onsdag 28 maj 2008

Besök på familjerätten

Trots att vi bestämt oss för att inte göra en adoption till gick vi till familjerätten på den inbokade träffen igår.Det var snabbt avklarat de hade kollat på våra nya läkarintyg och ville vara hjälpsamma. Varför berättar de inget när de kontaktar en?? Nu hade vi oroat oss i onödan!!

De har sett att maken fyller 45 år i januari och att vi kan få svårigheter att förlänga medgivandet om barnbeskedet skulle dröja, vilket gjorde att de ville uppdatera vår hemutredning i höst. För sedan kommer vår kommun tyvärr att ha en sådan policy att de inte ger medgivande till äldre än 45 år och det kommer att gälla från och med första januari.Det verkar som de tänker ge alla ytterligare en chans som har medgivande i dagsläget, samt de som lämnar in en ansökan om medgivande under det 43:e levnadsåret.

Vi tackade ja till att få en "ny" hemutredning, vilket gör att de kopierar den gamla, uppdaterar det nya,skriver lite tydligare om religion och livsåskådning samt uppdaterar nyheter om barnen.Vi som inte skulle ha fler barn:-) men vi kände att vi vill ha den här möjligheten om vi skulle ångra oss i vårt beslut.Nu skall vi upp i nämnden igen,framåt höstkanten, och det utan besvär.Mötet tog en kvart och var väldigt smidigt avklarat.

Jag undrar varför jag inte kan stuva undan de känslor som de har skapat i mig under den långa utredningstiden??Varför väntar jag mig inget gott av dem? Denna gång var de helt annorlunda i bemötandet och hur trevliga som helst, till och med hjälpsamma, och de vill verkligen att vi skall få ett barn till.:-)

Nu snurrar det rejält i huvudet av nya tankar.Våra förväntningar inför mötet på familjerätten kanske styrde våra tankar till att avstå ytterligare ett barn? Vi skall i alla fall fundera ett tag till och se hur fast vi är i våra tankar av att vara nöjda med vår kvartett.

måndag 26 maj 2008

Konkurrens om tiden

Idag är det en sådan dag man önskar att det fanns fler föräldrar i familjen,sonen spelar fotbollsmatch,ena dottern har generalrepetion inför en stor offentlig föreställning i stan och den andra dottern har cellokonsert för första gången offentligt, och allt samtidigt!! Oturligt nog är inte mina föräldrar här, för annars hade vi räckt till, men de njuter sol och värme vid Medelhavet.

Annars är livet behagligt,vi har varit bortresta över helgen och provat vår nya miljöbil, vi köpte häromveckan.Den gick som en klocka och när vi tankade, blev vi glatt överraskade, hur lite den drar, trots en resa på 80 mil tor tankade vi för 450:-,med vår buss hade det kostat åtskilliga sköna slantar till.

Vi börjar anpassa oss till beslutet att inte bli fler i familjen. Inköpet av bilen som passar för fem personer var en sådan markering. Dels att Jossan har flyttat hemifrån och numera fixar transporterna på egen hand och att vi inte behöver räkna med henne vad gäller det. Sedan att det inte kommer en liten som behöver plats utan nu är det vi fem som skall åka i bilen under överskådlig framtid.

Det känns konstigt och fortfarande känns beslutet overkligt.Jag kollar på medgivandet med jämna mellanrum och funderar,men nu håller jag på att konkretisera beslutet för mig själv,vilket inte är det enklaste.Det finns en sorg över barnen som inte blir av ..........en sorg som fortfarande är färsk, men ändå är stillsam och samtidigt en otrolig glädje och tacksamhet över de barn som vi har.

Nu har jag glömt att rapportera vad gäller hebiliteringen,vi är fortfarande inne i utredningsfasen för att Bella skall bli djupare utredd! De kan inte se hennes svårigheter med blotta ögat, trots skolbesök och hembesök,vilket jag förklarade för dem,när de startade utredningen.Hon är social kompetent på ytan, är tränad av oss på att klara sig i sådana situationer.Vad gäller hennes intellektuella prestationer kan man fundera.Nu har de sagt att vi måste via skolan begära en psykologutredning, som mäter hennes begåvning,innan de går vidare.

Jag frågade om det vid första träffen, om det var någon annan instans som skulle göra något, men då svarade de att det inte var det! Eftersom detta drar ut på tiden ville jag snabba på redan då,nu inser jag att det här kommer att ta minst hela nästa läsår och sedan börjar hon högstadiet!

Kommer hon att få rätt hjälp och stöd? Min oro är att hon inte får det och sedan inte kommer in på någon gymnasielinje,eller att hon behöver gå i särskolan, men inte får plats där utan på IV-programmet som kanske inte finns då och måste prestera mer än hon förmår och på så sätt tappar sitt självförtroende och sin självkänsla.Jag vill att det blir bra för henne, för att se en älskad unge gå under på grund av att samhällets insatser blir fel i skolan,känns aldrig bra.Vi har nästan slitit ut oss under Jossans skoltid och nu behöver jag uppbåda energi coh kraft att ta strid igen!

Förhoppningsvis får vi de svar vi behöver och Bella det stöd som hon har rätt till.





måndag 19 maj 2008

Vi har tänkt om vad gäller adoption

Efter noga överväganden har vi tänkt om och kommer inte att göra ytterligare en adoption.Vi upplever att vi har blivit för gamla och att i 60-års åldern försöka orka med en tonåring känns inte lockande.Vi är nöjda med de fyra barn vi har och även om det kommer att finnas ett tomrum efter ett femte barn,får vi leva med det.

Andra anledningar finns också, att maken fått ett nytt jobb som kräver hans totala uppmärksamhet en period nu, att jag blev opererad för tarmvred och har funderat en del över livet.Att våra nuvarande barn håller på att lämna barndomen och börjar bli prepubertala, och vi njuter av det. De börjar bli självständiga och vi kan njuta av vuxenliv igen och jag vet inte om jag vill börja om med nattvak, föräldraledighet och att anpassa sig till småbarnsliv.Att resa med våra barn är enkelt och vi planerar nu istället att göra en långresa med dem.

Det känns skönt att komma till ett avslut och bestämma sig att nu räcker det.Åldersaspekten har varit en viktig faktor, 42 år är jag idag fyller 43 år i höst och maken är 44 år,fyller 45 år i januari. Till våra nuvarande barn är vi "lagom" gamla föräldrar, till Jossan är vi till och med unga föräldrar men till ett framtida barn är vi gamla föräldrar,vilket vi inte önskar längre.

Jag kommer att fortsätta att skriva blogg men det kommer mer om att handla om att vara familj genom adoption.

torsdag 8 maj 2008

Resväskan är packad

Nora är nattad och jag sitter här och skriver blogg, Imorgon åker vi till Marmaris,Turkiet och njuter sol och bad i en vecka,himmelska tanke! Vi åker med lätt packning och ser framemot ett antal dagar tillsammans.

Idag har jag varit inbjuden till min gamla förskola på pingstfest och det var trevligt och mysigt att få träffa barn och personal.Högtidligt,god mat och en massa roliga lekar att glädjas åt, en fantastisk dag att få vara med om.Jag blir tacksam över att mina gamla kollegor hör av sig med inbjudningar till olika fester och aktiviteter.det har jag också användning av i mitt nya yrke eftersom jag då får nya infallsvinklar till olika föräldrautbildningar jag håller.

Idag har jag varit en stolt snyftande mamma

denna text har varit inför i min tidigare blogg

flera gånger och av olika anledningar. Jossan kom hem med ett omdöme från retoriken, på sitt tal om jämställdhet fick hon VG och framförandet hade gått galant. Jag var glad över att hon vågade stå framför klassen och argumentera och klara av det. Rent själsligt har hon växt många centimetrar detta år. Trots att det var ett sådant där förbannat skolarbete ,(Jossans ord), stod hon ut och fixade det. Jag blir så glad att hon mer och mer hittar strategier att klara av svårigheter på ett vettigt sätt. Naturligtvis fällde jag lyckotårar och modershjärtat svällde av stolthet! Kanske är det för att Jossan är det första barnet, men för mej är hon märkvärdig, speciell och alldeles underbar och jag upplever att jag har ett alldeles speciellt band till henne. Jag minns ännu hur det var när vi hämtade henne och hon hade en glugg i munnen. Hon var så himla söt och långt svart krulligt hår, uppsatt i en tofs och en rödprickig klänning med vita spetsstrumpor och svarta lackskor. En primadonna redan då, och när hon visade bilder för mej från hennes tid på barnhemmet, i soffan där, lutade hon huvudet mot min axel och då visste jag att det skulle bli bra. Då i den stunden började min förälskelse och anknytning till henne och ett speciellt band skapades. Jag är så tacksam över att hon blev min och vårt eget första barn! Trots alla domedagsprofetior om att adoptera en 6-åring, det kunde ju inte bli bra, vi skulle ju ta en baby istället. Men till Jossan är vi unga föräldrar och stolta över det :-)

Bella och Noras kör hade framträdande för en massa kommunfolk, de hade tydligen någon form av konferens och de sjöng så vackert och frimodigt att mammahjärtat svällde och pöste över :-)Jag fattar inte hur de kan frambringa så mycket vackert med sina röster men körledaren är otrolig. De stod där oblyga, raka i ryggen, glada och trygga i den situationen och jag imponerades. Naturligtvis var Mikael med, även han, med filmkameran i högsta hugg och Jossan som var lite nyfiken på småsyrrorna och hur det går för dem var också med. Deras privata supporterklubb :-) Jag lyssnade och snörvlade en himla massa lyckotårar.

Frans min kära kille ringde i dag efter skolan och frågade om det var OK att han gick till en kompis och att han skulle komma hem klockan 18.00.Jag påpekade att om han inte skulle komma hem då utan senare kunde han ringa och fråga om han kunde få skjuts hem och det gjorde han! BINGO!! Äntligen har han fattat att man måste höra av sej och då får man ja till allt! Lyckotårar då också för vi har kämpat hela hösten med detta och han har testat alla gränser man kan testa och nu har polletten trillat ner! Lyckotårsdag! Men samtidigt inte min älskade moster har fått en diagnos idag som gjorde mig väldigt sorgsen. Hon har fått Alzheimers sjukdom och skall få någon form av bromsmedicin. Men hon är bara 59 år! Orättvist för hon har redan reumatism och genom en trafikskada är hon rullstolsburen. En del människor tycks drabbas av allt. Mamma och pappa var in och sa adjö, nu har de varit klart den här perioden och vad jag kommer att sakna dem

måndag 5 maj 2008

Tiden går så himla fort

och jag har knappt tid att andas:-) Just nu ligger jag efter med massor av jobb,men försöker att stilla mig, i och med att jag fortfarande är sjukskriven och klen.Det har gjort att livet just nu är annorlunda och kämpigt,för jag orkar inte saker som jag är van att klara av.Dock märker jag att krafterna återvänder, om än långsamt.Skall på återbesök till läkaren innan sjukskrivningstiden går ut, men jag hoppas att jag hinner slutföra de uppdrag jag tagit på mig, innan jag tar sommarledigt i mitten på juni.

Barnen har haft vårlov och vi har bara varit mest hela tiden.Vi har ätit god mat och kollat på film,njutit av finväder, när det var det, och sedan har barnens mormor lärt dem att baka ett speciellt tunnbröd som är underbart gott att äta.Nora övar med sin cello,skall snart spela sin första konsert och tar det på största allvar.

Hon och jag skall förresten ut och resa på fredag till Turkiet. Först skall vi njuta av ett par timmar i Stockholm och sedan åker vi till Marmaris för att sola och bada i en vecka.Lite utflykter har vi planerat för också, men mest skall jag ladda batterierna inför arbetsstarten och det innebär simträning i bassäng och njuta av att umgås med ett barn.

Vi brukar att försöka göra en ensamresa med varje barn, så att de får uppleva sina föräldrar från en annan sida, och samtidigt få en chans att uppleva total uppmärksamhet.Jag och Nora har börjat packa Yatzy, kortlek, rutblock och Skipbo,ett annat kortspel.Vi tänker sitta på terassen och njuta av att det är varmt, och att man kan sitta ute och spela spel.Vi älskar spel i vår familj och jag och Nora är nog de värsta spelgalningarna:-))

Jag har kollat in mina sommarkläder och var tvungen att unna mig en ny snygg klänning,en Filippa K, i svart och den var helt underbar:-))Lite nya kjolar,ett par nya shorts blev det också men mest älskar jag min nya klänning,har varit på jakt efter en sådan länge.Det var tur att resan var så billig att det blev pengar över till lite nya kläder också:-) Inköpen gjorde mig betydligt piggare och friskare:-))

Inget nytt vad gäller vår adoption, dock pratade jag med familjerätten och berättade att jag var sjukskriven efter en operation, så nu skall vi dit på möte den 27 maj.Känns inte som det bådar gott precis,men ärlighet varar längst i alla fall.Vi har ju inte precis positiva erfarenheter av våra utredare,vilket gör att besöket känns lite oroande.Förhoppningsvis blir det bara att lämna in ett intyg från opererande läkare att det inte är ett framtida hinder för föräldraskap och att det inte blir några kvarstående men man vet ju aldrig hur de tänker på familjerätten.