onsdag 30 september 2009

Krafterna har återvänt

Jag känner att nu har vardagen en struktur, dagen en rytm och Ola har blivit trygg med den. Oscar börjar hitta kompisar som kommer med hem till oss och jag har fått tillbaks min familj. Mina andra små älsklingar har hittat tillbaks till sig själva och integrerat de nya familjemedlemmarna i sitt liv.Vi börjar åter ha harmoni och det ger krafter till annat.

Min viktreduktion har inte blivit av,snarare tvärtom, kvällarna har fyllts av otillfredsställande snaskade som bara har lett till fler kilon att ta bort. Men nu börjar min och makens träningsrytm återkomma, vi har hittat hålen som vi kan unna oss själva och jag är glad för varje träningstillfälle som blir av.Måndagarna är det vattenjumpa, onsdagar simning och relax, torsdagar löpning och under helgerna är det numera svamppromenader som står på dagordningen om det inte är orienteringstävlingar förstås:-)

Anknytningen går framåt, idag fick jag en frivillig puss av Ola! Jag skulle ha kunnat skriat, hoppat runt och tjoat av glädje, men istället fick jag ta det varligt. Jag tackade för den goda pussen och sedan var det inte mer med det, men inombords gjorde jag alla tänkbara cirkuskonster!

Onsdagar är en familjedag, vi åker alla till badhuset, ofta har barnen med sig vänner, och sedan äter vi medhavd middag där. Ola har simskola och har stor support av alla syskon och deras vänner:-) Idag gjorde jag pannkakor på 3 liter smet, fanns inte ens smula kvar, krusbärssylt med kokos och vanilj hade strykande åtgång liksom kålrabbi och Oscars goda Brownies. Jag undrar hur mycket som får plats i dessa växande släkten? :-) Frans åt 10 pannkakor, Ola åt 7 stycken till exempel:-)

fredag 18 september 2009

Vi jobbar på anknytning

Förut har allt varit enkelt vad gäller anknytning, vi skulle bli ett vi; mamma,pappa och barn. Det biologiska ursprunget fanns där, men ändå inte,för de fanns ju inte kvar i vardagen med besök och samtal. Nu med ständigt närvarande, osynliga vuxna som inte tillåter en stark anknytning,(för att de är rädda för att förlora barnen),är det nästan omöjligt att bli viktiga vuxna .Jag vågar inte, säger den lilla, om man vill ge en kram eller en puss.Han blir stel som en pinne och blir besvärad av kroppskontakten.

Vi badar, jag pratar och försöker få honom att inse att kärlek blir bara mer och räcker till alla. Hur förklarar man detta för föräldrarna på ett bra sätt, så att de kan ge sin tillåtelse? Det är min nästa uppgift som familjehemsmamma, för att kunna hjälpa barnen och oss till en djupare anknytning.

Annars går dagarna, vi har fått till en rytm och börjar hitta nya bekanta att träffa.

måndag 7 september 2009

Lycklig pojke

Ola har lärt sig att cykla och han är mycket stolt över det. Äntligen kan han hålla balans, trampa och komma framåt. Han har cyklat hela förmiddagen i parken och skrattat gott åt sig själv. Nu medans vi väntar på att lunchen ska bli klar, fick han ringa till pappa och berätta att han kunde cykla av egen kraft.

fredag 4 september 2009

På försommaren träffade jag

en gammal skolkamrat och nu har vi träffats och pratat. Det blir nog inte fler tillfällen för min del, vi är alltför olika och ser olika på människor.Jag är för demokrati och religionsfrihet och tror på alla människors lika värde. Hon hade rasistiska åsikter som fick mig att rodna och gå hem.Usch och fy vilka mörka krafter det finns!

Jag ska påminna mig själv om detta möte i framtiden när jag funderar på vad gamla skolkamrater gör.

Idag var det en gulddag

En sådan där dag som kommer att leva kvar länge i minnet. Idag satt vi alla runt matbordet, åt en god middag och stämningen var god. Alla skrattade,hade tid att lyssna på varandra och då kände jag nu blir framtiden ljus. Vi börjar vara en familj igen, som fungerar som ett team och som tycker om varandra. Jag har märkt det genom att jag inte är lika psykiskt utmattad, utan krafterna har börjat att återvända.

Jag har återupptagit bokläsandet, har lite krafter över att bry mig om släkt och vänner, hinner skriva lite på bloggen.Har pratat med goda vänner som jag inte pratat med sedan juni för jag har inte haft kraft att hålla det sociala livet i gång, förutom grannarna på landet och orienteringsklubben.

Vårt husprojekt förenar oss alla och nu blir det en nystart, för vi flyttar dit som en familj och på lika villkor.

På torsdag ska jag och Ola åka till Östersund och jag ska träffa mina bästa kompisar. Jag längtar efter det och saknar vardagskontakten med dem, blev nog mer rotad där än jag kunde tro under de 15 år vi bodde i Östersund och Jämtland.

torsdag 3 september 2009

Min nya blogg som handlar om vårt husbygge

http://byggahus-mammahella.blogspot.com/

Tiden går fort, men vi försöker hålla världen stilla

Jag tycker tiden rusar iväg även om jag stillar mig och låter livet ta tid.Efter sommarens alla aktiviteter fylls nu dagarna av skörd, bär- och svampplockning samt orienteringscirkusen. Alla helger är uppbokade med fotboll och orientering och vi trivs med det:-)) Ola och Oscar tycker det är kul och spännande med orientering och fylls med förundran, över att vi möter samma människor gång på gång från klubben.

Oscar springer i inskolningsklass och hans övervikt börjar långsamt att minska, lilla Ola springer Miniknat och älskar det. De håller på med sina kartor som de andra gör och analyserar vägval och funderar på vad de skulle ha kunnat gjort annorlunda:-)

Jag och maken har annat huvudbry just nu, vi ska bygga ett hus, men jag har verkligen haft ruelse över alla pengar det blir. Men nu har vi bestämt oss och det känns spännande, om än stort med alla dessa pengar.Bankkillen kunde inte förstå min ångest jag kände, ni har ju gott om pengar över till annat. Tänk på alla 80-talister som satsar på att bygga hus och bara har hälften av era inkomster, var hans svar till mig.

Men jag är försiktig med pengar och vill ha både hängslen och livrem. Vi är ju dessutom vana att kunna resa utomlands när andan faller på, eller göra andra roliga aktiviteter och i framtiden måste vi planera för att ha råd. Ett lyxproblem är det och jag är medveten om att vi är lyckligt lottade, men vi har kämpat länge med lite pengar och dryga adoptionskostnader för fyra barn.Därför njuter vi nu när vi kan unna oss att gå ut och äta, eller att resa eller hitta biljetter till en musikal vi vill se, eller att ungarna ska få uppleva något speciellt. Vi har haft lite pengar under så många år, när vi arbetat deltid bägge två och försökt att ge barnen vår tid. Därför har det varit befriande de sista åren när vi kunnat göra saker, utan att fundera på vad vi ska dra in på för att pengarna ska räcka.

Ni kan följa vårt husbygge på bloggen:http://byggahus-mammahella.blogspot.com/