

Grannpojken och den lille har blivit bästa kompisar och tidigt på morgonen knackar det på dörren till vår sommarstuga och sedan startar leken fram till läggdags, det är knappt att de två unga männen har tid att äta:-)

Vi gjorde ett stordåd häromdagen och åkte in till stan för att komplettera garderoben åt de nyinflyttade pojkarna samt för att köpa en ordentlig bilbarnstol. Fem barn på shoppingrunda med diverse olika inköp som skulle göras, däremellan försöka att klämma in sig på ett matställe och få något i magarna,trots att Borlänge är värd för Dalecarlia cup. Detta gör jag aldrig om igen!!!!!!och ändå uppförde sig alla fem ungarna sagolikt, men vi vuxna var totalt slut när vi kom hem.

På matstället frågade kassörskan men hur många är ni egentligen, varav Nora replikerade rappt, vi är 8 stycken i vår familj men storsyrran jobbar:-)) så vi är bara sju.

Det är kul att få återuppleva bekantskapen med Pettson och Findus, att få berätta sagor och se ur mjuka och omhändertagande de större blir.

Dagarna fylls av leken Tjuv och Polis där alla 8 barnen är med.Vi har det bra trots regnet och omställningen.

Sommarkväll

2009-06-30T00:07:00.000+02:00

Löpning har avnjutits nu på kvällen och som final ett sista kvällsdopp i ljummet vatten. Vilken underbar sommar!

Umgänge har vi också haft med barnen som varit här på sitt första besök idag, på onsdag kommer de igen och på fredag flyttar de in. Äntligen får vi börja leva vardagsliv och lära känna dem ordentligt.

Nu har vi haft umgånge

2009-06-26T16:19:00.003+02:00

med barnen i ett par dagar. De är verkligen trevliga och mysiga, vilken tur att de ska bo hos oss. Vi har badat i havet, försökt att bekanta oss med dem på olika sätt och våra andra barn har också nu äntligen fått möta dem. De verkade komma sams så här långt.

Nu är vi hemma och njuter sommar, badar, äter smultron och slöar. Min godaste vän från Jämtland är här med sin son och han har kul med tjejerna, för Frans är på Peppes fotbollscup i Äppelbo med sin pappa. Hon har nyligen blivit faster till en liten tös från Kina så vi har beundrat underverket:-)

Smultron och hemgjord vaniljglass med vispad grädde är det mest somriga jag vet och nu börjar det komma. De sista åren har jag planterat minst 100 smultronplantor och nu kan man börja avnjuta det. Har även plockat vilda smultron på vägen till badet.

Idag hade vi med oss packning hem

2009-06-22T23:52:00.002+02:00

Jag och maken har varit hos pojkarna som ska flytta hem till oss. De är verkligen goa, de stod och väntade ute vid vägen på oss och hoppade upp och ner när vi kom. Totalt distanslösa som de flesta barn som saknat en kärleksfull uppväxt, men tur för oss som ska bli deras familj. Det går ju lätt att bli bekant med barnen och när vi åkte hem hade vi hela bilen full med tillhörigheter som tillhörde dem. För våra barn blev det en realitet att det kommer fler barn till oss när de såg cyklar och leksaker som tillhörde dem.

Imorgon ska jag jobba med företaget, ska på möte med lokalägaren och sedan ska jag träffa en bank till.Första banken hade som krav att jag och maken skulle bli kunder där även privat, men det hade jag sannerligen ingen lust med. Vi bytte från den banken till en av internetbankerna och är hur nöjda som helst med vår andra bank. Jag är ensam hemma och resten av familjen är i sommarparadiset.

Min kära bror med familj skötte om våra barn under vår frånvaro idag och det var så skönt att veta att barnen hade det bra med morbror och hans galna upptåg. Han skapar alltid god stämning med galna upptåg och många goda skratt. Det känns som en stor förmån att jag fått rå om honom och hans familj under midsommarhelgen.Barnen har spelat och gjort musikal, tältat, spelat brännboll, klätt,rest och dansat runt midsommarstången,badat och lekt med granngårdens alla barn, åkt traktor med lövat släp ner till godisaffären i byn och vi vuxna har haft god samvaro med badmintonturnering, diverse olika spel som till exempel Alfapet, Tjuv och Polis,kortspel och matlagning. Jag älskar midsommar just för den kravlösa samvaron i goda vänners/släktingars sällskap! där knytkalaset gör måltiderna till århundradets buffèr.

Hoppas ni alla haft en lika bra midsommar som vi haft, nu har maken semester för andra veckan och vi njuter av det!

Mötet med pojkarna

2009-06-17T23:15:00.004+02:00

Ständigt förundras jag över livet och vilka krumsprång det tar, alldeles oväntat. Idag reste jag och maken för att möta pojkarna för första gången och det var samma fjärilar i magen som drabbade oss, som när vi skulle möta våra andra barn för första gången.

Det klickade direkt och tiden vi hade tillsammans gick väldigt fort, jag längtar redan till dess att vi får se dem igen.Vi kände samhörighet,skrattade gott tillsammans och pojkarna var väldigt trevliga och gulliga. Vilken tur vi har som ska få förstärkning i vår familj med dessa två killar och kul att få ett förskolebarn igen i familjen:-)Nu känner jag mig genast mycket yngre igen;-)

Här är hon vår fina student!

2009-06-14T23:13:00.003+02:00

Jag är så himla glad att hon är i hamn och gick ut skolan med goda betyg. Det har varit många dagar när vi tampats med oförstående lärare som upprättat otaliga handlingsplaner som aldrg följts upp eller ens följts i praktiken. Nu är det klart!

Curlingmamma:-)

2009-06-14T19:24:00.002+02:00

Idag har jag gått igenom alla AF:s annonser om arbeten och skickat dem till Jossans epostadress. Sökt bostad via Stockholms bostadsförmedling och Väsbyhem där vi har kötid sedan många år och nu hoppas jag att det reder sig med arbete och bostad.

Curlingmamma???

Vi har i alla fall haft en mysig dag där vi gått igenom foton, varit till Kupolen och fikat, samt ägnat tid i regnet till att gå i affärer. Jag skulle köpa shorts men hittade inga idag heller.

Nu kom hon hem studentenskan

2009-06-14T10:08:00.002+02:00

Det hela började med biljettbokningen, när jag frågade när hon skulle åka till oss, vilken dag och tid, för att jag skulle kunna boka och betala biljetten. Ett irriterat stönande: -" Mamma, jag är vuxen nu, du behöver inte boka min biljett, jag har pengar till det. ( Vi har betalt hennes resor hem till oss, för att hon skulle kunna komma så ofta hon ville eftersom vi flyttade från Östersund)

Igår ringde hon och meddelade att hon kom med den bussen och skulle ta tåget från Mora den tiden.Jag var glad, maken hade ju stuckit iväg till Ludvika och jag såg framemot att få rå om Jossan alldeles själv och göra lite trevliga saker. I min värld skulle vi gå ut och äta och sedan slinka in på sista kvällsbion, i hennes värld åt hon mat i Mora och hon var definitivt inte hungrig och alla filmer hade hon redan sett. Du vet mamma, jag är ju kontaktperson och "Veronica", min kompis, hon är filmgalen. ( Kan det vara det nedärvda mammatänket, "min unge måste ha mat för att överleva" som dominerade min tankebild, i alla fall var det en rejäl krock med hennes nya vuxna jag och vad jag ska ha för uppgift i hennes nya liv).

Trevande kom sedan allt det negativa, mamma vad ska jag göra nu? Jag kontrade med vad vill du göra? Jag vill flytta till Stockholm, varvid jag svarar men sök jobb där då. Men jag har ingenstans att bo......svarar hon då. Jag vet att det är svårt att hitta boende där men du får väl hyra ett rum eller bo i andra hand, svarar jag lugnt. "Stön och Pust" är hennes svar.

Om hon inte vet vad som ska ske( och det här är definitivt adoptionsrelaterat) blir hon otroligt otrygg och en pina för sin omgivning. Nu är det en sådan här period innan hon hittat ett arbete och otryggheten att inte veta vad framtiden har i sitt sköte som gör henne i mitt tycke odräglig. Hon har jobb och bostad fram till 1 september och sedan finns ju vi, hon är ju inte på något sätt övergiven, utan vi har lovat att hjälpa henne ekonomiskt tills hon har hittat något stadigvarande,ändå detta eviga tjat och gnäll. Nora har också en släng av detta otrygghetspaket i sig men på något sätt är det enklare med henne fortfarande för hon litar på vår vägledning.

Jossan ska deklarera sin självständighet och vuxenhet, samtidigt som hon kanske blir beroende av oss rent ekonomiskt vilket skapar en ångest hos henne. Nu vill hon verkligen visa att hon klarar sig själv samtidigt som hon kanske blir mer beroende av oss än tidigare och det skapar verkligen ambivalens. Jag önskar att detta stadium går över fort och att hon snart får veta vad framtiden har i sitt sköte.

Regnet det bara faller ner

2009-06-13T13:59:00.002+02:00

Jag och maken är ensamma hemma, för ungarna är på orienteringsläger i Ludvika. Maken ska åka dit på eftermiddagen och vara ungdomsledare och jag ska ta emot Jossan som kommer hem. Vi eldar i kakelugnen och vedspisen, och tar det lugnt.

Vi sov till klockan 9.30 och har sedan såsat inne och bara njutit. Maken läste bok i godan ro och jag har kollat på filmen Citronlunden.Är det så här man kommer att ha det i framtiden? Då vill jag att barnen ska vara eviga barn i lång tid framåt:-))

Nu ska vi åka till Lager 157 och se om vi kan göra några klädfynd, även om jag nog övertrasserat klädkontot länge nu, efter ett besök på Gudrun Sjöden igår. Hittade flera kläder som jag bara inte kunde motstå och vips var det flera tusen kronor som försvann. Jag såg makens förvånade blick över kostnaden och log för mig själv, för han skulle aldrig unna sig själv det. Han unnar alla andra saker men mot sig själv är han snål, rentav sträng, men som tur är har han en klok fru som ordnar presenter till honom, när jag ser vad han behöver/önskar men inte tycker att han har råd:-)

Han lever fortfarande i att vi har student/barnledighetsbudget men nu har vi ju ett annat liv med andra inkomster och kan unna oss det vi önskar oss emellanåt.

Nu kan jag avslöja att det blir en stor förändring

2009-06-12T19:36:00.002+02:00

i vårt liv, om cirka två veckor kommer två söta pojkar att flytta in hos oss, ett förskolebarn och ett skolbarn. Vi blev tillfrågade om vi kunde tänka oss att bli familjehem, utreddes i hundra knyck kändes det som och om två veckor flyttar de in. Hur kunde det bli så här? Vi skulle ju inte ha fler barn , jag håller på att starta företag och maken har ju ganska nytt jobb på en helt annan nivå än tidigare. Han skulle ju satsa på karriären nu när småbarnsåren var över:-)

Familjehemsutredningen var mycket tuff, mer omfattande än jag trodde och intervjuerna tog många fler timmar än vid adoption och många referenser blev det. Ändå gjorde kommunen en förenklad utredning eftersom de hade en omfattande adoptionsutredning att läsa om oss. När jag har läst om vilka som blir familjehem har det alltid låtit som det var mycket enklare utredning än vid adoption,vilket inte jag upplevde att det var. Vi blev godkända, idag träffade vi föräldrarna och kom väl överens och de godkände oss och snart ska barnen bo hos oss. I nästa vecka börjar inskolningen.

Det känns spännande, oroligt och roligt, samtidigt som det känns sorgligt att barn ska behöva byta familj för att få det som de behöver i det dagliga livet.

Hjälp, idag var det skolavslutning! Redan.........

2009-06-10T23:16:00.003+02:00

tiden har gått så fort och jag har häcken full. Jag har inte tid med att ungarna har sommarlov och att vi ska flytta ut till sommarstugan:-) Idag var vi på två skolavslutningar, stod i en gymnastiksal i drygt 2,5 timme och tittade.Jag saknar barnens gamla skola faktiskt, där avslutningen fick vara högtidlig och vacker. Här skulle den roa,i ett högt tempo med högt ljud och snabba kast mellan sångerna. Men det är ju nya tider och en ny skola som är väldigt bra för övrigt.

Det går framåt med företaget och nu håller jag på att söka personer från miljökontoret som ska tipsa mig om hur jag ska få lokalen godkänd som förskola. Vilka ventilationskrav ställs, vad annat krävs som innan jag kan skriva kontrakt med kommunen och lokaluthyraren. Ibland önskar jag att jag inte fått denna idé att starta en egen förskola, utan nöjt mig med att ha ett litet eget företag :-) Fortfarande vet jag ju inte om det verkligen går att genomföra detta men jag vill verkligen försöka.Jag hoppas att detta går att genomföra och att det inte stupar på ett vanvettigt ventilationskrav så att jag inte har råd att fixa ventilationen. Pratade med en annan fri förskola, de hade krav på sig att fixa ventilationen och det kommer att kosta drygt 500 000:-, vilket inte jag har råd med.

Blir det dylika kostnader lägger jag ner tanken på förskola och går på utbildning på Sätergläntan istället, där jag kommit in. Fortfarande är förskolan nummer ett,men om det inte går är det bra med ett alternativ och för mig är det Sätergläntan och en gammal dröm.

Vi står inför en annan förändring i vårt liv men så småningom kommer det mer information om detta, om det blir så. Allt är inte klart ännu! Efter fredagen vet jag mer, men ni kan hålla tummarna:-)

Studenten

2009-06-08T00:52:00.002+02:00

Nu har vi firat vår tös med en riktig studentfest! Som alltid blir jag överväldigad över den support vår familj har. Vi var 30 stycken som väntade på Jossan när hon kom ut från skolan! Många rosor, nallar, champagneflaskor blev det som hängde runt halsen!

Som alltid blir jag glad när så många vill vara med och dela våra barns stora dagar i livet och som orkar engagera sig i oss och dem! Det blev en fin och minnesvärd dag även om den unga studentskan var något överförfriskad efter den traditionella flakåkningen i tre timmar. Tilläggas att hon dessutom var genomfrusen då det inte var speciellt varmt, och tillnyktringen gick fort när hon fått mat och värme i sig:-) Hon är dessutom inte direkt van att hantera alkohol och jag antar att det också hör till de erfarenheter man ska ha med sig i bagaget. Vi fick hem en fnissig tjej som älskade hela världen:-))

I jämförelse med de flesta andra som klev av det flaket var hon att betrakta som nykter, men ur mammaperspektivet inte:-)) Middagen och stämningen var god och många gäster stannade kvar till sena kvällen. Idag har vi absolut inte gjort någonting mer än röstat och engagerat oss i orienteringsklubben som hade möte.

Härlig semester

2009-06-01T23:57:00.001+02:00

Nu är vi styrkta allihop inför denna sommar och nu spelar det ingen roll om det skulle regna hela sommaren. :-) Vi har haft en rolig semester och ungarna har varit glada och schyssta mot varandra och mot oss. Vi har fått många roliga upplevelser med oss, men en av de bästa är att vi kunde träffa våra vänner på restaurang Maymi i Marmaris. Vi hade en underbar kväll i deras sällskap, med levande ljus, havet och massor av god mat och Nora var glad, för hon hade verkligen önskat att få åka tillbaks dit och vara prinsessa igen:-) Om ni vill ha tips på en bra restaurang och ska till Marmaris i Turkiet, åk dit, de är verkligen personliga och tar hand om en på bästa sätt.

Av en slump idag efter ett sammanträde med en företagskonsult, träffade jag en gammal skolkamrat, som jag gått i skolan med på mellanstadiet. Hon var en av de bästa vänner jag hade då och jag visste inte att hon flyttat hit. Kul var det och vi ska ut och äta lunch tillsammans någon dag. Vi har haft många glada stunder tillsammans och framföralt delade vi ett naturintresse redan då. Jag ska tillsammans med henne ut och vandra på Vildmarksleden en helg och det ser jag verkligen framemot.

Nu är det studenten som gäller här och att fixa ett plakat till Jossan. Jag har försökt att baka idag men det ville sig verkligen inte med ugnen, funderar på om den är trasig och om jag ska ringa efter reparatör imorgon.

Strävsamma dagar

2009-05-22T21:42:00.002+02:00

har vi haft i vår sommarstuga, men nu är alla land klara,gräsmattan klippt och huset sommarstädat. Vi har planterat ner alla förodlade växter, satt alla frön som ska sättas samt potatisen och täckt med plantskyddsduk och nu får vi hoppas att inte blir några frostnätter och nyper växterna.

Nu har jag packat allt mitt och ska gå och lägga mig för i morgon går färden mot Turkiet.

Nu har vi köpt ny bil

2009-05-20T17:51:00.002+02:00

en alldeles ny Ford Galaxy. När vi kommer hem ska den vara leveransklar och vi kan åka stort och bekvämt igen.Vi är nöjda egentligen med vår nuvarande Ford, men eftersom Jossan kommer flyttandes till oss efter sommaren, tyckte vi det var lika bra att slå till, när de hade ett bra erbjudande.Vi behöver en stor bil har vi upptäckt eftersom vi reser och far hit och dit.

Jag har även beställt nya kläder från Gudrun Sjödén och de kom idag:-) Fina kläder till resan och Jossans student. Allt passade som handen i handsken och jag har köpt mig tre nya tunikor, två par byxor, två matchande sjalar och en baströja.Älskar hennes kläder eftersom de i finns i ekovarianter och i olika naturmaterial. Sedan älskar jag färgerna och de olika mönsterna som finns på kläderna. Mina döttrar önskar att jag hade mer diskreta kläder men det är liksom inte jag:-)

Idag kommer sorgen

2009-05-19T10:14:00.002+02:00

över att inte kunna uppfylla en dröm som ett av mina barn har. Jossan önskar sig en babybild på sitt studentplakat, "för det har alla andra" och det kan inte vi prestera. Hon hittades vid 6-års ålder och före dess finns inga bilder. De första bilderna kommer från barnhemmet och det är då det känns obarmhärtigt. Ständigt genom hela livet får de arbeta med sin livshistoria och det känns inombords även hos mig. Jag skulle så gärna vilja trolla fram ett förföriskt babyfoto på henne, men då fanns ju inte vi där och ingen vet vem och hur hon levde då.

När vi borde vara som gladast och tacksammast över att hon äntligen får lämna skolans värld och gå ut i livet, påminns vi återigen om tiden när vi inte fanns där för vår älskade dotter. Hon påminns återigen om de år som ingen vet något om och hon får återigen ta ställning hur hon ska leva med den kunskapen.
Jag önskar det fanns ett förvandlingsprogram på datorn där man kunde ta hennes barnbild och göra en babybild av henne.

För min del skulle jag gärna ta en bild från hennes uppväxt eller till och med den sista porträttserien vi tog av oss i familjen, när vi var i Turkiet allihop. I alla fall är det fullt upp just nu, vi bakar,grillar och fixar för vi reser bort på lördag och kommer hem lagom till studenten. Vi ska åka till ett favoritställe och segla Gûletbåt i den turkiska/grekiska skärgården, vilket blir en underbar uppstart på sommaren.

Finns det något fotoprogram som man kan föryngra människor med och skapa en babybild av? Om någon vet det tipsa oss gärna, för det vore underbart att kunna prestera en bild av henne som baby på studentskylten.

Stöd insamlingen du också! Hjälp en mamma!

2009-05-11T23:29:00.000+02:00

Vardagen är här

2009-04-28T10:33:00.002+02:00

Just nu sitter jag här och är förnöjd, årets värsta sak är förbi: Deklarationen och jag sitter med ett leende för det blev en bra återbäring lagom till semestern. Nu har jag kollat alla papper, läst om avdrag jag är berättigad till och fyllt i bilagor som följer med vissa ekonomiska transaktioner.

Jag hade hoppats på regn idag men det tycks utebli och det försvårar valborgsmässofirandet. Vi brukar göra eld själva ute i sommarstugan och i år har vi mer kvist än någonsin att elda, eftersom vi haft flera träd som ramlat omkull och kvistarna efter det är otaliga. Dessutom hade vi sparat kvistar från hösten för att elda nu på våren.

Annars frodas plantorna i mitt växthus och det tycks som jag i år kommer att få en tidigare växtsäsong, eftersom jag kunnat driva fram plant själv. Under helgen ska jag plantera en hel del frön och göra i ordning mina land, en ren njutning. Annars ägnar jag mycket tid åt att löpträna just nu och har hittat underbara löpslingor, en på 5 km efter ett naturreservat vid Dalälvens raviner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan löprundornas underbara kickar som man får och den njutningen som det innebär. Fast igår var det ingen njutning direkt för då var det ren och skär plåga, åtminstone på slutet, för jag körde backträning och det är jobbigt. Speciellt med mitt temperament som ska göra det tills jag stupar av utmattning:-))Om och om igen samma sträcka, med tidtagaruret i handen och jobba och jobba på.

Fortfarande simmar jag ett par gånger i veckan och jag ska strax iväg för att göra det samt njuta av relaxen en stund.Sedan måste jag jobba med mina papper igen för i morgon ska jag till Coompanion på besök och få lite juridisk hjälp till mitt nystartade företag som kommer att drivas som personalkooperativ.Bland annat skall det skrivas samarbetsavtal och göras ännu fler budgetar.

Men nu är företaget registrerat, ansökningar om medel för att finansiera verksamheten delvis gjorda och vi har troligtvis hittat vår lokal. Ni får hålla tummarna, för helt plötsligt har ett storföretag kastat sig in i leken och vill ha stora lokalutrymmen och då kanske vi inte får dem.Då är det att börja om på nytt och det är inte det lättaste att hitta. Vi har dammsugit stan och jag har ringt otaliga samtal och inte fått något napp,men i fredags ringde fastighetsägaren och meddelade denna tråkiga och oroliga nyhet. Om de inte vill ha oss där får vi inte lokalen! Lova att ni håller tummarna!

Jag har dessutom lämnat in en ansökan till en skola för att se om jag kan börja där. Har funderat på att göra slag av en annan gammal dröm, men eftersom jag är den jag är vill jag både ha hängslen och livrem.Om jag mot förmodan, skulle komma in på skolan får jag ta ställning till hur jag ska kunna vara med och driva förskolan och samtidigt gå i skolan. Eller så ska utbildningen bara få vara en tanke som inte blev av:-) Har inte tänkt klart där ännu, men det vore underbart roligt att få arbeta ihop med Jossan som tar studenten till sommaren. Vi jobbar väldigt bra ihop och hon är en duktig pedagog trots sin unga ålder.

En helg går så fort

2009-04-26T16:00:00.002+02:00

och nu sitter jag här hemkommen från Uppsala-träffen. En rolig familjehelg har vi haft allihop, tillsammans med andra från klubben. Vi är nöjda och belåtna allihop med våra resultat och för alla roliga skratt vi upplevt denna helg och den gemenskap vi får uppleva med dem i klubben. Vi har bott allihop tillsammans i Sala Silvergruva och ungarna fick prata, träffas och leka med varandra. Vi hann gå ut och äta på restaurang, besök en stor lekpark samt utforska området kring Sala Silvergruva. På hemvägen hördes bara tunga snarkningar från baksätet där tre trötta barn sov:-)

Sedan insåg jag idag hur lätt vår typ av familj känns igen, träffade en kvinna med två barn från Afrika och jag kunde inte hålla mig från att fråga, när vi stod i kön till sekretariatet, men jag blev så himla glad, och barnen var absolut så söta som bara barn kan vara.Ett av hennes barn tittade allvarsamt på min bruna dotter och sträckte sedan fram händerna, men kom sedan på sig och skyndade snabbt till mamma. Det andra barnet ställde en fråga till mig om hur många bruna barn jag hade och jag försökte förklara. Tre bruna barn och ett vitt barn som alla har kommit till vår familj genom adoption.

Jag är glad över den gemenskap vi får uppleva som familj för detta stärker verkligen familjebanden.Det andra roliga som hände var att jag träffade en tjej vars blogg jag följer och fick prata med henne. Det kändes lite overkligt att möta henne där springandes i skogen. Men trevligt var det och nu känns det kanske som att man kanske kan pratas vid mer, för hon har klokskap och erfarenheter, som jag skulle vilja ta del av) Vinkar till dig Emma om du är inne och läser!

Tänkte på mina fina barn

2009-04-22T10:18:00.002+02:00

och hur svårt det är emellanåt att vara förälder.

När Jossan var hemma på påsklovet fick jag beröm av henne över mitt föräldraskap.- "När jag får barn mamma, vill jag vara en sådan mamma som du är". Gissa om mitt modershjärta värmdes av de orden. Speciellt eftersom jag numera, dagligen, genomgår en frigörelseprocess från Nora. Hon håller på att utveckla sin självständighet och markerar det på olika sätt, samtidigt som hon behöver få vara liten, sitta i knä och hormonerna hoppar runt i kroppen.Helt plötsligt är hon i puberteten och på väg att lämna barndomen. Vart tog hon vägen min söta, underbara bebis, som jag så nyss fick i mina armar? I vars grågröna ögon jag tittade in i och blev så förälskad ? Som uppväckte all min kärlek?

Hur blev hon detta arga monster, som i varje dagligt göromål måste markera sin självständighet och slå på min otillräcklighet? Helt plötsligt upptäcker jag nya sidor hos mig själv; jag kan bli så förbannad på ungen att jag för en stund funderar på om jag verkligen är lämplig att vara mamma. Till min förvåning hör jag mig själv vråla eller väsa av frustration, när jag efter ett antal gånger bett henne sluta och hon ändå fortsätter och kommer efter mig( tack Nora för att du har det förtroendet för mig att du vet att jag aldrig skulle skada dig hur arg jag än blir ).

När jag helt plötsligt väser åt henne : - Stick, lämna mig ifred, annars vet jag inte vad jag gör och känner att jag totalt förlorat kontrollen över situationen.Efter ett ett glas med 5 dl vatten i, har reptil hjärnan släppt kontrollen, och jag kan åter möta mitt barn på ett vuxet sätt. Jag har lärt mig att i dessa situationer ska jag hälla upp vatten i det största glas vi har, dra ut en köksstol och sätta mig ner och sedan dricka upp vattnet långsamt och andas ut så blir det bra. Jag hinner reflektera hur jag ska gå vidare, tänka igenom vad jag ska be om ursäkt för och vad jag har lärt mig av den här situationen.Jag som har ett temperament hett som Etnas vulkan har verkligen fått det skolat av mina barn ( mina bästa läromästare) och livet.

När vi senare sitter tillsammans jag och Nora och pratar är hon glad, för att i nästa sekund pysa ut sina hormoner igen. Eller som när vi lagar mat tillsammans och helt plötsligt har man sagt eller gjort något fel i hennes ögon.

Tur för henne har jag ju haft två stycken innan som genomgått samma drama, nu vet man ju att det går över!Det är då man behöver höra sådana ord som Jossans: När jag får barn vill jag vara en sådan mamma som du! Då tröstar jag mig själv med det och tänker att idag har jag inte varit den bästa mamman, men jag duger! I morgon är det en ny dag och då är allt annorlunda:-)

Då kan en sådan kommentar som Jossans rädda många framtida dagar åt en för då vet man ju att man har gjort något rätt i alla fall!

Nu får jag så lov och skärpa mig

2009-04-20T14:42:00.002+02:00

Måste ju sköta om bloggen men jag är verkligen upptagen,trots att jag "bara" är hemma.Just nu håller jag på med affärsplaner,kollar lokaler och träffar olika människor och sedan har det ju varit påsk och påsklov. Det är jobbigt minsann:-)

Jag har ju blivit bekväm och är van att kunna disponera min tid som jag vill fram till eftermiddagarna och nu har ju fyra troll varit hemma och "stökat".Med sina vänner, olika aktiviteter och släktumgänge har tiden bara rusat iväg.

En annan orsak är att vi haft vinterkräksjuka hos oss, med riktiga kaskad kräkningar i två omgångar och den enda som har klarat sig är Bella, alla vi andra har drabbats av det och det vill jag aldrig mer uppleva.

Men vi har haft bra dagar ändå, kunnat varit ute och löptränat ett antal gånger, haft säsongs premiär vad gäller orienteringstävling och hunnit avsluta skidsäsongen med ett par underbart soliga dagar i Sälen fjällen. Jag och maken har kommit till den åldern att vi inte längre är roade av att åka slalom i flera dagar, det är så många okända muskler som ger sig till känna:-) Nu gjorde vi det, men det var nog sista gången, nästa gång kommer vi att åka en hel del turåkning.

Vi kollade även in ett par stugor där för ett eventuellt köp, men det klickade inte, så vi får väl leta vidare.

Nu har Frans fattat galoppen

2009-03-25T13:42:00.002+01:00

och räddat mig ut ur hörnet. Jag stod och strök kläder, sorterade upp dem i högar som jag brukar och sedan meddelade jag att det fanns kläder att hämta. Frans kom ner och blev snopen, för det fanns inga kläder till honom. Jag sa inget, men efter en stund kom han ner och hade kollat i tvättkorgen, efter sina favoritbyxor och frågade om jag visste var de var.

Jag förklarade lugnt att jag hade sorterat undan dem, för att han inte skötte om sina kläder och sin garderob. Jag förklarade vidare att jag inte ville tjata om det och vara arg, så lösningen för mig var att ta bort hans kläder.Då behövde jag ju inte vara arg på honom, för att inte han skötte om sina kläder och garderoben.Jag berättade att han kunde köpa den tjänsten av mig om han ville och att jag skulle ta samma pris som kemtvätten och att han då fick kasta och göra vad han ville med sina kläder, för då hade han betalat mig för mitt arbete. Han fick i uppgift att ringa kemtvätten och kolla priser.Jag förklarade att jag kunde ge mängdrabatt och att det inte var så vanligt att kunna lämna in kalsonger och strumpor på tvätt, men att vi kunde komma överens om ett pris:-))

När han pratat med kemtvätten kom han raskt ner till mig och frågade vad han kunde göra för att jag skulle sköta om hans kläder igen. Tillsammans hittade vi en lösning som vi bägge kunde vara nöjda med och nu tror jag att det kommer att fungera. Jag ställde en motfråga: - vad tycker du är rimligt för att du ska få tillbaks kläderna? och sedan accepterade jag allt han föreslog:-))

Nu känner jag mig mycket gladare och lyckligare för jag avskyr verkligen att vara inmålad i ett hörn.

Ibland vill man spy galla över människor som bor i en ankdamm

2009-03-15T01:59:00.004+01:00

Vår mycket efterlängtade storasyster Jossan har varit här denna vecka eftersom hon har sportlov nu.Hon har haft praktik i 6 veckor och då fick hon flytta sportlovet och vi har verkligen haft det mysigt. Jag har fått tanka upp mig på henne igen:-) När hon inte finns nära saknar jag henne otroligt och det hjälper inte att bara prata på telefon.

Vi har fixat balklänning, en röd snygg klänning inför skolbalerna nu när hon äntligen ska ta studenten. Vi har varit på stan, fikat gott och pratat mycket om allt och ingenting.Vi har slöat och läst böcker tillsammans och lagat mat ihop och jag har verkligen försökt att ta till vara dessa dagar då jag fått rå om henne.

Vi har varit i ett naturreservat och åkt en skidtur idag, med grillning och annat trevligt. Det jag förundras över fortfarande är att ungarna väcker uppseende när de åker längdskidor. Som om det vore speciellt? De har ju åkt sedan de kom och Jossan är ju en skicklig skidåkare, både på längden och tvären, uppfostrad som hon är i en av Jämtlands skidklubbar (som hon även tävlat för), liksom övriga tre. Är det deras fördomar om hur afrikaner ska vara? Är det onaturligt för svarta att åka skidor?

Folk hejar,kommenterar, som om vi vore döva och inte fanns och idag störde det verkligen mig. Vet människor fortfarande inte att det finns familjer som bildas genom adoption? Förstår inte människor att det inte beror på hudfärg om man kan förvärva den färdigheten? Det beror ju bara på om man ges möjligheter att utöva det liksom alla andra färdigheter vi kan tillägna oss.

Ibland blir jag bara trött på myter och fördomar och idag skulle jag vilja slå något hårt i huvudet på några av skidåkarna. De gav så tokiga kommentarer så jag funderade till slut om de var födda under en gran i skogen?! När de sedan såg Nora, sken de upp och slutklämmen var i alla fall att det var tur att vi hade fått en egen unge, som kunde åka skidor och som bar arvet vidare.

De såg inte fem andra familjemedlemmar som bleknade över den kommentaren och som blev förstummade över dumheten. Jag tuggade nästan fradga av ilska, men fick inte ur mig ett enda vettigt ord till försvar. Det är sällan jag blir mållös, men det blev jag idag.

När Frans kom åkande upp för en backe till grillplatsen fick han väldigt många goda råd hur han skulle göra.De hjälpsamma undrade från vilket land han var, om han tyckte det var roligt att bo i Sverige och hur många gånger han åkt skidor? Först tilltalade de honom på engelska, frågade de Jossan om hon var hans mamma och hur det kom sig att de åkte skidor:-))

Om det inte var för att vi var väldigt hungriga och redan hade åkt långt,(drygt en mil) hade jag stuckit därifrån. De dumma kommentarerna vi mötte från olika människor förstörde i alla fall min skidtur. Det är tur att bloggen finns så man kan spy ur sig gallan:-)

Frans har fortfarande inte saknat sina kläder, garderoben ser än mer ut som kaos och nu plockar jag ner det tvättade och strukna i flyttkartonger. Funderar på när han ska sakna dem och vad som händer då? Vet inte hur jag ska gå vidare, känns lite som vi målat in oss i varsitt hörn och väntar på att det ska torka, men förhoppningsvis hittar vi någon bra utväg ur det hela, jag förlitar mig på Frans klokhet:-) Jag känner bara att jag inte kan acceptera sättet, som han hanterar det arbete, som jag lägger ner på att sköta om hans kläder. Om han inte förstår när man pratar, tjatar och sedan hjälpts åt att bringa ordning i garderoben, (för att några dagar senare återigen se samma kaos) tar jag till åtgärder, för att tjata gör mig på eländigt humör och då går det ut över hela familjen känns det som. Ni kanske har några kluriga pedagogiska tips till en mamma som målat in sig i ett hörn?

Trött mammas klagosång

2009-03-07T11:50:00.003+01:00

Idag har jag tagit fram en stor resväska som jag vikit in sonens rentvättade och ny strukna kläder i. Jag har städat hans garderober, tillsammans har vi sorterat in kläderna och det för ett par dagar sedan. Idag råkade jag kolla in där och då är det återigen ett totalt kaos i garderoberna, med smutstvätt och ren tvätt blandat och alla kläder i total röra.Nu får han klara sig med det han har tills han röjer upp i garderoben och börjar sköta om det han har.

Ett antal gånger har vi gått igenom vad som gäller och jag kan nu konstatera att han skiter i det helt enkelt. Det finns inte i hans värld att man behöver ta hand om sina kläder och jag orkar inte tjata en gång till. Jag undrar hur länge det dröjer innan han kommer att upptäcka detta? :-) När kommer han att sakna sina favoritkläder och hur kommer han att bära sig åt då för att återfå dem ? Fortsättning lär följa......

Länge sedan

2009-02-25T01:31:00.002+01:00

Vi har njutit semester och haft en trevlig tid tillsammans,nästan hela familjen.

Jossan var kvar hemma eftersom skolan kräver hennes närvaro hela tiden nu. Hon tar ju studenten till sommaren och går nu in i en annan livsfas. Numera markerar hon ständigt sedan egen vuxenhet, självständighet och samtidigt drabbas hon av livsångest. Vad ska jag göra av mitt liv nu, när jag får eget ansvar för det? Vad ska ske efter skolan? Kommer jag att hitta ett jobb? Kommer jag att hitta någon att starta en relation med?

Vi har långa telefonsamtal där jag ständigt försäkrar henne att det är normalt att uppleva det hon upplever just nu, att det hör till detta med att ta studenten, att känna på detta vis. Jag har dammat av mina gamla dagböcker för att kunna minnas hur det var att vara 20 år........

Nora, Frans och Bella anpassar sig bra till sin nuvarande tillvaro och trivs strålande i sin nya skola.Även om de nu varit lediga en tid från skolan för att kunna vara på semester verkar det fungera bra.

Frans har fått en ny hobby, att gå på disco på fredagarna. Med förundran följer storsyrrorna hans förehavanden inför fredagens disco: först dusch, hudolja så huden blir brun och blank, deodorant och sedan snyggar han till håret. Kläder väljs med omsorg, helst skjorta och kavaj med silvriga byxor:-) Det tar en lång stund att fixa till sig. Vad månde det bliva av honom ? Vi ler i smyg och glädjer oss åt att han gör det, för allt sådant har varit tabu i den pojkkrets han umgicks i förut. Det var knappt att han våga bekänna att han spelade gitarr och gillade musik.

Nora har organiserat upp tillvaron och trivs numera förträffligt när världen är organiserad och hon vet vad hon kan vänta sig. Denna vecka är hon bortrest till vår gamla hemstad och ska ta bussen hem själv tillsammans med en kompis på lördag.Hon är strålande glad och åker varje dag till sin gamla skola under täckmanteln att hon arbetar på sitt projektarbete som hon ska redovisa på sin nya skola. Hon ska redogöra för vad en Waldorfskola är och hur man lär sig i en sådan.Nora hon längtar hem till vår gamla hemstad och sörjer sin gamla tillvaro. När hon börjar på gymnasiet då ska hon minsann flytta tillbaks.........

Bella är hemma med mig och vi njuter friheten på tu man hand, vi kollar på filmer, har gått på Grekisk restaurang, besökt badhuset och relaxavdelningen, åkt skidor, gått långpromenad och imorgon ska vi åka skridskor tillsammans. Hon går även en kurs i att teckna och tycker att det är väldigt kul. Idag konstaterade hon att hon aldrig mer ville flytta tillbaks till vår gamla hemstad, för det fanns mer saker som intresserade henne här att göra. Hon tycker om den förändring som livet gett henne möjlighet till här och det är att utveckla sina konstnärliga intressen, samt det musikaliska. Dessutom planerar hon nu inför årskurs 7, hon ska troligtvis börja på en idrottsvariant, och ser framemot det. Att få åka skidor och orientera på skoltid är något hon längtar efter.

Det finns ormar i hennes paradis också.......som att man måste komma ihåg läxorna, plugga glosor när man helst vill läsa en bok istället. Att föräldrar vill att man noterar läxorna och gör dem:-) Annars har hon nu kommit till den ålder då hon gärna vilar ofta och mycket:-) Hon är ju så trött..................

Själv njuter jag ännu av frihetens behag, men visst börjar det kännas tråkigt emellanåt. Jag har försökt att organisera min tillvaro så att jag tränar och har min egentid när ungarna är i skolan. Jag jobbar samtidigt med mina planer på en förskola men det är inte det enklaste att hitta bra lokaler och fixa finansiering till det. Men det kommer nog när jag varit på alla inbokade möten som jag har framför mig och kan visa att min affärsplan är väl genomtänkt och att jag vet vad jag gör.

Maken jobbar nu ett par veckor till med veckopendling, men har fått ett kontor i grannstaden som han ska inviga i nästa vecka. Det blir både skönt och tråkigt när han blir hemma varje dag:-))Då blir det lätt att glömma att vardagen är livet här och nu och det blir väldigt mycket vardag.

Nu börjar allt sätta sig

2009-01-25T18:13:00.003+01:00

och vi trivs! Vår nya stad har överraskat oss och till förvåning blir vi mer och mer glada över flytten hit.Ungarna trivs i sin nya skola, de börjar hitta vänner och aktiviteter som de vill göra. Jag har hittat aktiviteter som jag vill göra som simträning, ett bra och billigt gym, stickcafè och sedan njuter jag av friheten att få vara hemma. Det är så länge sedan jag hade tid att sy gardiner, att pyssla med olika hantverk, att läsa och träna, baka och laga god och näringsriktig mat utan att känna stress.

Jag har skaffat mig ett teaterabonnemang, en skara bekanta som jag träffar på relaxen när jag tränar eller simmar.Sedan njuter jag av att bara få vara mamma och ta hand om mina små, när de kommer hem fulla av entusiasm och vill berätta saker om vad som hänt i skolan.Eller finnas till hand när de vill ha hjälp med läxorna.Jag passar på för när projekt förskolan är sjösatt på allvar, lär det inte bli mycket tid över för något annat. Förskolan får bli mitt femte efterlängtade barn:-)

Jag njuter av att få längta efter maken och känna saknad när han åker.Det betyder att kärleken hålls vid liv och att man månar om det. Om drygt en vecka sticker vi på semester och ska göra en massa roligt.

En vecka till har gått

2009-01-19T11:49:00.003+01:00

Nu har barnen börjat sin andra skolvecka och de gjorde det med glädje.De såg verkligen framemot att veckan skulle börja och vara ivriga att komma iväg.

Nora har redan hunnit skaffa sig en egen "bästa" kompis. Hon var på bio i söndags och kom hem nöjd och glad.

Bella, hon har fullt upp med att greppa allt det nya, men trevande söker hon sig ut i omvärlden. I söndags var hon besviken över att hon vaknade med en rejäl förkylning och inte kunde sticka iväg och träna fotboll med en tjej i hennes klass. Just nu är det jobbigt att inte vara som alla andra. Hon vill inte vara svenskafrikan, hon vill vara ett biologiskt barn till oss och det är jobbigt att ha en lillasyster som är vit, där klasskamrater ifrågasätter deras syskonskap.Hon vill inte vara nyinflyttad i klassen utan vi skulle ha flyttat hit för länge sedan tycker hon. När hon skulle börja 6-års istället:-)

Frans, han trivs som fisken i vattnet. Han känner sig inte udda längre med sina intressen:-). Han är så himla glad över att det är fler killar som gillar fotboll, orientering och skidåkning. Det har han inte varit bortskämd med. Han stannar gärna kvar på skolan tills systrarna slutar och åker gärna hem gemensamt med dem. Han spelar fotboll och leker med de som är kvar på fritids, men han vill inte gå på fritids, för du finns ju hemma mamma,var hans kommentar. Ännu har han inte vågat bjuda hem någon, men det kommer nog snart, han funderade härom dagen på vilka som han skulle fråga.

Annars har vi gäster som vanligt, min kära faster med make, som ville se hur vi har det. De är numera inkvarterade i gästrummet och ska så var i ett par dagar.Barnen lyser som solar eftersom de tycker att hon är den häftigaste faster man kan ha:-)Själv håller jag på att skriva på en projektplan, ska förhoppningsvis få igång en förskola till hösten, som är min företagsidé just nu. Kommunen är positiv,men har signalerat att det nog blir svårt att hitta en lokal så nu funderar jag på att kolla hur det ser ut i grannkommunen, samtidigt som jag letar lokal här.

Skolstart

2009-01-13T10:08:00.003+01:00

Just nu är det många uppstarter i våra liv. Igår började barnen i skolan och de överlevde:-) Alla tre var nöjda och glada när de kom hem och hade fått ett fint bemötande. Nora hade självklart fixat sig en kompis, som kom hem till oss med sin mamma. Frans var strålande glad, många av pojkarna i klassen delade hans intressen, fotboll och orientering och han hade haft fullt upp och leka varje rast. I hans värld var det onödigt med lektioner.

Bella tyckte det var trevliga klasskamrater men var lite förvånad över att en del var "fjantiga". I hennes värld är man fjantig när man går med en liten handväska, sminkar sig och diskuterar killar. Hon tycker att världen är större än så fortfarande...........men det står nog inte på förrän hon också är där:-)) Hon var strålande glad över att kunna läsa franska istället för tyska som hon tragglat i 6 år nu.Några likasinnade hade hon i alla fall mött, min världs- och miljöförbättrare till dotter.

Vi fick också fylla i papper inför hösten då hon står inför möjligheten att gå i en profilskola, och hon har många talanger som hon kan söka på. Hon är duktig på att teckna och att måla, hon är musikalisk både vad gäller sång,spela instrument och spela i orkester, och hon är sportig och gillar orientering. Det hon önskade mest var att få gå orienteringsprofilen och valde det som nummer ett, sedan valde hon konstprofilen och i sista hand musikprofilen.Få se vad det i slutändan blir.

På kvällen var det simträning för alla tre, de tar olika simmärken,övar de fyra simsätten, simhopp och dykning samt livräddning där. Eftersom vi alla gillar att bada är det viktiga och nödvändiga kunskaper för dem.

Idag börjar körerna, spelningar, m.m. och blir för dem en nystart och för mig har ett annat liv börjat även om det just nu mest handlar om att lotsa barnen in i det nya. Maken har varit ledig för att kunna stötta sina barn, men gick mest hemma och var orolig, och undrade hur de klarade sig. Vi unnade oss lunch på stan på en "Dalaindisk" restaurang,med en god lunchbuffé och trevlig atmosfär.

Vardag igen

2009-01-07T10:40:00.002+01:00

Maken är i Östersund och jag sitter här hemma och funderar. Ungarna äter frukost för de har fortfarande jullov och njuter av friheten de här sista dagarna.Samt att de fick order om att röja upp efter gårdagens slarv i diskmaskinen. De hade inte orkat diska upp kastruller och liknande efter en av måltiderna igår, varvid det tog upp hela maskinen och inte hade de satt på diskmaskinen heller.Hela köksbänken var full med disk, samt bunkar efter gårdags kvällens stora fest på popcorn och Harry Potter:-)Sedan fick ju inte frukostdisken plats i maskinen:-))

Jag har fulltecknat schema med matlagning och bakning tillsammans med barnen.Jag ska planera veckans måltider och nästa veckas måltider,samt förbereda det mesta till det och sedan måste jag ta en vända på stan till Apoteket och handla lite mat utifrån den gemensamma listan vi gjort.Sedan väntar träning och en simtur i badhuset och lite avkoppling i relaxen för min del.En härlig dag med andra ord och det känns så otroligt lyxigt att kunna bestämma över tiden igen.

Jag ska förresten till optikern,måste nog ha nya glasögon och linser,synen har visst förändrats.:-))Ålderstecken:-)Tur man kan fixa det i alla fall för just nu är det övermäktigt nästan att trä i en nål.

Gott Nytt År!

2009-01-01T00:14:00.002+01:00

Ett alldeles förträffligt slut på året, vi har sovit länge och avnjutit en underbart,vidunderlig och hiskelig sparkutflykt idag, i trakterna runt vår sommarstuga. För oss är det ovant att kunna vara där och få uppleva alla backarna på ett nytt, roligt sätt. Samtidigt är det otroligt läskigt/hiskeligt för farten blir hög och backarna är långa och vi körde tåg vissa bitar. Oj, vad vi skrek då:-)

Sedan åkte vi till "farmor och farfars" grav, tände ljus och mindes dem i sin krafts dagar.Vi åkte sedan till min svåger och svägerska på gott fika och pratade och skrattade länge för att sedan fortsätta hem.

Väl hemma åkte vi till den stora matvaruaffären och gjorde inköp till kvällens nyårsmiddag. Bubbeldricka, lite snacks, färska räkor, hummer och sedan hem och tillredde middagen. För en gångs skull har vi inte huset fullt till nyår så vi lagade mat tillsammans, goda snittar med skaldjur,grekisk vintersallad, renfilè och potatisgratäng, samt chokladkaka med glasyr till efterrätt. Vi vuxna drack ett gott rödvin som passar excellent till renkött, Café från Sydafrika och barnen fick Champagnebrus från Mora Bryggeri.Hela kvällen gick åt att laga mat, äta mat och avnjuta efterrätten tillsammans med barnen och sedan avrundade vi det hela framför TV:n 23.15 och kollade in sändningen från Skansen.

Det har varit en av de bästa nyårsaftnar jag kan minnas, helt underbart när elden sprakar i kaminen och sitta familjen tillsammans och bara njuta lugnt.Kanske vi har för många gäster hemma hos oss och för ofta? Kanske vi borde njuta lugnet oftare?

Det var vårt gemensamma nyårslöfte att sköta om varandra hela året, så att vi trivs i varandras sällskap och har roligt tillsammans. Vi har ju ett annorlunda år framför oss när jag ska dra igång mitt företag på ny ort, maken som arbetspendlar veckovis och barnen som ska in i ny skola. Från att ha gått på en liten waldorfskola skall de de nu in på en storskalig kommunal skola. Bara en av årskurserna har fler elever än hela skolan de gick på...........Dock verkar det finnas en god gemenskap på skolan mellan föräldrarna, för den 2 januari ska vi träffa en av årskursernas föräldrar för jobb med en klassresa.

Jag ser framemot 2009 som blir ett år med många förändringar och i positiv riktning hoppas jag.Jag önskar alla ett riktigt Gott Nytt År! Om jag får önska så hoppas jag att alla väntande får hem sina barn snarast möjligt och att alla väntande barn får en ny familj snart!

Jag är tacksam!

2008-12-26T22:00:00.002+01:00

Jag fylls av tacksamhet över att mitt hus är fullt av människor, som tycker om att träffa mig och min familj,trots flyttröra. Jag fylls av glädje över att höra kusiner i olika åldrar fnissa med varandra. Att få varma hårda kramar från syskonbarnen och en chans att som vuxen träffas,fnissa och prata långa samtal om nätterna med syskon och svågrar.

Jag är så himla glad att vi vågade adoption som familjebildningssätt.
Vi fick våra underbara och fantastiska barn, som är en så stor del av vårt liv och som är så viktiga i vår släkts liv! Vad tomt och trist det annars skulle ha varit!

Alla ändlösa dagar som vi väntade,längtade och inte levde i livet, utan sörjde det som inte blev. Sedan kom hon, Jossan och fyllde livet med glädje,kärlek och sång. Helt plötsligt hade livet dofter och nyanser igen och efter ett tag var livet färgstarkt och inte bara grå-svart av sorg och oförlöst kärlek.

När Jossan sitter bredvid mig i soffan och vi fnissar tillsammans åt Mamma Mia-filmen, när vi sjunger tillsammans och jag hör min brorson sjunga med den klaraste rösten i världen och när min son belåtet sitter bredvid mig med Gameboyet och spelar, samtidigt som han lyssnar på körslaget.När Nora kramar mig,spexar lite och skämtar om mina tillkortakommanden i livet och när Bella skrattar ett skratt som kommer ifrån hjärtat behagligt lutat mot sin fars bröst. Kan livet vara bättre än så här? När kommer jag att uppfyllas av sådan lycka igen?

När jag ser mina föräldrar finnas där för oss och fylls jag med en ömhet för deras strävanden, inför att finnas och räcka till för oss alla.Barn,svärsöner,svärdöttrar och inte minst barnbarn. Jag funderar om jag kommer att orka på samma sätt eller är jag betydligt mer egoistisk? Mina föräldrar som lagat mat,förberett,handlat och som rest långt för att vara med oss denna jul, fast jag vet att de egentligen hade hoppats att vi skulle fira jul hos dem.

Min far som trots sin ålder borde vara pensionär, men som fortfarande är yrkesverksam, som somnar till en stund i soffan medan barnbarnen vanvördigt fnissar lite åt hans snarkningar.

Han som imorgon skall klättra och fälla ett träd som rasat till hälften och som rynkar pannan fundersamt, när han hör att det inte finns andra svarta barn på skolan där sonen skall gå. Hur går det då? Kommer han att möta rasism? Han som är lite skör och blyg?

Min mor som skall gå i pension snart och som ser fram emot en lång härlig vår hos mig. Hon skall finnas tillgänglig för mig och barnen när jag bygger upp företaget igen och letar nya uppdrag.

Jag fylls av tacksamhet över den support de fortfarande ger och glädje över de fina julklappar jag fått av dem. Min far som generöst delat med sig av sitt morsarv och mor som köpte precis det jag önskat mest!

Det är inte svårt att känna glädje och tacksamhet över det jag har nu, för det är väldigt bra och det gör mig lycklig.Det har funnits dagar när jag inte kunnat värdesätta mina föräldrar, när de inte förstod min och makens barnlängtan och när de inte förstod varför vi valde adoption som ett sätt att bilda familj på.De som fick sina barn utan att ens ha den önskningen från början, vi som bara blev till:-)

När de föreläste om allt tokigt som kunde hända, för att barnen var adopterade och när de tyckte att vi borde satsa på olika fertilitets behandlingar istället och vi valde adoption. Jag minns hur arg jag var och hur inskränkta jag upplevde dem....till och med att jag anklagade dem för att vara rasister och oförmögna till kärlek.Men så kom då Jossan till slut, en 6-åring med glugg i munnen och lockigt hår, och som blev allas favorit genom sitt sätt att vara.Hon som blev den förlösande och som gjorde att cirkeln kunde slutas. Den av barnbarnen som min mor starkast identifierar sig med och känner sig mest hemma med, som hon upplever är pålitligheten själv och mest lik henne.

Adoption idag är för dem kärlek och riktiga barnbarn, en dotter som fått den familj hon önskade och som gjort henne lycklig, vilket gör dem lyckliga. Alla farhågor bara försvann och ju fler barn det blivit desto stoltare och tryggare har de känt sig och ju mer kärlek har de kunnat ge.

Numera vet vi alla vad adoption är, det är när en familj skapas av kärlek och viljestyrka. När en familj bildas genom samhällets försorg och när vuxna med barnlängtan äntligen får svar på sin innersta önskan.När barn som behöver familj, får familj genom adoption och sedan en släkt som de kan älskas av och kan känna tillhörighet till."Blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod" (Astrid Trotzig)

Vilken fin jul

2008-12-26T01:46:00.003+01:00

vi haft, trots flytt och kartonger som finns kvar att packa upp. Men vi har tagit julledigt och låtsas inte se dem:-) Jag har min familj runt om mig,både min nuvarande och min ursprungliga och imorgon kommer makens bröder med familjer. Det är ovanligt för vi har nästan inte träffats på julen sedan vi fick barn. Vi har inte orkat resa så långt och de har inte varit vana med att behöva resa. Nu när vi bor här, är de nära och kan komma över dagen och det känns kul. Tur att huset är stort!

Vi har börjat att bo in oss och trivs utmärkt, har till och med hunnit med ett par varv på skidspåret och imorgon ska vi prova ett nytt, många finns det här också.Vi har sorterat och slängt men det behövs ännu mer utrensning, vi har saker som vi inte behöver längre. Många auktioner på Tradera kommer det att bli den närmaste tiden.Det är ju bra när jag kommer att vara sysslolös ett tag:-)

Dan före dopparedan

2008-12-23T17:30:00.003+01:00

Det börjar se julmysigt ut hos oss också, julgardiner är uppe och adventsstjärnorna ger vackert sken i fönstren. Mina föräldrar har kommit igår och för en stund sedan kom Jossan hem och nu är hon och min mor i livligt samspel i köket,de gör Janssons frestelse tillsammans. Skinkan kokar på spisen,som är hemrimmad och från glada ekologiska grisar i Jämtland. http://www.foodofjamtland.se/matproducenter/1952.turbogrisen.html

Vi har hämtat en vacker levande julgran från sommarstugan, vilket är nytt för oss att kunna göra.Vi njuter av doften men den är inte klädd ännu... Till uppesittarkvällen fixas det "lilljulsmat" och vi skall njuta. De kartonger som inte är uppackade är uppburna på vinden för senare arbete.Nu skall vi också göra jul och få det julfint.

Jag önskar er en riktig God jul och en underbar dag tillsammans var ni än är.

Tjoflöjt, nu är vi uppkopplade igen

2008-12-19T09:08:00.005+01:00

Nu står alla möbler på plats och de flesta kartongerna är uppackade av flitiga händer. Maken håller på att storstäda och jag sitter här,unnar mig en liten paus.Detta trots tre dagars försening av flyttfirman.Deras bil gick sönder på vägen och de fick vänta på en reservdel. Vi var något stressade och pulsen var hög när de äntligen kom fram.

Vi har jobbat dag och natt med att packa upp och barnen har varit som flitiga myror men alla har vi ju haft målet att julen skall få bli fin och att då skall det mesta vara klart.Jag bara undrar när vi skall hinna tänka på julen? Förbereda julmaten? Sova länge? Stressa av?

Jag har vaknat med huvudvärk i flera dagar och under ögonen är jag svullen, ett tecken på stress hos mig. Jag är glad att jag snart får varva ner och bara vara. Inte nog med det, maken har hunnit ner till Göteborg en sväng på en anställningsintervju, vilket gjorde att ytterligare en värdefull arbetsdag försvann.Nu skall han dessutom dit igen..i mellandagarna mellan nyår och trettonhelgen, då när vi skulle mysa bara familjen.

Nu skall i alla fall inte jag flytta förrän ungarna är vuxna och vi kan flytta till sommarstugen.Det är för jobbigt!

Sista dagen i vår nuvarande bostad

2008-12-11T14:56:00.003+01:00

Allt är högt och lågt:-))kartonger överallt. Ungarna skall ha övernattning på skolan och skall ha med sig saker dit,sedan skall de packa så att kläder räcker ett par dagar,åtminstone tills på tisdag. Vårt bohag anländer till nya bostaden på måndag.

Nu packas datan ihop får se om det blir något mer inlägg innan jul.

Fest för kompisar

2008-12-07T08:19:00.002+01:00

Idag skall barnen ha fest för sina kompisar, en utflyttningsfest. Sista dagarna som vi bor här och sedan kommer de och packar ihop våra tillhörigheter. Känns konstigt att tänka sig.......Att om en vecka när vi skall fira sonens födelsedag gör vi det i vårt nya hus bland flyttkartonger. :-))

Just nu är det högsta stressnivå hos oss alla, allt skall färdigställas, konserter skall spelas, sånger skall sjungas,luciatåg,avslutningar men det finns ju ett slut på allt ihop. jag brottas med tankar på framtiden istället för att bara ta det som det kommer.:-))Undrar om vi får ihop någon julmat i år? Hur passar våra julgardiner in på det nya stället? Kommer vi att ha julpyntat ens? Våra gäster var ska de sova? Saker som i vanliga fall skulle ha varit små petitesser,men som just nu gör mig sömnlös på morgonsidan.

Just nu är jag uppe för att hitta recept till buffén som barnen skall bjuda på och för att laga till det sista. Jag undrar hur jag kunde vara så galen som sa ja till det här? När tiden inte finns? Men man pressar sig lite till och lite till och märker att det går.Både jag och maken har dessutom värsta racet på jobbet,vilket gör att det finns massor av uppgifter som är ogjorda, som borde vara gjorda helst igår.

Jossan har kommit hit och rycker in för att hjälpa till och jag är så tacksam att hon finns i vårt liv! Hur gör andra som inte har vuxna storsyrror, för att få till det? Det är hon som fixar lekarna, som har bakat alla kakor som skall bjudas på.

Nu är det dags att baka ut degen för nu har den jäst klart, nu har jag hittat bland annat bålreceptet jag sökte och nu skall jag sluta att beklaga mig.

Så tändas åter ljusen i vår lilla stad...

2008-11-30T17:09:00.002+01:00

Adventstid kom till mitt ensamma hus; idag har jag lyssnat till den sången tre gånger. Först på Gudstjänsten i kyrkan som vi var på förmiddagen, mina döttrar sjöng så vackert tillsammans med de andra i kören.Sedan bjöds det på gott kyrkfika och efter en stund av samtal och en massa skratt, var det dags att åka hem.Vi skyndade hem, fixade god middag och sedan var det dags att ta sig ner på stan för kören hade fler sånguppdrag idag.

Vi fick höra årets konstnär berätta om sin utsmyckning av granen, sedan tändes ljusen i granen och klockspelet som sitter på rådhuset spelade: Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad. Advent i vår stad är vackert och idag överträffade den sig själv, en vacker liten vinterstad, med lätt snöfall och några minusgrader och när ljusen tändes gick ett sus genom publiken.Kören fortsatte sedan med skönsång på Rådhustrappan och jag måste erkänna att det rann lite tårar ur ögonen.

Vi fick fortsätta ner på julskyltningen där kören hade ytterligare ett sånguppdrag och sedan gick vi runt och tittade på julskyltningen.Nu har vi druckit glögg,ätit pepparkakor och god risgrynsgröt.Till och med tänt första ljuset i adventsstaken. Vi har bara den framme och det känns lite konstigt, att vi inte pyntat och putsat och gjort adventsfint,men vi håller ju på att packa ihop vårt bohag och förbereda vår flytt mitt i allt detta julvackra.

En underbar första advent har det varit tillsammans med familjen,med allt som hör till:-) Vi har också fixat årets julklapp till alla nära och kära, kören Snowstars har gett ut sin skiva och den finns nu till försäljning.Töserna är mäkta stolta över det:-)

Mina underbara småtroll

2008-11-25T22:22:00.002+01:00

Jag brukar fortfarande "natta" mina barn. Jag brukar ställa tre frågor varje kväll till vart och ett av mina hemmavarande barn, när de ligger i sängen. Vad har varit bra idag ,vad har varit svårt idag och vad kan man lära sig av det?

Det är ett fint sätt att öva barnen i att man kan alltid lära sig något av sina upplevda svårigheter och i det långa loppet ger det en livsstrategi för att må bra. Jag upplever också att barnen blivit vana med att känna förtroende för mig och att de är vana att delge mig sina tankar.Förhoppningsvis är det något som de får med sig in i tonåren och som gör att de då vågar berätta svårigheter som har hänt,precis som Jossan fortfarande gör, fast numera telefonledes.

Idag strålade min mellandotter av glädje, hon skall vara sin skolas lucia, en dröm och förhoppning hon närt i många år.Hon blev vald till skolans lucia och vart strålande lycklig, medan lillasyster som också kandiderat var stolt att det blev storasyster, efter en kort stund av sorg. Trots sitt nederlag kunde hon använda det till något positivt och glädjas åt storasysters framgång.Jag blev verkligen stolt över henne!

I söndags var det Julbasar på skolan och min yngsta dotter spelade i stråkorkestern som underhöll. De spelade Adventstid kom till mitt ensamma hus, Nu tändas tusen juleljus och Bjällerklang. Stolt satt hon där och spelade på sin cello, då fick jag verklig ruelse över att de skall slitas ur alla sina sociala sammanhang när de flyttar. Att all den gemenskap som är så självklar för dem snart inte finns där för dem.

Min kära son hade så mycket tankar och funderingar runt sitt födelsedagskalas och hade ritat 12 fina inbjudningskort. Han har även gjort menyn inför festen och som alltid imponeras jag över hur han tänker. Han skall ha köttbullspett, vegetarisk pizza och massor av god sallad.Till tårta vill han ha morots-och pumpakaka, bål skall vara drycken, och sedan vill han ha en stor skål med godisar och popcorn:-))Han har valt vegetarisk pizza så att de som är vegetarianer i hans klass skall känna att de också är välkomna, bål för att det är festligt och ser fint ut och kakan för att det är många som inte tycker om tårta i hans klass,men alla älskar hans kaka(de brukar fredagsmysa i klassen genom att bjuda varandra på fika) och till det har han bakat den. Jag som vet att han älskar tårta frågade om inte vi kunde ha en tårta också,varvid han svarar: Jovisst gärna tårta, men den kan vi äta när vi bara är familjen,då får man så mycket mer:-)))

Idag är jag glad och tacksam över att de finns i mitt liv,att jag får vara en betydelsefull vuxen, som får uppleva deras kärlek och deras glädje. Jag minns alldeles för väl alla tröstlösa dagar utan dem alla.

Jag håller tummarna för alla de som väntar på sina barn och för alla barn som väntar på nya föräldrar.Min tanke går speciellt till Brummelisa och Pipeline som fastnat i olika sorters köer! Jag hoppas att de snart får bli föräldrar och uppleva glädjen med adoption,inte bara baksidan med väntan och ovisshet.

Att vara någons mamma

2008-11-12T22:11:00.002+01:00

Ibland när jag sitter här och funderar kan jag bara inte låta bli att gratulera mig själv! Jag är någons mamma, det mest hedervärda uppdrag man kan få, en alldeles speciell upplevelse.Jag har barn som ger mig ofantligt mycket både kärlek,glädje och kunskap om mina tillkortakommanden i livet.De visar omsorg och kärlek,de protesterar mot en om man väljer fel väg och just nu blir jag ständigt ifrågasatt varför jag gör si eller så.

Jag är just nu pinsam,hopplöst dum, världens bästa mamma som de älskar och som de ständigt har synpunkter på,men gud nåde om någon annan skulle ha det på mig.Då tar de mig i försvar:-))så helt hopplös är jag nog inte, även om jag skulle kunna tro det, om jag lyssnade på deras ord. Ibland längtar jag tillbaks till den gamla goda tiden när de tittade på en med tindrande ögon och det räckte med att vara just deras mamma,för att de skulle tindra med ögonen:-))

Jag åker buss på morgonen tillsammans med mina barn,dock kliver jag av ett par hållplatser tidigare än de gör. Varje morgon turas jag om att sitta bredvid någon av dem på väg till skolan och vi samtalar en stund.Jag måste dock ständigt vara på min vakt, jag får inte hosta,prata för högt, snörvla eller gud förbjude snyta mig då är jag ju pinsam. För att inte tala om hur äckligt det är om mitt knä knäpper,om jag har en urringad tröja och någon skulle kunna se mitt bröstben eller nyckelben.Eller hur pinsam min klädsel är..

Klädseln måste vara neutral och helst skulle de vilja sätta OK-etikett på några av mina kläder,just nu är min relativt nyinköpta och vändbara anorak och överdrags byxa från Gudrun Sjödén pinsamma.Måste du ha så färgglada kläder mamma? Kan du inte vara som andra mammor och ha en svart jacka och byxa??? Åh, herregud ska du ha den där gröna sidensjalen och mössa också?? Mamma, du kan inte ha röda Foppastövlar på dig, kan du inte stoppa dem i en plastpåse och gömma dem? Menar du att du vill ha dem för att det regnar? Du är inte klok mamma:-))

Ständigt dessa diskussioner med mina två yngsta döttrar och trots det är det varje dag diskussion om vem jag satt bredvid sist:-)) Helst vill de alla tre att jag sitter bredvid just dem varje dag!! Är det inte kärlek så säg?? Att vara mamma är som att pendla mellan himmelriket och helvetet.

Idag klev jag av några hållplatser innan slutdestinationen, för att få möjlighet att samla mig innan arbetet.Min mellandotter var arg som ett bi på mig, för att mitt busskort pep flera gånger och jag orsakade kö,det var ju pinsamt värre. Fattade jag inte att halva skolan var på bussen och vad skulle de tro om mig nu då? När hon skällt på mig ett tag, pussade jag henne på kinden och sa att jag älskade henne.Förklarade lugnt att fel på apparater kan det bli och påpekade att det var ju inte mitt fel att den krånglade just när jag skulle registrera resan.Jag var hopplös i alla fall enligt henne....

Nåväl då flög fan i mig och jag tryckte på stoppknappen och klev av, snopen blev hon. När jag kom fram till jobbet stod hon där tillsammans med sin kompis. Anfådd, generad och ångerfull. Då tittar hon på mig och ler, ger mig en stor kram och konstaterar högt och tydligt: du är världens bästa mamma.Jag vill bara att du skall veta det,säjer hon, så du inte får fel uppfattning om dig själv:-)))

Vi har börjat planera en återresa

2008-11-09T22:19:00.004+01:00

för Jossan och Nora, som kommer från samma land och barnhem.Vi funderar på att resa dit och hälsa på, samt göra en turistresa där.Jossan har ju blivit vuxen och för Nora är det ju innan hon kommer till tonåren och nu har vi börjat planera för ett besök under sommarlovet.

Ingen långresa, för i det landet är det ständiga konflikter och oroligheter.Vilket gör att är man där i 10 dagar, känns det lagom.Sedan vill man hem och slippa få sin väska genomsökt, innan man träder in i ett varuhus..Ständiga bombhot, svårt att använda kollektiva färdmedel, eftersom man inte kan vara säker på att det inte kliver på en självmordsbombare, är också sådant som gör att vi känner en viss osäkerhet att resa dit.Men vi älskar landet,människorna,maten och de underbara vackra miljöer som finns där och vill att framför allt Nora skall få med sig en bild av sitt ursprungsland, innan hon går in i tonåren.

Det är svårast för Nora som kom som baby, hon har inga minnen och ingen identitet från sitt födelseland. Det finns inga minnesbilder,ingenting att bygga upp sin identitet av, men nu skall vi försöka råda bot på det.Jossan var ju äldre, hade möjlighet att vara med när vi hämtade Nora och minns det på ett annat sätt.
Nora har en stark önskan om att få veta mer om sitt land och sitt ursprung,men det vi kommer att fokusera på denna gång är besök på barnhemmet, och att besöka olika turistmål i landet.

Detta med att hitta sitt ursprung, får vänta tills hon blir äldre och får göra det enligt landets lagar.Vi följer henne gärna dit igen och igen om hon skulle vilja det.Detta ska bli deras julklapp, en livsresa.

Helg igen

2008-11-07T09:50:00.003+01:00

och det är just nu jag har börjat förstå hur snärjigt det kan vara, att få ihop livet under veckorna, när man arbetar hela veckor. I och för sig var ju tanken att jag skulle arbeta 50% när jag började på min arbetsplats ,men på grund av olika faktorer hos min arbetsgivare har det blivit mycket mer, i princip 110%. Jag hinner knappt planera inför framtiden och än mindre för flytten som vi skall göra.Jag skulle behöva dra i trådar gällande mitt egna företag inför flytten, men som det är nu hinns det inte med.Nåväl det blir nog bra ändå, för nu är det inte många veckor kvar.Jag kan behöva en paus ett tag...

Jag skulle ju inte ha ansvar för en barngrupp heller, men det har jag,utan jag skulle ha varit huvudansvarig för ett resursbarn,vilket det inte blev.Hon som jag skulle arbeta med har inte visat sig på arbetet den sista månaden, på grund av olika skäl, som sjukdom, ledighet, sjukdom,ledighet,sjukdom......Ibland blir jag förvånad över den arbetsmoral hon har och vilka krav hon ställer på oss andra, som ständigt får täcka upp för henne.Det jag tycker är skönt och vilket nog merparten gör som arbetar där, är att stämningen blir helt annorlunda när hon är borta.Vilket gör att vi ändå gärna täcker upp med glädje och accepterar alla hennes eskapader,för att slippa den infekterade stämningen. Jag tror att hon är på väg bort från arbetsplatsen men säker kan man ju inte vara.För de andras skulle hoppas jag att det är så...eller att någon tar ansvar för den uppkomna situationen.

Jag är glad över att min tid där börjar att rinna ut, för även om jag älskar arbetet med barnen, tar det på krafterna att vara där. Jag har haft svårt att hinna med mig själv.Maken har fått dra det tyngsta lasset vad gäller hem,hushåll och barn. Äktenskapet var det länge sedan vi kunde vårda, för när jag är hemma, är min make på arbetet och sköter sin del av deras omorganisation.Det är tur att Jossan finns och kan vara schysst storasyster. :-)

Jag vet i alla fall att jag skall passa mig, för att binda upp mig på detta sätt, utan vill ha ett annat liv efter jul. Jag passar bättre som egen företagare än som anställd. Jag har hellre lite pengar i kassan och stor frihet att leva mitt liv, där jag ryms som individ, där vår stora brokiga familj finns med och där tid för att vårda äktenskapet finns med. Jag hade glömt min läxa och det har varit en nyttig erfarenhet att ta med.När jag har mitt egna företag kan jag arbeta 220% vissa perioder, men kan alltid boka in en paus eller anpassa det efter viktiga saker i vardagen.Nu är jag bunden till tider och schema,utan pauser och då rullar allt verkligen på i sin egen fart.

Jag kan arbeta från klockan 7.00-11.00 i mitt företag,sedan tar jag paus mitt på dagen,tränar eller går en promenad,tar emot ungarna när de kommer från skolan och lagar middag. Sedan sticker jag och jobbar igen vid kl.17.30- 21.30 exempelvis och då har jag upplevt en massa saker tillsammans med mina barn en stund där på dagen.På kvällarna har de olika aktiviteter numera och har inte tid med sina föräldrar på samma sätt. Tidigare när barnen gick på dagis var det skönt för då kunde jag hämta hem dem tidigt och vara med dem.Maken lämnade dem till 9.00 och jag hämtade dem vid 14-tiden och då gick vi hem och åt mellanmål tillsammans.Då kunde jag åka och jobba igen eller jobba hemifrån när de lagt sig, vilket var skönt.

Det som är nackdelen är att man måste själv hitta sina arbetsuppgifter,komma på egna idéer och förverkliga dem, det finns ingen arbetsgivare som gör det.Man måste ta ansvar för att dra in pengar och med ett sådant tjänsteföretag som jag har, blir det både toppar och dalar.Nåväl nu har jag gnällt klart...och ska ut och träna en stund innan jag skall vara "körförälder" och laga mat under skivinspelningen som flickorna skall göra idag tillsammans med sin kör Snowstars.

Vi har skrivit under flyttofferten, valt skola till barnen och nu håller vi på att ta avsked till de olika verksamheter som vi är aktiva inom.Det känns konstigt att efter så många lyckliga år här, flytta härifrån.Det är här vi har fått våra barn,det är här vi levt, sedan vi blev klara med våra utbildningar på Universitetet och det har haft stor betydelse för oss. 16 år på samma ort och nu skall vi flytta härifrån.Lite ofrivilligt men ändå med tillförsikt eftersom det nya bostället erbjuder andra fördelar.

Ännu en vecka till handlingarna

2008-10-25T23:24:00.002+02:00

Veckorna går fort nu och nästa vecka är det höstlov. Imorgon kommer våra grannar från sommarstugan och hälsar på oss. De skall bo hos oss och "sköta" om vår stora barn eftersom jag och maken jobbar.(Det är länge sedan jag arbetat på ett lov men som anställd och när man inte varit anställd så länge kan man ju inte begära att få vara den som får ledigt först.)Vi tycker att det är så kul, att de vill komma hela vägen till oss. Barnen glädjer sig åt att deras "sommarkompisar" kommer hit och får se deras skola och vardagsmiljö.

De skall gå på filmfestival, och fröjda sig ,även göra ett besök på Jamtli museum, .Sedan finns det ju massor av andra saker i vår lilla stad att göra. Åka på Storsjöodjursspaning, vistas ute i skog och natur och gå på stan och fika eller äta gott,eller shoppa om man har det intresset.

Denna vecka har gått i arbetets tecken och jag har jobbat många timmar fler än jag brukar,på grund av sjukdom och ledigheter.Det som är lustigt är att när någon fröken blir sjuk då är många barn borta så det ordnar sig ändå. I min barngrupp går det 12 barn och min kollega var hemma och var sjuk måndag-torsdag. Helt plötsligt var halva barngruppen ledig/frånvarande och vi klarade oss bra utan vikarie.

På nöjessidan kan jag tillskriva bio en kväll med Jossan, Storsjöbadets relaxavdelning med maken och barnen i badhuset(barn är inte välkomna på relaxen).Vi åt en god medhavd middag tillsammans och sedan njöt jag och maken av massage,aromatisk bastu,fotbad och bubbelpool. Jag passade även på att simma 1500 meter. Vi har hunnit ner en tur på stan och köpt vinterskor samt ätit en god lunch- och efterrättsbuffè.Efter det hann vi ut och löpträna i skogen, jag och barnen hann även köra intervallträning, i väntan på maken.

Imorgon skall jag roa mig med min mor och Jossan, vi skall på relaxen och bli omhändertagna.Det känns som trots en arbetsintensiv vecka, med tovningskurs för intresserade och ett antal möten kvällstid har jag ändå hunnit sköta om mig själv.Jag har varit och styrketränat två kvällar på makens arbete också:-)

Jag är glad att alla beslut är fattade nu kan vi njuta av livet,tids nog hinner vi oroa oss över om det var rätt beslut vi fattade:-))

Nu har vi ställt av vår sommarstuga för vintern

2008-10-21T21:16:00.002+02:00

Det är verkligen vemodigt att göra det och jag upplever alltid en slags frustration, över att inte få vara där mer.En sorg är det också, men det blir för kallt och det är inte speciellt trevligt med utedass och utedusch när det är höst:-)

Vi som spetsat in oss på en stor äppelskörd, fick uppleva att det blåst ner och nästan inget av frukten gick att ta tillvara.Alla goda Åkeröäpplen som bara var borta.Annars har tiden ägnats åt skolbesök, på vår blivande hemort, där vi letat efter rätta skolan till våra barn.

Jossan är irriterad över att vi skall flytta, men vid omorganisationer har man som anställd, väldigt liten talan.Maken skall ju ha en övernattningslägenhet som han bor i till att börja med, innan allt är klart med deras övergångar till den nya organisationen.Jossan tar ju dessutom studenten till våren och sedan kommer ju hon att flytta dit hon får jobb.Just nu drömmer hon om att plugga språk i London och i andra hand att arbeta som au-pair i London:-)Med andra ord kommer hon inte att bo nära oss och skillnaden att komma hem till oss i nya staden kan inte vara särskilt stor mot för att åka hem hit.

Alla överflyttningar med musikskolor och annat är klart och de får hoppa in i orkestrar och körer,precis där de befinner sig nu. Det känns skönt att de kommer att kunna fortsätta med sina intressen även fats vi flyttar.

Annars går livet sin gilla gång, vi arbetar,tränar och njuter av familjelivet.Vi har varit på bio och ute och ätit thailändskt.Just nu spanar vi in olika attraktioner att göra i närheten av Modtanoi.Det är nästan det roligaste att få planera resan och drömma om hur det skall bli när man är där.

Kan rekommendera ett otroligt mysigt ställe

2008-10-11T11:11:00.002+02:00

att resa till. Man flyger till Krabi i Thailand, blir hämtad med minibuss och transporteras till en ö som heter Modtanoi i provinsen Trang.Det är en liten fiskeby och stället heter Sam Beach resort www.sambeachresort.com

Om man vill njuta av det genuina Thailand.Det skall vi göra i februari:-)

Annars är jag mest stolt och glad över mig själv numera. Jag har vågat att säja upp mig, trots en lågkonjunktur har jag framtidstro och det trots att jag inte har någon A-kassa.Nåväl, jag blir ju inte arbetslös och mitt företag kan må bra av att jag jobbar aktivt med det igen,har en massa nya ideér att skapa nya projekt av.

Vi ska flytta söderut i Sverige, eftersom makens arbete gör en organisationsförändring. Vi har bestämt oss för att tacka nej till utlands placering och till att inte gå vidare med adoption. När man börjar att tveka tror jag inte att man skall genomföra det.Varje barn skall välkomnas just för sin egen skull och vi känner oss för gamla, samt att de andra barnen börjar vara så pass stora att det blir för stor ålderskillnad.

Vi har verkligen tänkt,spekulerat och funderat på utlandsplaceringen och barnen vill inte, och det har gjort att beslutet blev taget av sig självt. Det finns kvar om 10 år, när de är vuxna och vi är 50+are:-)Det har också gjort att vi noga vägt adoptionen på guldvågen och jag måste säga att en del drömmar skall nog få förbli drömmar.Att ha fyra barn som alla är friska och normala, kan man skatta sig lycklig över, i alla fall om man fått barn genom adoption,om man skall tro vissa skribenter på FL.

Varför jag skriver det, är att jag varit inne på Familjelivs forum, Känsliga snack och där läst om alla de barn som kommit genom adoption och som har olika former av skador och handikapp,minst hälften av alla barn i särskolan, gjordes det gällande där.Vi måste haft tur och de flesta i vår bekantskapskrets måste också haft tur, för vi har alla barn som är friska och utan handikapp.Eller så är debatten svart eller vitt därinne:-))För mig är barn, just barn och de duger precis som de är. Jag vet inte om det var ett skrämsel inlägg för att göra folk oroliga och tveksamma till adoption.För de allra flesta går det bra och de allra flesta barn mår bra och är friska.Initialt kan de ju ha mindre, behandlingsbara krämpor, som till exempel löss och skabb.

Vi får väl de barn som skall bli våra, och när de väl är här får vi gilla läget,oavsett om de har ett handikapp,hjärnskada eller en okänd sjukdom som vi inte visste om när vi blev föräldrar till det barnet. Vi har vänner som fått olika diagnoser på sina barn som MRSA och Hepatit B vid tropikundersökningen,men det gör ju ingen skillnad i kärlek eller i hur man ser på barnet,det är ju ens egen unge för det.

Nej, nu skall jag sluta, blir ibland lite trött på alla domedags profetior som finns, samt myter om vår typ av familj.

Jag har gjort det!

2008-10-06T21:23:00.002+02:00

Idag tog jag mod till mig och sa upp mig! Jag skall jobba denna termin ut och sedan blir det andra saker som jag skall ägna mig åt.Framför allt att sköta om mitt företag igen och jag tror att jag har lärt mig min läxa.Jag passar nog bäst som egen företagare,har svårt att inordna mig i den vanliga lunken och att inte kunna bestämma över min tid.

Samtidigt märker jag att jag trivs med att arbeta i barngrupp och att det fyller mig med energi, så något sådant vill jag nog pyssla med i framtiden också i kombination med företagande.Livet är för kort för att kastas bort på meningslöst tjafs och intriger på en arbetsplats.Jag flydde med andra ord och det skäms jag inte för.Tidigare hade jag nog varit kvar och försökt att hjälpa till att lösa konflikten, men nu har jag blivit klokare:-) och kan strunta idet!

Om jag skall arbeta i barngrupp vill jag fokusera på det och inte på vuxna som bråkar med varandra på ett icke föredömligt sätt. Jag tycker att konflikter är OK,men då måste den som uttalar ord om andra människor, stå för dem öppet och inför alla, annars anser jag det vara kvalificerat skitsnack.

Annars mår vi bra och tänker så det knakar hur vi skall göra. Idag har vi förresten köpt oss en ny himla fin dammsugare Pro Aqua heter den, som både är luftrenare och en städmaskin med massor av talanger som fönsterputsning,textiltvätt m.m, m.m. Nu har vi provat den och är supernöjda.Maken städar fortfarande:-)) han älskar alla typer av maskiner:-)

Måste erkänna

2008-09-30T21:15:00.002+02:00

att jag vantrivs på min arbetsplats numera. Jag minns från min tidigare sejour där, att jag tyckte om att vara där,att vi skrattade mycket och att klimatet mellan oss vuxna var gott. Numera finns en annan ton och det blir diskussioner om allt och jag funderar på att säja upp mig helt enkelt.Informationsvägarna som förut var positiva toner, är numera negativa och helt plötsligt har jag märkt att det pratas om varandra, inte med varandra.

Jag blir ledsen att märka vad som hänt. Jag har lärt mig att en felanställning, kan betyda oerhört mycket, för klimatet i arbetsgruppen.De har gjort en felanställning och det börjar att märkas.Jag har försökt att ta upp det på våra träffar, vi har i arbetslaget, men ingen verkar vilja ta tag i det.Jag vet ännu inte hur jag skall göra,men en arbetsplats med dåligt klimat bör man undvika,innan man bryts ned själv och deltar i pajkastningen.

Det föds många rädslor och mycket oro på en sådan arbetsplats, när stämningen är på det sättet. Inte ens fast det var fest med föräldrarna idag, kunde jag skaka av mig olusten. Dessa ständiga outtalade konflikter mellan vuxna, som beror på bristande planering, och tid för diskussion, gör att jag tappar arbetslust och fokus. Fokus på det som är min uppgift; vara pedagog i en barngrupp.

Detta här tar mycket kraft från mig och det tillsammans med en förkylning, som inte bryter ut ordentligt, gör att jag känner mig sliten och vill smita ut bakvägen. Jag skall ge det en vecka till, sedan tror jag att jag säjer upp mig om klimatet fortsätter att råda där.Det kanske blir en väckarklocka för dem??

Vilken intressant ledare om adoption

2008-09-15T23:35:00.002+02:00

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=826247

Mitt favoritcitat är egentligen: Blod är tjockare än vatten,men kärlek är tjockare än blod. (Astrid Trotzig)

Skulle kunna skriva spaltmetrar om detta med att dela gener, som en nödvändighet för att man skulle kunna älska varandra,men är för trött ikväll, men jag ville dela med mig av en mycket bra ledare om adoption.

Nya jobbet

2008-09-10T15:39:00.002+02:00

Det tar mer kraft än jag trodde att bli fröken igen:-) Har sällan tid att uppdatera bloggen och framför allt har jag märkt att min egentid har försvunnit. Det kändes häromdagen som det var länge sedan jag var ute och tränade och när jag kollade var det sant, det var många dagar sedan.....men nu har jag lovat mig själv bot och bättring.

Barnen och jag cyklar tillsammans till skola och jobb och det är en frihet att kunna cykla. Då får jag åtminstone lite motion samtidigt som man sparar lite på miljön.Barnen skulle gärna ta bussen, om jag betalade bussbiljetterna, men elak som jag är, gör jag inte det och de är för snåla för att betala själva:-)Det är rätt så mysigt att susa ner för backarna in till stan och sedan cykla över en lång bro och se och uppleva sjöns rörelser och blåsten.Jag hinner vakna på väg till jobbet och jag hinner cykla av mig jobbet innan jag kommer hem.

Idag har de tagit skolfoton och jag hoppas att årets syskonbild blir fin, det blir en bra julklapp till släkt och vänner. :-))Jag skall snart iväg med en kollega och titta på en riktig örtaträdgård samt hur man kan odla på ett ekologiskt sätt.Det är åtminstone lite manna för själen, för mig som älskar att odla och då det är en ekologisk trädgård känns det lite som julafton.

Julafton har det nästan känts som, men det var min födelsedag för några dagar sedan. Av min kära familj fick jag en underbar present, något som jag drömt om i många år.Jag skall åka till Västkusten och fiska hummer och sedan fiska havsfiske. För mig som älskar skaldjur och fiske är det otrolig upplevelse som jag ser framemot och att min make ställer upp, tycker jag är otroligt, för han är inte alls road av fiske.:-)

Det är han och jag som skall åka med nattåget ner till Göteborg, åka till någon ort där ute i havsbandet tillsammans med min bror och hans sambo.Vi skall sedan åka hem på söndagen med nattåget, lyxa med hotell och skaldjursmiddagar.Roligare drömpresent kan man nästan inte få:-)Jossan skall sköta småsyskonen här hemma och vi får njuta.

Sedan skall jag och maken resa till utomlands och kolla in hans eventuella arbetsplats där.Det känns som en ynnest att få tid tillsammans och en chans att se vart han eventuellt skall arbeta och vart vi eventuellt skall bo,vart barnen eventuellt skall gå i skolan och vad som finns för mig att göra,eventuellt finns det jobb inom mitt yrke också. Vi har bestämt oss för att ta den kollen innan vi bestämmer oss slutgiltigt för adoption eller utlandsarbete:-) Då finns min kära far här och sköter om ruljangsen tillsammans med Jossan.

Det får dröja med att skicka akten, för det blir ändå rätt barn i slutändan, om vi skall ha fler.Det som sker, det sker och då blir det bra,vi behöver tänka.Jag vill helt ärligt kunna välkomna ett barn till med glatt hjärta eller bestämma mig för att nu är det definitivt slut med fler barn och livet hade annat och erbjuda.

Livets kringelikrokar

2008-09-04T06:28:00.002+02:00

Mitt i vår väntlängtan med rosa skimmer, har min make fått ett erbjudande om ett bra jobb utomlands och vi vet inte hur vi vill göra! Ska vi skicka handlingar och stanna kvar eller sticka iväg som vi funderat på i många år, men inte velat göra eftersom barnen har varit små?

Varför kom inte detta erbjudande på försommaren när vi köpte bilen? Då hade vi nappat direkt och inte som nu upplevt tvekan. Akten är hos översättaren och vi är här hemma och känner oss som åsnan mellan två hötappar.

Aldrig har vi tvekat en sekund förut,att få bli föräldrar har alltid varit en källa till stor glädje och nu känns det inte på samma sätt. Vi hade förankrat beslutet inom oss igen, men inför ett erbjudande som vi drömt om i många år känner vi tvekan att bli föräldrar igen. Vi kanske inte är redo trots allt?

Det känns som en dålig följetong........

Längtväntan svävandes bortom molnen:-)

2008-08-26T16:42:00.003+02:00

Just nu skimrar livet av rosa moln och jag fylls av väntandets glädje.Jag njuter av den just nu,men vet ju av erfarenhet att snart om en tid kommer jag att gnälla om det:-))

Jag och maken håller på att förbereda oss, liksom barnen.Det är annorlunda att vänta denna gång eftersom alla är så medvetna. Vi är fem stycken som drömmer om barnet med stort B, som samtalar och glädjes åt det. Idag kom barnen och hämtade mig på jobbet och när vi går ner för backen till bussen, säjer sonen: - mamma, tänk när vi får hämta lill*n på dagis i barnvagnen.De andra instämde i glädjen över att de har blivit så stora att de kommer att kunna hämta lillbarnet på dagis alldeles ensamma.

Det gjorde att jag insåg vilken avlastning vi kommer att ha. Det blir som att kunna plocka russinen ur kakan, för detta barn kommer att ha många famnar att vila i. Jag insåg också hur bortskämd det barnet kommer att bli och det blir inte helt enkelt för mig och maken att sätta gränser.Det kommer att finnas fyra till som kommer att ha åsikter.

Nu väntar vi bara på det sista intyget,sedan är allt klart att skickas in till FFIA för granskning.

Kul kväll men jobbig dag

2008-08-20T22:04:00.003+02:00

Idag har jag haft en tuff dag, uppe med tuppen och sedan mycket jobb. Mycket administrativt arbete med mitt företag också, förutom arbetet i barngruppen. Sedan var jag och en mycket god vän ute på thailändsk restaurang och åt en underbar middag och pratade tills de stängde och de ville att vi skulle betala notan. Vad jag har skrattat gott ikväll och vad skönt att få sitta ner och prata ostört.

Berättade om vårt nya äventyr och vägen fram till beslutet och jisses vad vi skrattade åt det. Mest skrattade vi åt detta med vår nya bil, att i den ryms bara 5 personer.Numera kan jag också se komiken i det hela, först bestämma sig att lägga ner barnprojektet och sedan starta upp det igen.Nu måste vi återigen skaffa oss en buss om vi skall kunna transportera hela familjen.

Jag kan nästan inte läsa på FL (www.familjeliv.se) längre och saknar ett vettigt forum.Jag kan inte förstå att inte någon av adoptionsorganisationerna startar upp ett öppet forum utan inloggning där människor kan diskutera adoption ur olika perspektiv.Den organisationen skulle nog få fler medlemmar då........

Varför har jag svårt med FL?

Ibland upplever jag det som lågt i tak och att människor ofta är någon slags tyckare som ger sin uppfattning: om hur det skall vara,hur man gör rätt vad gäller adoption,hemutredning,val av organisation,barnuppfostran förskola,skola.

Men ingen familj är ju den andra lik och vi vuxna har ju alla olika bagage med sig vad gäller dessa ämnen.Det är också lätt att missförstå varandra i det skrivna ordet och då utbryter en diskussion om det istället för att se tillbaks på trådstartarens fråga.

Ändå måste jag kolla in den sidan varje dag:-)))) Kolla om någon fått bb, vilka frågor ställs,kort sagt jag är adoptionssideläsningsberoende.Mitt surfande börjar på de olika organisationernas hemsidor, speciellt på de barn som söker föräldrar,finns det något barn för oss idag?

Skäms lite när jag hastigt klickar vidare och tänker att nej den passar nog inte in i min familj,nej det var nog för svårt,nej det var ett handikapp som inte passar in i vårt nuvarande liv och så är listan med barn slut idag också............

Då brukar jag tänka på att vi väntar lite till....att snart kanske vi hittar vårt barn eller så kommer det ett barnbesked. Skäms lite och undrar vilka de andra är som inte heller tackar ja till dessa barn?

Vardag igen

2008-08-18T20:16:00.002+02:00

Oj vad fort det blev vardag igen och vad spännande allt känns. Idag har jag bombarderat FFIA med massor av frågor om alla omöjligheter och funderingar vi har om vårt papperssamlande.Jag har varit på mitt nygamla arbete och vilken njutning det är att få möta en barngrupp igen.

Det riktigt pirrar i magen av förväntan att pappersinsamlandet börjar nå sitt slut. Det är bara detta med vårt försvunna vigselbevis som ställer till det, samt att den arbetsplats jag har numera, inte har logotyp och eget brevpapper och definitivt ingen stämpel,men det är ju världsliga saker.

Jag har drömmar om barn och svävar fram i tillvaron och genomströmmas av otroligt starka lyckokänslor. Jag svävar fram i skogen, och i motionsspåret och på cykeln till och från mitt arbete.Jag känner igen känslan, "vänta barn -bubblan", då man försöker att sätta sig in i vad man behöver köpa in,vad man kan räkna med att goda vänner bidrar med och denna väntan på en ny människa som man skall älska och som man är beredd att dö för.

Det spelar ingen roll att det har ösregnat hela dagen och hela kvällen, jag värms av lyckokänslan och det spirar av den inombords. Jag är en blivande mamma och det känns stort och med stolthet bär jag mitt vänta barn-halsband. Jag har till och med införskaffat ett sådant.Jag kollar in diverse bloggar,listor och annat ifall det kommer positiva besked.Nu vill jag ha klar akten så att vi kan vänta på allvar!

Nu är sommren slut och vad fort det gick

2008-08-16T23:36:00.002+02:00

Idag har det varit en lång dag, väckning klockan 6.00 för att sedan köra till orienteringstävlingen, där det var samling 8.00. Barnen var glada och förhoppningsfulla inför dagens tävling och vi vuxna var glada för att de var glada:-)
Jag och maken jobbade i serveringen,barnen sprang tävling och presterade hyfsade resultat.Tillräckligt bra för att bli sporrade att tävla igen och igen.........

När vi arbetat klart åkte vi tillbaks till sommarstugan, och fixade mat. När vi ätit tog en febril brådska vid, ett av barnen bar ut all packning, en började dammsuga och en bar ut alla mattor. Vi ställde undan cyklar, vattnade blommor och kollade till alla land, tömde brevlådan och sedan städade vi klart hela huset.Tillsammans fixade vi det på 1,5 timme och sedan var det dags att ta farväl av våra sommargrannar, de bästa i hela världen. Vi ses dock om 14 dagar igen:-))

Nu sitter jag hemma i vår boning och skriver detta,efter en 4 timmar lång bilresa. Imorgon skall jag träffa mina "nygamla" arbetskamrater kl 9.00. Vi skall planera inför hösten och göra fint tills barnen kommer på måndag.

Vi har haft stor sorg och ingen av oss ville resa hem, vi trivs så bra i vårt sommarparadis. Allt oftare kommer tankarna att vi skall förvandla sommarstugan till permanentboende och flytta dit för gott. Vi känner oss hemma där, barnen har sina kompisar och vår orienteringsklubb finns där, med gemenskap och sammanhållning.

Det som var skönt när vi kom hem, var att ställa sig i duschen och duscha länge. Inga snabba kvällsdopp i sjön längre eller att stå ute i duschen och huttra.Nu har vi packat upp allt, jag sitter här och skriver,maken fikar och alla tre barnen pysslar i sina rum.Sommaren är slut för min del och imorgon börjar allvaret..........

Bråda dagar

2008-08-15T07:59:00.003+02:00

Intensiva dagar är det hemma hos oss. Vi försöker att skörda allt som går,men squashen borde få växa till lite mer. Men om jag låter det vara får sniglarna en god måltid och vi inget alls:-)

Plockade av alla sockerärtor som fanns på odlingen och det blev 10 liter, idag skall jag skörda spritärtor och gallra ur morötterna ännu mer eftersom de har sin tillväxtperiod nu.Nu är alla bär plockade och mina fingrar är fulla med stickor från krusbärsbuskar.

Jag kan undra varför min svärmor satt alla dessa bärbuskar? Vi har till exempel 7 stora buskar med svarta vinbär, vilket tillsammans ger en skörd på drygt 80 liter ett normalår, sedan finns det 4 buskar med röda vinbär, 3 buskar med krusbär som också ger en mycket god skörd. det finns ett antal körsbärsträd, ett femtiotal äppelträd och sju päronträd.

För att inte tala om alla dessa blomrabatter som finns och som min svärmor med kärlek planterat.

Vi brukar plåga vänner med att de får plocka av bärbuskarna och äppelträden. Det är ett drygt arbete att hålla trädgården i stånd och under min svärmors tid fanns inte ett ogräs i rabatter eller odlingar,men det finns det nu:-))Jag har inte samma ambitionsnivå som min svärmor hade, samt att jag har lite fler människor i mitt liv som jag måste engagera mig i och jag bor inte här i stugan från april till oktober.

Nu är det drygt också, för det är ju OS, och man vill ju kolla in hur det går för de som tävlar för Sverige och sedan skall man vara förälder och hänga med ut i skogen på SOL-skolan.Det är tufft att kliva upp 3.00 och kolla på OS,sedan äta frukost och ut i skogen med en massa ungar. Komma hem, fixa lunch snabbt och sedan ut och skörda, fixa middag och sedan ut och skörda. Vi somnar ovaggade vid 22-tiden av utmattning:-))

SOL-skola

2008-08-12T14:51:00.003+02:00

För andra året i rad går våra barn på SOL-skola, det vill säga de håller på med orientering i en veckas tid och det är en hel massa ungar som har kul tillsammans. I söndags sprang hela familjen tävling i Falun och på lördag är det vår klubb som har tävling så då skall vi jobba med det och sedan åker vi hem för ungarna skall på basketläger sista veckan innan skolan börjar.Våra barn börjar inte i skolan förrän den 25 augusti, men jag och maken börjar jobba den 18 officiellt.De har blivit så stora att de klarar sig själva om vi inte är hemma.

Orientering kan jag varmt rekommendera till andra familjer för det finns en tävlingsklass för alla och det är en typisk familjesport. Vi gör saker tillsammans som familj och träningen har ett mål.Att åka på O-ringen som är en av de största tävlingarna i Sverige är en upplevelse och något som barnen längtar efter. De har redan börjat prata om nästa 5-dagars:-) och kollar vilka kompisar i klubben som skall åka. Det blir en gemenskap och sammanhållning mellan familjer och det är kul när man går på samma träning som barnen.Annars är man ju så separerad från varandra och de olika aktiviteterna utförs med människor i ungefär samma ålder. Här får barnen goda förebilder; idrott och tävling kan man syssla med även om man fyllt 90 år.

Vi har kul tillsammans och det uppstår möten mellan generationerna och när någon i klubben kommer in för målgång hejas och applåderas det som om det vore värsta idrottsproffset:-)

Annars jäktar jag på med skörden,håller på att skörda alla kryddorna för sista gången i sommar, samt de bärbuskar som fortfarande har bär plockar jag av. Nu har även Transparent Blanche (glasäpplen) mognat och jag skall försöka hinna skörda så mycket av det som möjligt. Jag brukar koka en god mynta -och äppel Skörden är sen i år och det blir ett dilemma, för när vi väl har flyttat hem, åker vi bara till stugan varannan helg och då hinner man inte mycket för resan är lång.

Ungarna har loppis idag nere vi stora vägen och säljer av saker de inte vill ha längre. De tänker spara pengar till Vietnam:-) De hjälpte mig att plocka bär en stund och vi kokade vår favoritsylt, en blandning av hallon,röda vinbär och krusbär som vi äter till smörstekta plättar. Mums, tycker barnen och jag får göra smet på 2 liter och det tar lite tid när man skall grädda plättarna,men det är värt det:-)

Vi har släppt Afrika och släppt in asien

2008-08-11T16:53:00.002+02:00

Har försökt att surfa och leta information om vårt nya land Vietnam. Har ni tips på bra bloggar,resedagböcker eller hemsidor är ni varmt välkomna med tips om det.

Att få ett nytt vigselbevis var inte det lättaste och nu har vi gett upp efter otaliga samtal till olika instanser inom kyrkan. Vi gifte oss för 19,5 år sedan och då finns inga papper kvar i församlingen och prästen som vigde oss är avliden. Vi försökte att bevisa vigseln genom utdrag ur äktenskapsboken och personbevis, men de kunde inte utfärda ett nytt vigselbevis för det gjorde man inte.Vigselbevis är ingen laglig handling mer än ett minne av bröllopet.

Nu har vi kommit på två ställen till att leta på när vi kommer hem och förhoppningsvis kanske det finns där i vår gamla bröllopspärm eller i bankfacket.Det är mycket frustration just nu över att vara bortrest från hemmet,men det är skördetid så jag kan inte resa hem igen och kolla.Får ge mig till tåls tills på lördag när vi åker hem.

På måndag börjar jag på ett nygammalt jobb och det skall bli spännande.Jag skall jobba i barngrupp och nu är det länge sedan jag gjorde det,har ju varit egen företagare i flera år nu.Samtidigt behöver jag veta hur dagens föräldrar känner och upplever sin tillvaro och hur barn idag har det, för snart har jag tappat den verklighets förankringen. Jag skall dock inte jobba så mycket utan vara resurs för ett barn med diabetes,vilket betyder att jag kan kombinera det med mitt företagande.

Nu undrar jag dock lite hur det ska bli, för när jag lovade det var det inte aktuellt med adoption längre och lite jobbigt känns det att berätta det för kollegorna.Sedan tänker jag på det lilla barnet som kanske får byta vuxen under läsåret vilket inte är bra, utan jag vill ge kontinuitet. Nu vet vi ju inte hur länge vi får vänta och hur lång tid det tar i verkligheten,men ett år kanske inte är en osann gissning även om det just nu verkar gå snabbare.Då är det inga bekymmer med ansvaret för barnet för jag har lovat att jobba detta läsår och skall man tro sannolikheten behöver jag inte oroa mig.

Nu har vi bestämt oss

2008-08-08T10:12:00.002+02:00

för land och har börjat att samla handlingar till det. Det är ett enkelt land, inga krångligheter och inga mängder av papper, utan endast saker som känns behändiga. Vi har beställt utdrag från Rikspolisstyrelsen, arbetsgivarintyg samt kontaktat läkaren för att få läkarintyg som passar till det landet.Det som är problem är att vi måste ha en kopia av vigselbeviset och trots letande hemma, ja vi reste hela vägen hem för att leta, fann vi inte det. Hon som är handläggare på organisationen är borta och vi får ha tålamod ett par dagar till med hur vi skall göra. Funderar på att beställa ett nytt vigselbevis från kyrkan.Det går nog snabbast. :-) Vi vill att alla papper skall vara klara tills vårt nya medgivande är klubbat och klart för då kan vi skicka allt på översättning direkt.Konstigt att man kan känna brådska när man ändå har väntat så här länge och inte skulle ha fler barn.

Vi har spenderat en del pengar nu på adoptionen redan och gjort en inbetalning till organisationen.Nu har vi dragit på oss sparbyxorna allihop och försöker att komma på nya sätt att spara pengar på. Barnen är väldigt kreativa och uppfinningsrika och har tusen idéer.Jossan har skrattat gott åt att vi får en ny kontinent i familjen,nu blir vi en ännu konstigare familj,som ser ännu mer annorlunda ut,men hon blev glad över att det händer något.

Jag hade en konstig dröm förresten; att vi fick barnbesked från landet och det var en liten pojke som var runt året. Men när handläggaren berättade det svarade jag helt frankt att det går inte, vi vill ha en pojke som är 3 år, hur skall han annars bli kompis med grannens son:-)) Jaha, svarade handläggaren, då ger vi honom till nästa familj istället. Efteråt i drömmen fick jag världens ångest över att vi tackat nej till ett barn som skulle bli vårt.

Men det är sant att jag och maken hoppas på en pojke till,men bäst är väl att tillägga att vi blir överlyckliga om det är en flicka till, men gärna ett barn i 3-års åldern:-)Men egentligen spelar det ingen som helst roll vad det blir, för vi vill ha ett barn till och då är ålder och kön betydelselöst,för när man väl möter barnet är man glad och nöjd över att det blev just det.Men drömma får man och då är det en pojke till vi hoppas på,eftersom vi redan har tre tjejer.

Vi ska nog gå vidare,trots allt

2008-07-28T21:20:00.003+02:00

Vi har fått erbjudande om två olika asiatiska länder och det känns lite roligt:-) Vi har inga barn sedan tidigare med asiatiskt ursprung,vilket vi nu funderar på. Vi kommer att ha tre olika länder i vår familj och bara det är lite spännande. Era uppmuntrande tillrop har bidragit till att vi verkligen funderat på att gå vidare. Vad gör väl silver i håret, nu kanske man äntligen blir en bra förälder som gör rätt saker??? Om man fått öva på fyra innan borde väl chansen att lyckas den femte gången vara lite större?

Men enligt adoptionsmaffian är vi ju bara för mycket och för många,och har gjort alla möjliga fel under barnens uppväxt och trots det har vi trevliga ungar:-)) De är både kreativa och uppfinningsrika,men de är lika snälla som sin far.Jag var ökänd under min uppväxt för alla bus som jag gjorde tillsammans med min yngsta morbror:-)) och det gör inte mina barn................men jag var ju ett sk biologiskt barn och då räknas det ju inte.Det är något sympatiskt eller osympatiskt släktdrag som man ärvt,annat är det ju med mina ungar, om de är busiga eller bråkiga, då beror det ju på adoptionen, inte på fostran eller genetiska släktdrag:-))

Ikväll har vi firat beslutet att gå vidare med adoption,kanske är det min farmors död som fått mig att bestämma mig att gå vidare.Hon frågade inte om lov utan gjorde som hon kände var rätt.Men det beror det faktiskt också på alla vänliga kommentarer om att det inte spelar någon roll att man är 40+ och har silver i håret:-))Mellan mig och min äldsta dotter är det drygt 23 år, en ung mamma med andra ord, till min son är det 34 år i ålderskillnad och det känns lagom, till det okända barnet blir jag en överårig mamma men det kanske kompenseras av högre kompetens, har ju haft några att öva på innan:-)

Vi har ju också många famnar och mycket kärlek till det nya barnet att erbjuda och syskon som kan ta vid om våra krafter inte orkar:-)) Vi har ju vår klippa Jossan som kommer att vara som en extramamma och tre andra syskon som kan leka och ge kärlek. Vårt liv behöver inte få så stor förändring trots allt:-))

Men ikväll har vi avnjutit en god grillad middag, med skördefröjder från trädgården och ekologiskt kött och skålat för det framtida barnet. Det glädjer mig att min vånda är slut och att barnaskaran blir komplett som vi tänkte oss, när vi drömde om en gemensam framtid för 25 år sedan. Just idag firar vi 25 år som par och det klickar fortfarande. Kärleken är stark och levande och inte blir det sämre av att han är fyrbarnspappa:-))

När sommaren var som vackrast

2008-07-27T09:49:00.002+02:00

lämnade min farmor mig. Hon gick bort 95 år gammal saknad samt älskad av många.För mig var hon den mest betydelsefulla människan, förutom mina föräldrar,under min uppväxt och en av mina absoluta förebilder.

En stark självständig människa, som gifte sig sent och fick två barn, sedan var det nog tyckte hon. Uppväxt i en stor barnkull med hårt arbete för kvinnan och en kvinnoroll som hon hade svårt att fördra,ville och gjorde hon annorlunda.Var sexrådgivare,sålde kondomer i smyg innan det var tillåtet,nykterist och ateist.

Hennes yrkesval var annorlunda och hon arbetade med olika saker under sin levnadstid, men en skicklig kock var hon och arbetade under en tid som det på Harpsund, på Tage Erlanders tid, medans min farfar skötte trädgården där.Vid 65 års ålder arbetade hon som skogshuggare med motorsåg, samt att hon var aktiv i Skogsarbetareförbundet. Hon var både fysiskt och psykiskt stark samt tillgänglig för sina barnbarn.

Sorgen är stor men samtidigt är jag glad att jag fått haft henne så här länge.Senast förra veckan samtalade jag med henne om att jag plockat blåbär och kantareller och avnjutit det.Hon undrade alltid vad som var moget i trädgården nu och hur jag tog reda på det. Hon gillade att jag torkade svarta vinbär och jag brukade dela med mig generöst till henne.

Nu har vi bisatt henne i kistan och hon var så söt där hon låg.I två dagar låg hon på lit-de -parade i sitt hem. Vi hann alla dit som ville och kunde ta farväl av henne på vårt eget vis. Barnbarnsbarnen lekte och tittade på TV, ibland gick de in och tittade på henne och sjöng en sång, det var stoj,glädje och sorg allt samtidigt. Att folk gråter och är ledsna tar barnen verkligen naturligt precis som att glädjen samtidigt får vara med.

Det jag känner nu är tomhet och förstummelse inombords och samtidigt är det så ofattbart att våra samtal inte kan fortsätta mer än i tankarna numera.Hon har genomlevt två världskrig, varit med när kvinnor fått rösträtt och när rasismen frodades i vårt land.Hon har varit om datorernas intåg, när jämställdhet blev något som inte bara var en vision.Hon var en stor människa som jag älskade och beundrade,att hon orkade vara engagerad även om hennes tillit fick sig en törn genom morden på Olof Palme och Anna Lind.Vi som samtalade minst en gång i veckan på telefon och nu är det bara tyst..........Hon har börjat en annan resa mot en annan dimension.

Samtidigt som detta hänt har vi fått erbjudande om att skicka handlingar till två olika länder via AC. Nu måste vi verkligen fundera hur vi skall göra och jag vet fortfarande inte på vilket ben jag skall stå. Vara nöjd eller satsa en gång till? Är det rätt att ta ett barn till när man har silver i håret och gillar sovmorgnar? När man har barn som är självgående och bara kan njuta? Är det värt det?

Vet inte men vi har ju tid att tänka, då vår utredning skall upp i nämnden i augusti och sedan tar det väl fram till september innan vi kan starta upp i praktiken.Kenya finns ju med som ett hett alternativ också och det är en dröm att få resa dit och vara där länge,men jag ska ju dit med min skola och då kan jag nöja mig med det.

Nu har vi granskat och godkänt den nya hemutredningen

2008-07-18T21:24:00.002+02:00

som skall upp i nämnden i augusti. Det kändes konstigt att läsa, för den här hemutredningen är kortare än den förra och mycket positivare i tonen.Det är dessutom ett antal färre personer som är referenser. Det kommer med andra ord att bli billigare att översätta den om det skulle bli aktuellt. Vi undrar vad som hänt?? Vi är ju fortfarande samma familj och samma människor.

Annars har vi varit hem en sväng och firat vår Jossan på hennes födelsedag och haft kalas därhemma för släkt och vänner.Hon sommarjobbar och kunde inte komma ner, annars brukar vi fira hennes födelsedag i sommarstugan med nyskördade jordgubbar på tårtan och med grillad mat. Det brukar vara den tid som vi umgås med makens släkt som en rolig sammankomst på sommaren.Det har verkligen blivit annorlunda sedan hon flyttade hemifrån och blivit tvungen att försörja sig själv.

Hon har med andra ord blivit vuxen och det känns konstigt att förstå det som mamma.Att släppa henne fri att klara sig själv och veta att hon gör det. Helst av allt vill jag bara minnas flickan med sköna lockar och en stor tandglugg som väntade på oss på barnhemmet.Helst stoppa tillbaks henne i hemmets trygga vrå och njuta av henne varje dag....det är svårt att släppa greppet när man längtat så mycket efter en människa.Hon som blev vår räddning ur barnlöshetsträskets eviga mörker.Hon som fyllde vårt liv med skratt igen och ljus och som önskade sig syskon:-)

Hon är mina ögons ljus och mitt hjärtats stora glädje och jag älskar henne villkorslöst.Samtidigt som jag saknar henne i mitt dagliga liv och får nöja mig med korta sms och telefonsamtal när hon har tid.Det som är fullständigt normalt för en ung dam som flyttat hemifrån,men vi har varit bortskämda med en stor närvaro från hennes sida och långa samtal om ditt och datt.Nu väntar vi bara på att hon skall hitta en partner också,men egoistiska som vi är, önskar vi det långt fram i tiden,för då kommer hon att ha ännu mindre tid med oss än hon har nu:-)

Njuter sommar

2008-07-09T16:03:00.002+02:00

Vilken fantastisk sommar vi kan njuta av.

Igår tog jag och skördade spenat och gjorde en god lasagne, med spenatostsås och en sås bestående av rödalinser och tomat.Det är så fantastiskt att kunna gå ut i trädgården och skörda det man behöver för att tillreda mat,allt från örter till grönsaker.Tomaterna har börjat att rodna men det dröjer nog ett tag till innan de är ätklara,älskar solvarma röda tomater.

Ungarna och jag njuter av vår tillvaro, men Frans har flyttat in i pappas säng,Nora lindar in sig i pappas täcke och Bella har tagit pappas kudde till sin säng,för att förnimma hans närvaro,trots hans frånvaro i vårt vardagsliv.När han kommer på fredag eftermiddag är det fest:-))Då har vi städat huset,lagat god mat och njuter av att vi har en helg framför oss tillsammans.Snart går dock maken på semester och men först skall vi åka hem en sväng och fira vår Jossan.

Just nu är inte tillvaron större än badplatsen,cykelturer ner till byn,trädgården och grannarna.Det är skönt att allt är som vanligt igen, för vi har haft en intensiv vecka innan den här,med besök från Afrika. De har bott hos oss och vi har kommunicerat via tyska och engelska i en veckas tid. De har två barn,en flicka på 17 och en pojke på 12 år och barnen har trivts bra ihop. Jossan var här en sväng ,till glädje för den 17-åriga flickan,för annars är det arbete som gäller i sommar och sedan åker hon 4 veckor till Malta på språkkurs i engelska.

Att tälta, bada i sjö och att kunna ströva fritt i skog och mark blev de fascinerade av, och barnen älskade verkligen att bada, trots att det någon dag inte var mer än 18 grader i vattnet.Det har surrats långt in på nätterna och jag och mamman har pratat mycket och länge om kvinnors situation i världen.Efter en veckas intensiv samvaro är det dock skönt att boa hemma utan krav på att göra ett endaste dugg. Vi slötittar på TV, barnen leker med grannbarnen och med varandra,de tovar till årets sommarutställning som de skall ha i vårt partytält och gör just ingenting.

Jag har ägnat en del tid åt att träna trimorientering och löpning och just nu tränar vi inför Triathlon, som skall äga rum i vår sommarby, om två veckor drygt. Det innebär att cykla upp och ner för våra branta, långa backar och känna mjölksyra i benmusklerna,att simma över viken i sjön och att springa på de gamla gräsvägarna som användes innan det blev ny byaväg med asfalt.

Jag och maken ältar fortfarande om vi ska eller inte ska skicka handlingar, för ytterligare en adoption,olika alternativ finns numera.Men när livet är så här bra och man kan njuta av det varför riskera något då?Jag skall dessutom studera i höst på distans och läsa Afrikalinjen och lära mig swahili och i det ingår ett längre projektarbete på plats i Kenya eller Tanzania.Då ryms inte ett barn till i planerna.

Jag skulle önska att någon kunde bestämma hur vi skall göra,att det bara blev eller inte blev, fler barn som i en biologisk graviditet.Nu måste vi ju själva aktivt bestämma oss för hur det skall bli.Det är en process som vi är inne i!

Jag är i alla fall väldigt nöjd med vår nya miljöbil och att fylla tanken känns löjligt billigt,den drar nästan ingen soppa alls.Eftersom vi numera har en bil för fem borde tanken vara att det är stopp med fler barn! Ett accepterande av att vi har en vuxen dotter och att de barn som vi lever med nu är de som det skall vara.Men sorgen finns ändå kvar och längtan efter en liten till.....varför kan jag inte nöja mig med de jag har.Jag blir ju inte mer mamma för att de blir fler!

Sommarlov som vi väntat på

2008-06-27T22:14:00.002+02:00

Brosters har skrivit ett antal låtar som de repar varje dag och numera är de utökade med två vänner som hjälper till att skråla:-)) Jag skyndar mig ut på morgnarna för att slippa (o)ljudet och vaknar alldeles för tidigt för att det skall vara hälsosamt i det långa loppet.Annars jobbar jag i trädgården,när jag går där med gräsklipparen, känns det som en oändlig gräsmatta,men jag har både hörlurar och får frisk luft och motion.Att klippa gräsmattan tar cirka 1o timmar och jag delar upp det på två dagar.Ett sätt att slippa Brosters skrål:-))

I landen spirar det och vi har avnjutit rabarberpaj ett antal gånger samt krusbärskräm och sylt till plättarna.Jordgubbar och smultron är andra saker som vi kan skörda just nu och avnjuta vid frukost.Annars har jag mest skördat allehanda slag av örter som jag torkat och förberett inför kommande vinter.Mycket fryser jag in också nerhackat och blandat för att snabbt kunna slänga in i en god tomatsås eller i en gryta.

Vi solar och badar, och njuter av sommaren även om jag fortfarande känner mig som en konvalescent. I höst skall jag börja att arbeta kontinuerligt i barngrupp, men på ett smärre procenttal ,som resurs till ett barn.Känns roligt att börja igen och att få vara med i en barngrupp varje dag, men jag kommer nog att sakna den frihet jag har nu.

I höst kommer jag också att studera på Afrikalinjen och det skall bli spännade att läsa Afrikas historia,swahili och en massa andra afrikarelaterade ämnen.Det känns lite som en nytändning att börja plugga igen, även om det är på distans.

Vi har fått all tänkbar information från Barnens Vänner om adoption från Kenya och enligt dem får man räkna med 8 månaders vistelse i Kenya och i vissa fall har det tagit upp till ett år,för familjer som varit där.Nu känns det ännu mer tveksamt att göra ytterligare en adoption och även om jag förut kunde uppbåda entusiasm inför tanken att vara borta 6 månader, känns det tveksamt och obekvämt med ett helt år.Jag tror att vi är glada över, att vi ändå bestämt oss för att lägga ner adoptionsplanerna.Sorg har jag fortfarande över barnet som inte kommer,men tanken känns ändå helt OK.

Snart sommarlov

2008-06-11T22:07:00.002+02:00

Livet känns skönt och trevligt även om slutspurten nu bjuder på många och intensiva dagar med aktiviteter av diverse olika slag.Just nu snurrar kvällarna fort och jag stupar i säng av trötthet alldeles för tidigt. Imorgon är i alla fall sista arbetsdagen på väldigt länge,skall ha ett långt och skönt sommarlov tillsammans med barnen.

Skolavslutning skall vi på imorgon kväll och sedan hem och packa för 10 veckors vistelse i vår sommarstuga.Sedan har barnen lägerhelg och vi har barnfritt:-))En helg då vi ska måla och renovera i vår sommarstuga och njuta av tystnaden.Förut kändes tystnaden som ett hån ,som något betungande,men efter ett antal år som förälder njuter jag numera igen av tystnaden.:-) Den är inte ett hot eller en påminnelse om vad vi inte har,utan nu är det ett löfte om en annan framtid.

Mina goa ungar skall spela musikal på avslutningen, samt att de skall traktera sina instrument,alla tre, och jag skall vara stolt mamma.Syskonen har bildat en egen trio och kallar sig Brosters:-) och det är i egenskap av Brosters som de skall uppträda.De har varit superhemliga här hemma och vi vet inte vad de skall spela.

När jag frågade varför de kallar sig Brosters svarade de helt frankt: det är ju brorsan med syrrorna, förkortat alltså, till Brosters. Det är också nytt denna lek med ord och jag börjar inse att vi kommer att ha en tuff tonårsperiod, för de håller ihop och skyddar varandra in till absurdum:-) Samtidigt är jag glad och stolt över den kärlek de förmedlar till varandra och den glädje de har i varandra.De är stolta över att vara syskon och att de har varandra.

Besök på familjerätten

2008-05-28T08:43:00.002+02:00

Trots att vi bestämt oss för att inte göra en adoption till gick vi till familjerätten på den inbokade träffen igår.Det var snabbt avklarat de hade kollat på våra nya läkarintyg och ville vara hjälpsamma. Varför berättar de inget när de kontaktar en?? Nu hade vi oroat oss i onödan!!

De har sett att maken fyller 45 år i januari och att vi kan få svårigheter att förlänga medgivandet om barnbeskedet skulle dröja, vilket gjorde att de ville uppdatera vår hemutredning i höst. För sedan kommer vår kommun tyvärr att ha en sådan policy att de inte ger medgivande till äldre än 45 år och det kommer att gälla från och med första januari.Det verkar som de tänker ge alla ytterligare en chans som har medgivande i dagsläget, samt de som lämnar in en ansökan om medgivande under det 43:e levnadsåret.

Vi tackade ja till att få en "ny" hemutredning, vilket gör att de kopierar den gamla, uppdaterar det nya,skriver lite tydligare om religion och livsåskådning samt uppdaterar nyheter om barnen.Vi som inte skulle ha fler barn:-) men vi kände att vi vill ha den här möjligheten om vi skulle ångra oss i vårt beslut.Nu skall vi upp i nämnden igen,framåt höstkanten, och det utan besvär.Mötet tog en kvart och var väldigt smidigt avklarat.

Jag undrar varför jag inte kan stuva undan de känslor som de har skapat i mig under den långa utredningstiden??Varför väntar jag mig inget gott av dem? Denna gång var de helt annorlunda i bemötandet och hur trevliga som helst, till och med hjälpsamma, och de vill verkligen att vi skall få ett barn till.:-)

Nu snurrar det rejält i huvudet av nya tankar.Våra förväntningar inför mötet på familjerätten kanske styrde våra tankar till att avstå ytterligare ett barn? Vi skall i alla fall fundera ett tag till och se hur fast vi är i våra tankar av att vara nöjda med vår kvartett.

Vinn du också!

2008-05-27T09:04:00.000+02:00

Konkurrens om tiden

2008-05-26T09:52:00.002+02:00

Idag är det en sådan dag man önskar att det fanns fler föräldrar i familjen,sonen spelar fotbollsmatch,ena dottern har generalrepetion inför en stor offentlig föreställning i stan och den andra dottern har cellokonsert för första gången offentligt, och allt samtidigt!! Oturligt nog är inte mina föräldrar här, för annars hade vi räckt till, men de njuter sol och värme vid Medelhavet.

Annars är livet behagligt,vi har varit bortresta över helgen och provat vår nya miljöbil, vi köpte häromveckan.Den gick som en klocka och när vi tankade, blev vi glatt överraskade, hur lite den drar, trots en resa på 80 mil tor tankade vi för 450:-,med vår buss hade det kostat åtskilliga sköna slantar till.

Vi börjar anpassa oss till beslutet att inte bli fler i familjen. Inköpet av bilen som passar för fem personer var en sådan markering. Dels att Jossan har flyttat hemifrån och numera fixar transporterna på egen hand och att vi inte behöver räkna med henne vad gäller det. Sedan att det inte kommer en liten som behöver plats utan nu är det vi fem som skall åka i bilen under överskådlig framtid.

Det känns konstigt och fortfarande känns beslutet overkligt.Jag kollar på medgivandet med jämna mellanrum och funderar,men nu håller jag på att konkretisera beslutet för mig själv,vilket inte är det enklaste.Det finns en sorg över barnen som inte blir av ..........en sorg som fortfarande är färsk, men ändå är stillsam och samtidigt en otrolig glädje och tacksamhet över de barn som vi har.

Nu har jag glömt att rapportera vad gäller hebiliteringen,vi är fortfarande inne i utredningsfasen för att Bella skall bli djupare utredd! De kan inte se hennes svårigheter med blotta ögat, trots skolbesök och hembesök,vilket jag förklarade för dem,när de startade utredningen.Hon är social kompetent på ytan, är tränad av oss på att klara sig i sådana situationer.Vad gäller hennes intellektuella prestationer kan man fundera.Nu har de sagt att vi måste via skolan begära en psykologutredning, som mäter hennes begåvning,innan de går vidare.

Jag frågade om det vid första träffen, om det var någon annan instans som skulle göra något, men då svarade de att det inte var det! Eftersom detta drar ut på tiden ville jag snabba på redan då,nu inser jag att det här kommer att ta minst hela nästa läsår och sedan börjar hon högstadiet!

Kommer hon att få rätt hjälp och stöd? Min oro är att hon inte får det och sedan inte kommer in på någon gymnasielinje,eller att hon behöver gå i särskolan, men inte får plats där utan på IV-programmet som kanske inte finns då och måste prestera mer än hon förmår och på så sätt tappar sitt självförtroende och sin självkänsla.Jag vill att det blir bra för henne, för att se en älskad unge gå under på grund av att samhällets insatser blir fel i skolan,känns aldrig bra.Vi har nästan slitit ut oss under Jossans skoltid och nu behöver jag uppbåda energi coh kraft att ta strid igen!

Förhoppningsvis får vi de svar vi behöver och Bella det stöd som hon har rätt till.

Vi har tänkt om vad gäller adoption

2008-05-19T07:35:00.004+02:00

Efter noga överväganden har vi tänkt om och kommer inte att göra ytterligare en adoption.Vi upplever att vi har blivit för gamla och att i 60-års åldern försöka orka med en tonåring känns inte lockande.Vi är nöjda med de fyra barn vi har och även om det kommer att finnas ett tomrum efter ett femte barn,får vi leva med det.

Andra anledningar finns också, att maken fått ett nytt jobb som kräver hans totala uppmärksamhet en period nu, att jag blev opererad för tarmvred och har funderat en del över livet.Att våra nuvarande barn håller på att lämna barndomen och börjar bli prepubertala, och vi njuter av det. De börjar bli självständiga och vi kan njuta av vuxenliv igen och jag vet inte om jag vill börja om med nattvak, föräldraledighet och att anpassa sig till småbarnsliv.Att resa med våra barn är enkelt och vi planerar nu istället att göra en långresa med dem.

Det känns skönt att komma till ett avslut och bestämma sig att nu räcker det.Åldersaspekten har varit en viktig faktor, 42 år är jag idag fyller 43 år i höst och maken är 44 år,fyller 45 år i januari. Till våra nuvarande barn är vi "lagom" gamla föräldrar, till Jossan är vi till och med unga föräldrar men till ett framtida barn är vi gamla föräldrar,vilket vi inte önskar längre.

Jag kommer att fortsätta att skriva blogg men det kommer mer om att handla om att vara familj genom adoption.

Resväskan är packad

2008-05-08T20:49:00.002+02:00

Nora är nattad och jag sitter här och skriver blogg, Imorgon åker vi till Marmaris,Turkiet och njuter sol och bad i en vecka,himmelska tanke! Vi åker med lätt packning och ser framemot ett antal dagar tillsammans.

Idag har jag varit inbjuden till min gamla förskola på pingstfest och det var trevligt och mysigt att få träffa barn och personal.Högtidligt,god mat och en massa roliga lekar att glädjas åt, en fantastisk dag att få vara med om.Jag blir tacksam över att mina gamla kollegor hör av sig med inbjudningar till olika fester och aktiviteter.det har jag också användning av i mitt nya yrke eftersom jag då får nya infallsvinklar till olika föräldrautbildningar jag håller.

Idag har jag varit en stolt snyftande mamma

2008-05-08T20:46:00.000+02:00

denna text har varit inför i min tidigare blogg

flera gånger och av olika anledningar. Jossan kom hem med ett omdöme från retoriken, på sitt tal om jämställdhet fick hon VG och framförandet hade gått galant. Jag var glad över att hon vågade stå framför klassen och argumentera och klara av det. Rent själsligt har hon växt många centimetrar detta år. Trots att det var ett sådant där förbannat skolarbete ,(Jossans ord), stod hon ut och fixade det. Jag blir så glad att hon mer och mer hittar strategier att klara av svårigheter på ett vettigt sätt. Naturligtvis fällde jag lyckotårar och modershjärtat svällde av stolthet! Kanske är det för att Jossan är det första barnet, men för mej är hon märkvärdig, speciell och alldeles underbar och jag upplever att jag har ett alldeles speciellt band till henne. Jag minns ännu hur det var när vi hämtade henne och hon hade en glugg i munnen. Hon var så himla söt och långt svart krulligt hår, uppsatt i en tofs och en rödprickig klänning med vita spetsstrumpor och svarta lackskor. En primadonna redan då, och när hon visade bilder för mej från hennes tid på barnhemmet, i soffan där, lutade hon huvudet mot min axel och då visste jag att det skulle bli bra. Då i den stunden började min förälskelse och anknytning till henne och ett speciellt band skapades. Jag är så tacksam över att hon blev min och vårt eget första barn! Trots alla domedagsprofetior om att adoptera en 6-åring, det kunde ju inte bli bra, vi skulle ju ta en baby istället. Men till Jossan är vi unga föräldrar och stolta över det :-)

Bella och Noras kör hade framträdande för en massa kommunfolk, de hade tydligen någon form av konferens och de sjöng så vackert och frimodigt att mammahjärtat svällde och pöste över :-)Jag fattar inte hur de kan frambringa så mycket vackert med sina röster men körledaren är otrolig. De stod där oblyga, raka i ryggen, glada och trygga i den situationen och jag imponerades. Naturligtvis var Mikael med, även han, med filmkameran i högsta hugg och Jossan som var lite nyfiken på småsyrrorna och hur det går för dem var också med. Deras privata supporterklubb :-) Jag lyssnade och snörvlade en himla massa lyckotårar.

Frans min kära kille ringde i dag efter skolan och frågade om det var OK att han gick till en kompis och att han skulle komma hem klockan 18.00.Jag påpekade att om han inte skulle komma hem då utan senare kunde han ringa och fråga om han kunde få skjuts hem och det gjorde han! BINGO!! Äntligen har han fattat att man måste höra av sej och då får man ja till allt! Lyckotårar då också för vi har kämpat hela hösten med detta och han har testat alla gränser man kan testa och nu har polletten trillat ner! Lyckotårsdag! Men samtidigt inte min älskade moster har fått en diagnos idag som gjorde mig väldigt sorgsen. Hon har fått Alzheimers sjukdom och skall få någon form av bromsmedicin. Men hon är bara 59 år! Orättvist för hon har redan reumatism och genom en trafikskada är hon rullstolsburen. En del människor tycks drabbas av allt. Mamma och pappa var in och sa adjö, nu har de varit klart den här perioden och vad jag kommer att sakna dem

Tiden går så himla fort

2008-05-05T00:19:00.002+02:00

och jag har knappt tid att andas:-) Just nu ligger jag efter med massor av jobb,men försöker att stilla mig, i och med att jag fortfarande är sjukskriven och klen.Det har gjort att livet just nu är annorlunda och kämpigt,för jag orkar inte saker som jag är van att klara av.Dock märker jag att krafterna återvänder, om än långsamt.Skall på återbesök till läkaren innan sjukskrivningstiden går ut, men jag hoppas att jag hinner slutföra de uppdrag jag tagit på mig, innan jag tar sommarledigt i mitten på juni.

Barnen har haft vårlov och vi har bara varit mest hela tiden.Vi har ätit god mat och kollat på film,njutit av finväder, när det var det, och sedan har barnens mormor lärt dem att baka ett speciellt tunnbröd som är underbart gott att äta.Nora övar med sin cello,skall snart spela sin första konsert och tar det på största allvar.

Hon och jag skall förresten ut och resa på fredag till Turkiet. Först skall vi njuta av ett par timmar i Stockholm och sedan åker vi till Marmaris för att sola och bada i en vecka.Lite utflykter har vi planerat för också, men mest skall jag ladda batterierna inför arbetsstarten och det innebär simträning i bassäng och njuta av att umgås med ett barn.

Vi brukar att försöka göra en ensamresa med varje barn, så att de får uppleva sina föräldrar från en annan sida, och samtidigt få en chans att uppleva total uppmärksamhet.Jag och Nora har börjat packa Yatzy, kortlek, rutblock och Skipbo,ett annat kortspel.Vi tänker sitta på terassen och njuta av att det är varmt, och att man kan sitta ute och spela spel.Vi älskar spel i vår familj och jag och Nora är nog de värsta spelgalningarna:-))

Jag har kollat in mina sommarkläder och var tvungen att unna mig en ny snygg klänning,en Filippa K, i svart och den var helt underbar:-))Lite nya kjolar,ett par nya shorts blev det också men mest älskar jag min nya klänning,har varit på jakt efter en sådan länge.Det var tur att resan var så billig att det blev pengar över till lite nya kläder också:-) Inköpen gjorde mig betydligt piggare och friskare:-))

Inget nytt vad gäller vår adoption, dock pratade jag med familjerätten och berättade att jag var sjukskriven efter en operation, så nu skall vi dit på möte den 27 maj.Känns inte som det bådar gott precis,men ärlighet varar längst i alla fall.Vi har ju inte precis positiva erfarenheter av våra utredare,vilket gör att besöket känns lite oroande.Förhoppningsvis blir det bara att lämna in ett intyg från opererande läkare att det inte är ett framtida hinder för föräldraskap och att det inte blir några kvarstående men man vet ju aldrig hur de tänker på familjerätten.