Idag kom en tanke till mig när jag var ute och promenerade, om att få barn genom adoption, om vad som är annorlunda.

Vår äldsta dotter var på nyårsfest med vänner, hon hade påannonserat detta långt innan, så att vi skulle vara förberedda på att hon inte skulle vara hemma med oss. De hade planerat och lagat en gemensam middag, skulle gå ner på en av krogarna i stan och hon skulle sova hos sin kompis.

En bit in på kvällen piper det i makens mobil och i min mobil, men eftersom vi hade gäster och var mitt inne i middagen brydde vi oss inte om att svara. De låg dessutom inne i vårt sovrum. Efter en stund ringer det på makens mobil och han hinner inte fram förrän den tystnar, strax därefter börjar min att ringa och när jag svarar får jag en utskällning från den andra ändan. Var är ni någonstans, grälar Jossan på mej. Jag har skickat två SMS, ett till dej och ett till pappa men ni svarar inte. Ser ni inte att jag önskat er Gott Nytt År?? Jag börjar skratta och svarar lugnt att vi har gäster, är mitt inne i middagen och inte har hunnit titta på mobiltelefonerna ännu, men jag önskar henne gott nytt år och alla gästerna hälsar detsamma. Vi lägger på luren.

När vi ätit middagen kollar vi på film, http://www.hjordeliv.se/ som en närstående till oss gjort. Efter filmen går vi ut till en närliggande öppen plats och en av gästerna avfyrar sina raketer till barnens förnöjelse. Min far, syster och mor har stannat kvar hemma och under tiden har Jossan ringt hem igen. Nu pratade hon med min syster och återigen undrat var vi var och varför vi inte svarade. :-)När vi kommer in igen efter en halvtimme, berättar syrran att Jossan ringt och sagt att vi skall ringa upp. Maken ringer för att kolla av om han skall skjutsa henne någonstans och för att återigen önska henne Gott Nytt År! Allt var bara bra med henne.

Ibland känns hennes behov av bekräftelse och tillhörighet som ett stort tomt hål, om man inte bekräftar det omedelbart. Hon behöver fortfarande känna att vi är hennes ryggrad och att vi finns för henne när hon behöver. En sådan här gång när hon själv valt att umgås med sina vänner, har roligt och är ute i frihet borde hon inte behöva vår bekräftelse. Vi är inte oroliga, för vi vet att hon behärskar sitt alkoholintag och att vännerna hon har är schyssta. Det här sättet hon har gör att livet för mig som förälder är en balansgång och så olikt mej själv i den perioden av mitt liv. Jag undrar om killen hon kommer att träffa, kommer att orka ge henne den bekräftelse hon behöver. Kommer hon att våga släppa greppet och börja älska någon annan?

Det här bekräftelsebehovet finns ju för att hon har erfarenheter av att bli övergiven och de minnena kommer inte vi åt. Det kan ju inte göras ogjort för då skulle hon inte vara vårt barn, men vi lever med sviterna av det allihop, vi kan inte koppla av henne trots att hon är vuxen och har eget boende. Vi har skapat ramar för det här behovet men det ger mig tankar om att det faktiskt är stor skillnad på att vara förälder genom adoption och genom biologiskt föräldraskap.

Våra barn behöver oss på ett annat sätt hela livet. Kanske måste vi jobba hela livet på bekräftelsen av tillhörighet??Vi har inga blodsband som förenar oss och därmed kan tillhörigheten ifrågasättas av andra i vår omgivning? Jag vet att kärleken är till barnen är oändlig och om det betyder att jag måste bekräfta min kärlek till mina barn hela livet kommer jag att göra det, om det gör dem tryggare i sin tillvaro.

Förut har jag aldrig förstått skillnaderna, när andra pratat om att bli förälder genom adoption är annorlunda, men ju längre tid jag levt som förälder, ju fler barn jag fått, desto större erfarenhet av annorlunda föräldraskap ger det mig. Inte i meningen annorlunda, som något negativt utan bara som ett konstaterande fakta. Jag vet ju inget annat föräldraskap men när jag pratar med andra som har biologiska barn i samma åldrar skiljer sig våra tankar och erfarenheter åt.