Jag och Ola smet till vår sommarstuga i går kväll efter orienteringsträningen.efter ett kvällsbad i baljan, en brasa och en kort saga om en ekorre sov han gott. Idag vaknade vi tidigt och gick ut och plockade svarta vinbär en stund. Efter förmiddagsfikat, tog vi oss en promenad i skogen och plockade kantareller och upptäckte att även trattkantarellerna kommit i stora mängder.
Det är avstressande att få rå om lilla Ola alldeles själv och nu börjar hans små kärleksförklaringar komma. Att sedan få gå i skogen, plocka bär, rensa land och bara njuta av livet i stugan tillsammans med en liten, vad mer kan man begära?
fredag 21 augusti 2009
torsdag 20 augusti 2009
Goda föresatser
När vi kom hem upptäckte jag att sommaren har inneburit för mycket snaskade för att vara hälsosamt. Vågen visade ett antal pluskilon. Jag har bestämt mig för att ta tag i det direkt, för jag vet hur fort det blir 10-15 kilo för mycket till. Jag är ju inte smal idag, men de andra extrakilona som sätter sig gör mig definitivt till den orörliga då är det så jobbigt att kämpa bort dem.
I måndags var jag på vattengympa, tisdagen bjöd på cykeltur med Ola samt en långpromenad runt älvravinerna, gårdagen innebar promenad, bärplockning samt 10 km löpning.Nu ska jag försöka att kombinera detta med ett minskat energiintag och hoppas att kilona försvinner fortare än kvickt:-) Önskedrömmar?!!! men förhoppningar kan man ju ha:-)
Jag var också till plastikkirurgen som ska operera mitt stora ärrbråck (Ca 30 cm stort) som blev efter tarmvredsoperationen förra våren. Pinsamt var bara förnamnet, (vid besöket) man fick ställa sig mot en vit bakgrund och sedan visa sig halvnaken och sedan fotograferade han magen ur olika vinklar. Kirurgen tröstade mig med att ansiktet inte syntes i alla fall. Jag ska vara inlagd i många dagar och det ger mig redan nu massor av ångest, hatar sjukhus och att vara inlagd. Påminner om alltför många dagar av sorg i mitt tidigare liv, innan jag blev förälder.
Är det någon av er andra som vill kämpa med mig för att ta bort extrakilon? Vi kan stötta varandra!
I måndags var jag på vattengympa, tisdagen bjöd på cykeltur med Ola samt en långpromenad runt älvravinerna, gårdagen innebar promenad, bärplockning samt 10 km löpning.Nu ska jag försöka att kombinera detta med ett minskat energiintag och hoppas att kilona försvinner fortare än kvickt:-) Önskedrömmar?!!! men förhoppningar kan man ju ha:-)
Jag var också till plastikkirurgen som ska operera mitt stora ärrbråck (Ca 30 cm stort) som blev efter tarmvredsoperationen förra våren. Pinsamt var bara förnamnet, (vid besöket) man fick ställa sig mot en vit bakgrund och sedan visa sig halvnaken och sedan fotograferade han magen ur olika vinklar. Kirurgen tröstade mig med att ansiktet inte syntes i alla fall. Jag ska vara inlagd i många dagar och det ger mig redan nu massor av ångest, hatar sjukhus och att vara inlagd. Påminner om alltför många dagar av sorg i mitt tidigare liv, innan jag blev förälder.
Är det någon av er andra som vill kämpa med mig för att ta bort extrakilon? Vi kan stötta varandra!
tisdag 18 augusti 2009
Jag kom och tänka på de dagar
när vi inga barn hade i vår familj, 15 år sedan var det visst, men jag kommer fortfarande ihåg känslan av längtan och väntan. Av all sorg som fanns inneboende, all kärlek som fanns inombords och bara väntade på att få ges vidare till ett barn. Det fanns mycket tomhet, väntan och sorg, livet var liksom inte på riktigt och även om vi hade det bra, hade vi ju redan gjort allt femton gånger och det var inte roligt längre.
Vi betraktades inte som fullvuxna eftersom vi inte hade barn, våra åsikter rörande barn och familjeliv räknades inte på samma sätt som andras. Vi fick alltid semester i andra eller tredje hand för vi hade ju inga barn att ta hänsyn till.
Igår träffade jag Ella , en mycket god vän som bor i närheten av vår sommarstuga, en ofrivilligt barnlös, 70-årig gift kvinna. Hon var ett fosterbarn, som blev adopterad som vuxen, av sina fosterföräldrar.Hennes biologiska föräldrar gav inte sitt tillstånd till adoption under hennes uppväxt.
Vi kom att prata om sorgen som det innebär att vara ofrivilligt barnlös och för hennes del finns den fortfarande kvar, min är läkt och finns kvar som ett erfarenhetsärr från livet. Hon har fortfarande inga barn, inga barnbarn att relatera till som livets efterrätt och fortfarande upplever hon att hon står utanför den kvinnliga gemenskapen, som hon menar finns i moderskapet.
Är det verkligen så ? Finns det en gemenskap som bygger på moderskapet? Är vi inte i första hand människor? Eller är dessa roller som vi tilldelas i olika sammanhang så viktiga i människors liv att vi väljer att utesluta människor?
Ellas tankar om sitt liv som ofrivilligt barnlös smyger sig in hos mig och jag fylls med tacksamhet att jag fått förmånen att träda in i föräldraskapets magiska cirkel. Att jag fått uppleva dagar med armar som lindas runt omkring mig av mina barn som säjer jag älskar dig.Att jag fått höra att jag är den bästa mamman på jorden...
Jossan, Nora, Bella och Frans har gett mig ett nytt liv, med nya erfarenheter och trots att inte alla dagar är rosaskimrande, är de ändå enklare än de dagar som var fyllda av oförlöst längtan och väntan och sorg.Min kappsäck nu är full av glädje och livskraft, och framförallt tacksamhet och livsglädje, som jag nu kan ge vidare till Ola och Oscar.
Tack för alla ärr jag har från livet, tack för allt som jag fått uppleva och genomlida! För utan det, skulle jag inte vara jag! Mina barn skulle inte vara mina barn! Tack för all sorg jag fått uppleva för utan den skulle jag aldrig kunnat uppleva glädjen i att få dessa fina underbara ungar som är det finaste jag vet!
Vi betraktades inte som fullvuxna eftersom vi inte hade barn, våra åsikter rörande barn och familjeliv räknades inte på samma sätt som andras. Vi fick alltid semester i andra eller tredje hand för vi hade ju inga barn att ta hänsyn till.
Igår träffade jag Ella , en mycket god vän som bor i närheten av vår sommarstuga, en ofrivilligt barnlös, 70-årig gift kvinna. Hon var ett fosterbarn, som blev adopterad som vuxen, av sina fosterföräldrar.Hennes biologiska föräldrar gav inte sitt tillstånd till adoption under hennes uppväxt.
Vi kom att prata om sorgen som det innebär att vara ofrivilligt barnlös och för hennes del finns den fortfarande kvar, min är läkt och finns kvar som ett erfarenhetsärr från livet. Hon har fortfarande inga barn, inga barnbarn att relatera till som livets efterrätt och fortfarande upplever hon att hon står utanför den kvinnliga gemenskapen, som hon menar finns i moderskapet.
Är det verkligen så ? Finns det en gemenskap som bygger på moderskapet? Är vi inte i första hand människor? Eller är dessa roller som vi tilldelas i olika sammanhang så viktiga i människors liv att vi väljer att utesluta människor?
Ellas tankar om sitt liv som ofrivilligt barnlös smyger sig in hos mig och jag fylls med tacksamhet att jag fått förmånen att träda in i föräldraskapets magiska cirkel. Att jag fått uppleva dagar med armar som lindas runt omkring mig av mina barn som säjer jag älskar dig.Att jag fått höra att jag är den bästa mamman på jorden...
Jossan, Nora, Bella och Frans har gett mig ett nytt liv, med nya erfarenheter och trots att inte alla dagar är rosaskimrande, är de ändå enklare än de dagar som var fyllda av oförlöst längtan och väntan och sorg.Min kappsäck nu är full av glädje och livskraft, och framförallt tacksamhet och livsglädje, som jag nu kan ge vidare till Ola och Oscar.
Tack för alla ärr jag har från livet, tack för allt som jag fått uppleva och genomlida! För utan det, skulle jag inte vara jag! Mina barn skulle inte vara mina barn! Tack för all sorg jag fått uppleva för utan den skulle jag aldrig kunnat uppleva glädjen i att få dessa fina underbara ungar som är det finaste jag vet!
måndag 17 augusti 2009
Sommarlovsfinal
vi har haft sommarlovsfinal; orienteringsläger med klubben söndag- onsdag där jag var kock. Långa dagar blev det och roligt var det, även våra nya pojkar blev engagerade och fick blodad tand att fortsätta. Daniel Tynell var där och höll ett föredrag om kost och hälsa för oss föräldrar och barn. Sedan skrev han autografer i parti och minut:-))
När det var slut åkte vi hem till stan där vi passade på att planera in skolbesök för Oscar och det blev bara ett. Vi har hittat en liten friskola med specialkunskaper runt dyslexi där han har börjat. Han gillade den direkt och fick bra kontakt med läraren.Maken åkte till sitt arbete och sedan efter det fortsatte han raka spåret till Östersund med släpvagn, för att vara Jossan behjälplig med flytten. Nu har även Jossan lämnat Östersund och håller på att söka sig ett nytt liv i Stockholmstrakten.
Fredagen åkte jag tidiga morgontåget med alla fem barnen till Stockholm, med hjälp pendel och buss tog vi oss fram till Jossans nya bostadsområde och träffade kvartersvärden där. Vi fick alla nycklar och sedan gick vi upp till lägenheten och kollade. Bostadsområdet var verkligen trevligt och lugnt, samt med god grannsämja, nära en sjö med badplats samt att elljusspåret gick intill. Efter att vi fixat det tog vi buss och pendel in till Stockholm igen och åt en god lunch på restaurang.
Mätta och belåtna tog vi färjan över till Djurgården för ett långt besök på Grönan. Ola skrattade gott när vi fröjdade oss i alla karusellerna och gäspade sig igenom Mora Träsks konsert. Jag var lite förundrad först, innan jag kom på vad det beror på, för han älskar musik.Han har inte hört de sångerna och har inte med sig det i bagaget som andra barn har, utan är lika sångfattig på svenska som ett nyanlänt barn som adopteras in i sin familj.Nu har jag varit och köpt olika CD-skivor med barnmusik på som vi kan sjunga till och de sånger som jag har sjungit för honom sitter. Efter Grönan besöket åkte vi till hotellet som jag bokat in oss på och möttes av maken och Jossan. Vi hade fått kanonrum och barnen trivdes gott. Ola somnade som en stock efter den långa dagen.
Lördagen hjälpte vi Jossan att flytta in och några av hennes kompisar mötte upp och hjälpte till att tömma flyttlasset. Efter det åt vi lunch och åkte sedan hem med alla barnen. Ola och Oscar träffade sina föräldrar och kom tillbaks glada och förnöjda, med nya leksaker i handen igen. Vi åkte tillbaks till sommarstugan för att tömma den på alla våra saker som skulle hem igen, för nu ska vi ju bara bo där på helgerna.Ola tycker att stugan är hemma och att huset i stan är tråkigt för kompisen finns inte här:-))
Igår flyttade vi sålunda hem och nu har hösten kommit:-) Välkommen kära höst med ordning och reda samt nya goda föresatser. Jag har snaskat lite för mycket i sommar och det har satt sig runt magen:-) Idag har jag börjat mitt nya liv med mer energi ut än in:-)
När det var slut åkte vi hem till stan där vi passade på att planera in skolbesök för Oscar och det blev bara ett. Vi har hittat en liten friskola med specialkunskaper runt dyslexi där han har börjat. Han gillade den direkt och fick bra kontakt med läraren.Maken åkte till sitt arbete och sedan efter det fortsatte han raka spåret till Östersund med släpvagn, för att vara Jossan behjälplig med flytten. Nu har även Jossan lämnat Östersund och håller på att söka sig ett nytt liv i Stockholmstrakten.
Fredagen åkte jag tidiga morgontåget med alla fem barnen till Stockholm, med hjälp pendel och buss tog vi oss fram till Jossans nya bostadsområde och träffade kvartersvärden där. Vi fick alla nycklar och sedan gick vi upp till lägenheten och kollade. Bostadsområdet var verkligen trevligt och lugnt, samt med god grannsämja, nära en sjö med badplats samt att elljusspåret gick intill. Efter att vi fixat det tog vi buss och pendel in till Stockholm igen och åt en god lunch på restaurang.
Mätta och belåtna tog vi färjan över till Djurgården för ett långt besök på Grönan. Ola skrattade gott när vi fröjdade oss i alla karusellerna och gäspade sig igenom Mora Träsks konsert. Jag var lite förundrad först, innan jag kom på vad det beror på, för han älskar musik.Han har inte hört de sångerna och har inte med sig det i bagaget som andra barn har, utan är lika sångfattig på svenska som ett nyanlänt barn som adopteras in i sin familj.Nu har jag varit och köpt olika CD-skivor med barnmusik på som vi kan sjunga till och de sånger som jag har sjungit för honom sitter. Efter Grönan besöket åkte vi till hotellet som jag bokat in oss på och möttes av maken och Jossan. Vi hade fått kanonrum och barnen trivdes gott. Ola somnade som en stock efter den långa dagen.
Lördagen hjälpte vi Jossan att flytta in och några av hennes kompisar mötte upp och hjälpte till att tömma flyttlasset. Efter det åt vi lunch och åkte sedan hem med alla barnen. Ola och Oscar träffade sina föräldrar och kom tillbaks glada och förnöjda, med nya leksaker i handen igen. Vi åkte tillbaks till sommarstugan för att tömma den på alla våra saker som skulle hem igen, för nu ska vi ju bara bo där på helgerna.Ola tycker att stugan är hemma och att huset i stan är tråkigt för kompisen finns inte här:-))
Igår flyttade vi sålunda hem och nu har hösten kommit:-) Välkommen kära höst med ordning och reda samt nya goda föresatser. Jag har snaskat lite för mycket i sommar och det har satt sig runt magen:-) Idag har jag börjat mitt nya liv med mer energi ut än in:-)
torsdag 6 augusti 2009
Sköna njutningsfyllda sommardagar
skulle vi kunna ha, men hemma hos oss stormar det, känslor luftas och jag är explosiv mest hela tiden. Vanartig mamma ger vanartiga barn:-)) Jag dricker och kissar kopiöst just nu för att inte avrätta ungarna och ändå upplever jag att reptilhjärnan är den som dominerar mest just nu:-))
Flickorna kom hem från lägret i söndags och fortfarande igår snubblade jag över deras ouppackade väskor i vår hall i sommarstugan. Själva ligger de bekvämt tillbakalutade i sina sängar, med neddragna gardiner och uppburen TV samt DVD och tittar på Titanic och kan inte förstå varför jag blir arg??? Vadå väskor? Vadå disk på rummet, de har ju bara ätit frukost och det är ju sommarlov? Men nu är det ju snart dags för middag?
Jag bara skrek rakt ut när jag fick syn på en luden tallrik under Bellas säng:-)) Det är nackdelen med att ha mycket porslin, som vi har i stugan, eftersom min svärmor hade två hem som blivit ett hem här i stugan.Man märker inte att det saknas porslin förrän efter väldigt lång tid.
Frans har köpt ett litet PSP-spel som han just nu är beroende av, vi fick beslagta det igår, efter att ha träffat en urvakad, ointresserad, otrevlig,sur, gnällig ung man som inte sovit på flera nätter. Han har spelat sig igenom nätterna och tål inte höga ljud, att andra tittar på honom eller att vi pratar i normal samtalston vid matbordet. Helst vill han sova bort dagarna eftersom han har huvudvärk till följd av sömnbrist.Igår fick maken nog och tog det i beslag.
Jag har en räddningsplanka, det är att dra på sig de svarat tightsen, ta fram den grå träningströjan och knyta motionsskorna och sedan härligt befriande från krav från alla andra människor löpa min timme.En total utrensning av hjärnan, påfyllnad av glädje-endorfiner och ny kraft att leva i vardagen och ta hand om den nya situation som uppstått i familjen.
Igår gick jag och la mig tidigt efter en skön löptur och ett kvällsbad för att inte avrätta ungarna idag också! Tur att det finns nya dagar, varje dag, och en ny chans till att göra annorlunda!
Flickorna kom hem från lägret i söndags och fortfarande igår snubblade jag över deras ouppackade väskor i vår hall i sommarstugan. Själva ligger de bekvämt tillbakalutade i sina sängar, med neddragna gardiner och uppburen TV samt DVD och tittar på Titanic och kan inte förstå varför jag blir arg??? Vadå väskor? Vadå disk på rummet, de har ju bara ätit frukost och det är ju sommarlov? Men nu är det ju snart dags för middag?
Jag bara skrek rakt ut när jag fick syn på en luden tallrik under Bellas säng:-)) Det är nackdelen med att ha mycket porslin, som vi har i stugan, eftersom min svärmor hade två hem som blivit ett hem här i stugan.Man märker inte att det saknas porslin förrän efter väldigt lång tid.
Frans har köpt ett litet PSP-spel som han just nu är beroende av, vi fick beslagta det igår, efter att ha träffat en urvakad, ointresserad, otrevlig,sur, gnällig ung man som inte sovit på flera nätter. Han har spelat sig igenom nätterna och tål inte höga ljud, att andra tittar på honom eller att vi pratar i normal samtalston vid matbordet. Helst vill han sova bort dagarna eftersom han har huvudvärk till följd av sömnbrist.Igår fick maken nog och tog det i beslag.
Jag har en räddningsplanka, det är att dra på sig de svarat tightsen, ta fram den grå träningströjan och knyta motionsskorna och sedan härligt befriande från krav från alla andra människor löpa min timme.En total utrensning av hjärnan, påfyllnad av glädje-endorfiner och ny kraft att leva i vardagen och ta hand om den nya situation som uppstått i familjen.
Igår gick jag och la mig tidigt efter en skön löptur och ett kvällsbad för att inte avrätta ungarna idag också! Tur att det finns nya dagar, varje dag, och en ny chans till att göra annorlunda!
måndag 3 augusti 2009
Varför har tjejerna kvar sina saker
när de har flyttat till en ny familj? undrade Ola en dag i veckan som gått. I hans värld flyttar man och byter familj, när man inte är hemma. Tjejerna hämtades hem från Arlanda idag när de kom från musik och sånglägret. Ola och Oscar, mötte dem med en förväntan, av sällan skådat slag och Olas första ord till Nora var: Jag har saknat dig!
Han fick en lycklig kram till svar från henne och sedan fnittrades det gott i bilen hem. För att inte tala om allsången som vi hade i bilen med alla nya sånger som Nora och Bella ville lära ut till oss övriga familjemedlemmar. Ola kommenterade lyckligt att det var den bästa biltur han hade varit med om och kunde vi inte alltid sjunga i bilen?
Robert Broberg, Galenskaparna och Ted Gärdestad var några textförfattare till sångerna vi sjöng i bilen på hemfärden. Jag och maken log mot varandra och det var underbart att se fem huvuden i bilen som skrattade och hade kul ihop. Vi har liksom den familj vi drömt om och det är god stämning igen.Tjurkalvarna har stångats färdigt, vi har omformat vårt hem medans tjejerna, som har värsta revirtänkandet var borta och nu tog det emot den nya familj vi är.
Jag tycker det är helt otroligt, alla barnen har eget rum, liksom vi och sedan har vi en våning med kök och vardagsrum som fungerar som umgängesvåning för hela familjen. Jag blir bara mer och mer nöjd med vårt boende och det utrymme som finns i det. Vi har till och med ett arbetsrum, som dock fungerar som ett genomgångsrum men ett ställe där man kan sitta och jobba.
Flytten betydde verkligen något nytt för oss alla och nu efter drygt 8 månader har verkligen hemmakänslan infunnit sig. Vi har börjat att rota oss och definierar oss numera som dalfolk och inte som jämtar.
Men jag saknar mina vänner och speciellt mina bästa vänner Katrin och Maja. Det är svårt att inte kunna träffa dem så ofta som man vill utan bara få prata med dem på telefon eller via kort.
Han fick en lycklig kram till svar från henne och sedan fnittrades det gott i bilen hem. För att inte tala om allsången som vi hade i bilen med alla nya sånger som Nora och Bella ville lära ut till oss övriga familjemedlemmar. Ola kommenterade lyckligt att det var den bästa biltur han hade varit med om och kunde vi inte alltid sjunga i bilen?
Robert Broberg, Galenskaparna och Ted Gärdestad var några textförfattare till sångerna vi sjöng i bilen på hemfärden. Jag och maken log mot varandra och det var underbart att se fem huvuden i bilen som skrattade och hade kul ihop. Vi har liksom den familj vi drömt om och det är god stämning igen.Tjurkalvarna har stångats färdigt, vi har omformat vårt hem medans tjejerna, som har värsta revirtänkandet var borta och nu tog det emot den nya familj vi är.
Jag tycker det är helt otroligt, alla barnen har eget rum, liksom vi och sedan har vi en våning med kök och vardagsrum som fungerar som umgängesvåning för hela familjen. Jag blir bara mer och mer nöjd med vårt boende och det utrymme som finns i det. Vi har till och med ett arbetsrum, som dock fungerar som ett genomgångsrum men ett ställe där man kan sitta och jobba.
Flytten betydde verkligen något nytt för oss alla och nu efter drygt 8 månader har verkligen hemmakänslan infunnit sig. Vi har börjat att rota oss och definierar oss numera som dalfolk och inte som jämtar.
Men jag saknar mina vänner och speciellt mina bästa vänner Katrin och Maja. Det är svårt att inte kunna träffa dem så ofta som man vill utan bara få prata med dem på telefon eller via kort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
