Vardagen är här

Just nu sitter jag här och är förnöjd, årets värsta sak är förbi: Deklarationen och jag sitter med ett leende för det blev en bra återbäring lagom till semestern. Nu har jag kollat alla papper, läst om avdrag jag är berättigad till och fyllt i bilagor som följer med vissa ekonomiska transaktioner.

Jag hade hoppats på regn idag men det tycks utebli och det försvårar valborgsmässofirandet. Vi brukar göra eld själva ute i sommarstugan och i år har vi mer kvist än någonsin att elda, eftersom vi haft flera träd som ramlat omkull och kvistarna efter det är otaliga. Dessutom hade vi sparat kvistar från hösten för att elda nu på våren.

Annars frodas plantorna i mitt växthus och det tycks som jag i år kommer att få en tidigare växtsäsong, eftersom jag kunnat driva fram plant själv. Under helgen ska jag plantera en hel del frön och göra i ordning mina land, en ren njutning. Annars ägnar jag mycket tid åt att löpträna just nu och har hittat underbara löpslingor, en på 5 km efter ett naturreservat vid Dalälvens raviner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan löprundornas underbara kickar som man får och den njutningen som det innebär. Fast igår var det ingen njutning direkt för då var det ren och skär plåga, åtminstone på slutet, för jag körde backträning och det är jobbigt. Speciellt med mitt temperament som ska göra det tills jag stupar av utmattning:-))Om och om igen samma sträcka, med tidtagaruret i handen och jobba och jobba på.

Fortfarande simmar jag ett par gånger i veckan och jag ska strax iväg för att göra det samt njuta av relaxen en stund.Sedan måste jag jobba med mina papper igen för i morgon ska jag till Coompanion på besök och få lite juridisk hjälp till mitt nystartade företag som kommer att drivas som personalkooperativ.Bland annat skall det skrivas samarbetsavtal och göras ännu fler budgetar.

Men nu är företaget registrerat, ansökningar om medel för att finansiera verksamheten delvis gjorda och vi har troligtvis hittat vår lokal. Ni får hålla tummarna, för helt plötsligt har ett storföretag kastat sig in i leken och vill ha stora lokalutrymmen och då kanske vi inte får dem.Då är det att börja om på nytt och det är inte det lättaste att hitta. Vi har dammsugit stan och jag har ringt otaliga samtal och inte fått något napp,men i fredags ringde fastighetsägaren och meddelade denna tråkiga och oroliga nyhet. Om de inte vill ha oss där får vi inte lokalen! Lova att ni håller tummarna!

Jag har dessutom lämnat in en ansökan till en skola för att se om jag kan börja där. Har funderat på att göra slag av en annan gammal dröm, men eftersom jag är den jag är vill jag både ha hängslen och livrem.Om jag mot förmodan, skulle komma in på skolan får jag ta ställning till hur jag ska kunna vara med och driva förskolan och samtidigt gå i skolan. Eller så ska utbildningen bara få vara en tanke som inte blev av:-) Har inte tänkt klart där ännu, men det vore underbart roligt att få arbeta ihop med Jossan som tar studenten till sommaren. Vi jobbar väldigt bra ihop och hon är en duktig pedagog trots sin unga ålder.

En helg går så fort

och nu sitter jag här hemkommen från Uppsala-träffen. En rolig familjehelg har vi haft allihop, tillsammans med andra från klubben. Vi är nöjda och belåtna allihop med våra resultat och för alla roliga skratt vi upplevt denna helg och den gemenskap vi får uppleva med dem i klubben. Vi har bott allihop tillsammans i Sala Silvergruva och ungarna fick prata, träffas och leka med varandra. Vi hann gå ut och äta på restaurang, besök en stor lekpark samt utforska området kring Sala Silvergruva. På hemvägen hördes bara tunga snarkningar från baksätet där tre trötta barn sov:-)

Sedan insåg jag idag hur lätt vår typ av familj känns igen, träffade en kvinna med två barn från Afrika och jag kunde inte hålla mig från att fråga, när vi stod i kön till sekretariatet, men jag blev så himla glad, och barnen var absolut så söta som bara barn kan vara.Ett av hennes barn tittade allvarsamt på min bruna dotter och sträckte sedan fram händerna, men kom sedan på sig och skyndade snabbt till mamma. Det andra barnet ställde en fråga till mig om hur många bruna barn jag hade och jag försökte förklara. Tre bruna barn och ett vitt barn som alla har kommit till vår familj genom adoption.

Jag är glad över den gemenskap vi får uppleva som familj för detta stärker verkligen familjebanden.Det andra roliga som hände var att jag träffade en tjej vars blogg jag följer och fick prata med henne. Det kändes lite overkligt att möta henne där springandes i skogen. Men trevligt var det och nu känns det kanske som att man kanske kan pratas vid mer, för hon har klokskap och erfarenheter, som jag skulle vilja ta del av) Vinkar till dig Emma om du är inne och läser!

Tänkte på mina fina barn

och hur svårt det är emellanåt att vara förälder.

När Jossan var hemma på påsklovet fick jag beröm av henne över mitt föräldraskap.- "När jag får barn mamma, vill jag vara en sådan mamma som du är". Gissa om mitt modershjärta värmdes av de orden. Speciellt eftersom jag numera, dagligen, genomgår en frigörelseprocess från Nora. Hon håller på att utveckla sin självständighet och markerar det på olika sätt, samtidigt som hon behöver få vara liten, sitta i knä och hormonerna hoppar runt i kroppen.Helt plötsligt är hon i puberteten och på väg att lämna barndomen. Vart tog hon vägen min söta, underbara bebis, som jag så nyss fick i mina armar? I vars grågröna ögon jag tittade in i och blev så förälskad ? Som uppväckte all min kärlek?

Hur blev hon detta arga monster, som i varje dagligt göromål måste markera sin självständighet och slå på min otillräcklighet? Helt plötsligt upptäcker jag nya sidor hos mig själv; jag kan bli så förbannad på ungen att jag för en stund funderar på om jag verkligen är lämplig att vara mamma. Till min förvåning hör jag mig själv vråla eller väsa av frustration, när jag efter ett antal gånger bett henne sluta och hon ändå fortsätter och kommer efter mig( tack Nora för att du har det förtroendet för mig att du vet att jag aldrig skulle skada dig hur arg jag än blir ).

När jag helt plötsligt väser åt henne : - Stick, lämna mig ifred, annars vet jag inte vad jag gör och känner att jag totalt förlorat kontrollen över situationen.Efter ett ett glas med 5 dl vatten i, har reptil hjärnan släppt kontrollen, och jag kan åter möta mitt barn på ett vuxet sätt. Jag har lärt mig att i dessa situationer ska jag hälla upp vatten i det största glas vi har, dra ut en köksstol och sätta mig ner och sedan dricka upp vattnet långsamt och andas ut så blir det bra. Jag hinner reflektera hur jag ska gå vidare, tänka igenom vad jag ska be om ursäkt för och vad jag har lärt mig av den här situationen.Jag som har ett temperament hett som Etnas vulkan har verkligen fått det skolat av mina barn ( mina bästa läromästare) och livet.

När vi senare sitter tillsammans jag och Nora och pratar är hon glad, för att i nästa sekund pysa ut sina hormoner igen. Eller som när vi lagar mat tillsammans och helt plötsligt har man sagt eller gjort något fel i hennes ögon.

Tur för henne har jag ju haft två stycken innan som genomgått samma drama, nu vet man ju att det går över!Det är då man behöver höra sådana ord som Jossans: När jag får barn vill jag vara en sådan mamma som du! Då tröstar jag mig själv med det och tänker att idag har jag inte varit den bästa mamman, men jag duger! I morgon är det en ny dag och då är allt annorlunda:-)

Då kan en sådan kommentar som Jossans rädda många framtida dagar åt en för då vet man ju att man har gjort något rätt i alla fall!

Nu får jag så lov och skärpa mig

Måste ju sköta om bloggen men jag är verkligen upptagen,trots att jag "bara" är hemma.Just nu håller jag på med affärsplaner,kollar lokaler och träffar olika människor och sedan har det ju varit påsk och påsklov. Det är jobbigt minsann:-)

Jag har ju blivit bekväm och är van att kunna disponera min tid som jag vill fram till eftermiddagarna och nu har ju fyra troll varit hemma och "stökat".Med sina vänner, olika aktiviteter och släktumgänge har tiden bara rusat iväg.

En annan orsak är att vi haft vinterkräksjuka hos oss, med riktiga kaskad kräkningar i två omgångar och den enda som har klarat sig är Bella, alla vi andra har drabbats av det och det vill jag aldrig mer uppleva.

Men vi har haft bra dagar ändå, kunnat varit ute och löptränat ett antal gånger, haft säsongs premiär vad gäller orienteringstävling och hunnit avsluta skidsäsongen med ett par underbart soliga dagar i Sälen fjällen. Jag och maken har kommit till den åldern att vi inte längre är roade av att åka slalom i flera dagar, det är så många okända muskler som ger sig till känna:-) Nu gjorde vi det, men det var nog sista gången, nästa gång kommer vi att åka en hel del turåkning.

Vi kollade även in ett par stugor där för ett eventuellt köp, men det klickade inte, så vi får väl leta vidare.