Jag är tacksam!

Jag fylls av tacksamhet över att mitt hus är fullt av människor, som tycker om att träffa mig och min familj,trots flyttröra. Jag fylls av glädje över att höra kusiner i olika åldrar fnissa med varandra. Att få varma hårda kramar från syskonbarnen och en chans att som vuxen träffas,fnissa och prata långa samtal om nätterna med syskon och svågrar.

Jag är så himla glad att vi vågade adoption som familjebildningssätt.
Vi fick våra underbara och fantastiska barn, som är en så stor del av vårt liv och som är så viktiga i vår släkts liv! Vad tomt och trist det annars skulle ha varit!

Alla ändlösa dagar som vi väntade,längtade och inte levde i livet, utan sörjde det som inte blev. Sedan kom hon, Jossan och fyllde livet med glädje,kärlek och sång. Helt plötsligt hade livet dofter och nyanser igen och efter ett tag var livet färgstarkt och inte bara grå-svart av sorg och oförlöst kärlek.

När Jossan sitter bredvid mig i soffan och vi fnissar tillsammans åt Mamma Mia-filmen, när vi sjunger tillsammans och jag hör min brorson sjunga med den klaraste rösten i världen och när min son belåtet sitter bredvid mig med Gameboyet och spelar, samtidigt som han lyssnar på körslaget.När Nora kramar mig,spexar lite och skämtar om mina tillkortakommanden i livet och när Bella skrattar ett skratt som kommer ifrån hjärtat behagligt lutat mot sin fars bröst. Kan livet vara bättre än så här? När kommer jag att uppfyllas av sådan lycka igen?

När jag ser mina föräldrar finnas där för oss och fylls jag med en ömhet för deras strävanden, inför att finnas och räcka till för oss alla.Barn,svärsöner,svärdöttrar och inte minst barnbarn. Jag funderar om jag kommer att orka på samma sätt eller är jag betydligt mer egoistisk? Mina föräldrar som lagat mat,förberett,handlat och som rest långt för att vara med oss denna jul, fast jag vet att de egentligen hade hoppats att vi skulle fira jul hos dem.

Min far som trots sin ålder borde vara pensionär, men som fortfarande är yrkesverksam, som somnar till en stund i soffan medan barnbarnen vanvördigt fnissar lite åt hans snarkningar.

Han som imorgon skall klättra och fälla ett träd som rasat till hälften och som rynkar pannan fundersamt, när han hör att det inte finns andra svarta barn på skolan där sonen skall gå. Hur går det då? Kommer han att möta rasism? Han som är lite skör och blyg?

Min mor som skall gå i pension snart och som ser fram emot en lång härlig vår hos mig. Hon skall finnas tillgänglig för mig och barnen när jag bygger upp företaget igen och letar nya uppdrag.

Jag fylls av tacksamhet över den support de fortfarande ger och glädje över de fina julklappar jag fått av dem. Min far som generöst delat med sig av sitt morsarv och mor som köpte precis det jag önskat mest!

Det är inte svårt att känna glädje och tacksamhet över det jag har nu, för det är väldigt bra och det gör mig lycklig.Det har funnits dagar när jag inte kunnat värdesätta mina föräldrar, när de inte förstod min och makens barnlängtan och när de inte förstod varför vi valde adoption som ett sätt att bilda familj på.De som fick sina barn utan att ens ha den önskningen från början, vi som bara blev till:-)

När de föreläste om allt tokigt som kunde hända, för att barnen var adopterade och när de tyckte att vi borde satsa på olika fertilitets behandlingar istället och vi valde adoption. Jag minns hur arg jag var och hur inskränkta jag upplevde dem....till och med att jag anklagade dem för att vara rasister och oförmögna till kärlek.Men så kom då Jossan till slut, en 6-åring med glugg i munnen och lockigt hår, och som blev allas favorit genom sitt sätt att vara.Hon som blev den förlösande och som gjorde att cirkeln kunde slutas. Den av barnbarnen som min mor starkast identifierar sig med och känner sig mest hemma med, som hon upplever är pålitligheten själv och mest lik henne.

Adoption idag är för dem kärlek och riktiga barnbarn, en dotter som fått den familj hon önskade och som gjort henne lycklig, vilket gör dem lyckliga. Alla farhågor bara försvann och ju fler barn det blivit desto stoltare och tryggare har de känt sig och ju mer kärlek har de kunnat ge.

Numera vet vi alla vad adoption är, det är när en familj skapas av kärlek och viljestyrka. När en familj bildas genom samhällets försorg och när vuxna med barnlängtan äntligen får svar på sin innersta önskan.När barn som behöver familj, får familj genom adoption och sedan en släkt som de kan älskas av och kan känna tillhörighet till."Blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod" (Astrid Trotzig)

Vilken fin jul

vi haft, trots flytt och kartonger som finns kvar att packa upp. Men vi har tagit julledigt och låtsas inte se dem:-) Jag har min familj runt om mig,både min nuvarande och min ursprungliga och imorgon kommer makens bröder med familjer. Det är ovanligt för vi har nästan inte träffats på julen sedan vi fick barn. Vi har inte orkat resa så långt och de har inte varit vana med att behöva resa. Nu när vi bor här, är de nära och kan komma över dagen och det känns kul. Tur att huset är stort!

Vi har börjat att bo in oss och trivs utmärkt, har till och med hunnit med ett par varv på skidspåret och imorgon ska vi prova ett nytt, många finns det här också.Vi har sorterat och slängt men det behövs ännu mer utrensning, vi har saker som vi inte behöver längre. Många auktioner på Tradera kommer det att bli den närmaste tiden.Det är ju bra när jag kommer att vara sysslolös ett tag:-)

Dan före dopparedan

Det börjar se julmysigt ut hos oss också, julgardiner är uppe och adventsstjärnorna ger vackert sken i fönstren. Mina föräldrar har kommit igår och för en stund sedan kom Jossan hem och nu är hon och min mor i livligt samspel i köket,de gör Janssons frestelse tillsammans. Skinkan kokar på spisen,som är hemrimmad och från glada ekologiska grisar i Jämtland. http://www.foodofjamtland.se/matproducenter/1952.turbogrisen.html

Vi har hämtat en vacker levande julgran från sommarstugan, vilket är nytt för oss att kunna göra.Vi njuter av doften men den är inte klädd ännu... Till uppesittarkvällen fixas det "lilljulsmat" och vi skall njuta. De kartonger som inte är uppackade är uppburna på vinden för senare arbete.Nu skall vi också göra jul och få det julfint.

Jag önskar er en riktig God jul och en underbar dag tillsammans var ni än är.

Tjoflöjt, nu är vi uppkopplade igen

Nu står alla möbler på plats och de flesta kartongerna är uppackade av flitiga händer. Maken håller på att storstäda och jag sitter här,unnar mig en liten paus.Detta trots tre dagars försening av flyttfirman.Deras bil gick sönder på vägen och de fick vänta på en reservdel. Vi var något stressade och pulsen var hög när de äntligen kom fram.

Vi har jobbat dag och natt med att packa upp och barnen har varit som flitiga myror men alla har vi ju haft målet att julen skall få bli fin och att då skall det mesta vara klart.Jag bara undrar när vi skall hinna tänka på julen? Förbereda julmaten? Sova länge? Stressa av?

Jag har vaknat med huvudvärk i flera dagar och under ögonen är jag svullen, ett tecken på stress hos mig. Jag är glad att jag snart får varva ner och bara vara. Inte nog med det, maken har hunnit ner till Göteborg en sväng på en anställningsintervju, vilket gjorde att ytterligare en värdefull arbetsdag försvann.Nu skall han dessutom dit igen..i mellandagarna mellan nyår och trettonhelgen, då när vi skulle mysa bara familjen.

Nu skall i alla fall inte jag flytta förrän ungarna är vuxna och vi kan flytta till sommarstugen.Det är för jobbigt!

Sista dagen i vår nuvarande bostad

Allt är högt och lågt:-))kartonger överallt. Ungarna skall ha övernattning på skolan och skall ha med sig saker dit,sedan skall de packa så att kläder räcker ett par dagar,åtminstone tills på tisdag. Vårt bohag anländer till nya bostaden på måndag.

Nu packas datan ihop får se om det blir något mer inlägg innan jul.

Fest för kompisar

Idag skall barnen ha fest för sina kompisar, en utflyttningsfest. Sista dagarna som vi bor här och sedan kommer de och packar ihop våra tillhörigheter. Känns konstigt att tänka sig.......Att om en vecka när vi skall fira sonens födelsedag gör vi det i vårt nya hus bland flyttkartonger. :-))

Just nu är det högsta stressnivå hos oss alla, allt skall färdigställas, konserter skall spelas, sånger skall sjungas,luciatåg,avslutningar men det finns ju ett slut på allt ihop. jag brottas med tankar på framtiden istället för att bara ta det som det kommer.:-))Undrar om vi får ihop någon julmat i år? Hur passar våra julgardiner in på det nya stället? Kommer vi att ha julpyntat ens? Våra gäster var ska de sova? Saker som i vanliga fall skulle ha varit små petitesser,men som just nu gör mig sömnlös på morgonsidan.

Just nu är jag uppe för att hitta recept till buffén som barnen skall bjuda på och för att laga till det sista. Jag undrar hur jag kunde vara så galen som sa ja till det här? När tiden inte finns? Men man pressar sig lite till och lite till och märker att det går.Både jag och maken har dessutom värsta racet på jobbet,vilket gör att det finns massor av uppgifter som är ogjorda, som borde vara gjorda helst igår.

Jossan har kommit hit och rycker in för att hjälpa till och jag är så tacksam att hon finns i vårt liv! Hur gör andra som inte har vuxna storsyrror, för att få till det? Det är hon som fixar lekarna, som har bakat alla kakor som skall bjudas på.

Nu är det dags att baka ut degen för nu har den jäst klart, nu har jag hittat bland annat bålreceptet jag sökte och nu skall jag sluta att beklaga mig.