Anknytning

Jag har länkar till olika artiklar om anknytning men vill gärna tipsa om två böcker den ena heter Trygga relationer av Anne-Marie Orrenius, från 2005 samt en bok om Anknytningsteori: betydelsen av nära känslomässiga relationer (Inbunden) av Broberg, Anders mfl från 2006

Bägge böckerna finns att köpa på Adlibris.se

Flashbacks

Detta inlägg har tidigare varit publicerat i min första blogg

Alla mina barn har haft sorg i samband med förflyttningar och byte av familj, liv och kultur. Idag såg jag ett litet gråtande barn genom en glasruta och då fick jag en riktig flashback och mindes Nora.

Hon hade varit hemma ett par dagar och vi satt i köket och matade henne med gröt, när hon fick se en dagisgrupp gå förbi. Hon pekade på barnen och bara grät. Vår lilla Nora grät i nästan två timmar, otröstligt, och jag minns att vi turades om att bära henne och trösta. Jag minns hur jag gömde mej på toaletten och grät lika mycket jag, när jag förstod hur svårt det var för henne att rota om sej. Det var nog också då jag insåg vilket stort ansvar vi hade tagit på oss. Hur mycket sorg det bodde i det lilla barnet och hur mycket hon saknade sin vanliga miljö, där allt var välbekant. Jag mindes Jossan som blev i uppror och tyckte att vi måste göra något, så här fick det inte vara, för små babiesar. Hon skulle ju vara glad och inte ledsen när hon hade fått en mamma, pappa och storasyster.

Till slut somnade Nora rödgråten i min famn och jag kände stor sorg och förstämning, att livet hade varit så hårt mot det lilla barnet och att hon var tvungen att genomgå detta. Då hade jag ännu inte insikten om att sorgen var helande och att det var en gåva att hon vågade sörja. Jag visste inte att små barns sorg såg ut på det sättet, fast jag hade arbetat med ungar nästan hela mitt yrkesliv och var universitetsutbildad på det.

Min beskyddarinstinkt hade i alla fall vaknat liksom makens och efter det kom det två sådana här sorgattacker till, men då visste vi att det gick över och det kändes lättare. Men det tog drygt tre år innan ungen slutade att ta glädjeskutt framför TV:n när hon hörde sitt modersmål och fortfarande reagerar hon på det, är det mitt språk, som de talar i mitt land? brukar Nora fråga.

Ibland funderar jag över hur vi hanterar denna sorg i familjerna. När vi vuxna är som gladast, har barnen sorg. Har vi vuxna förmåga att hantera och ta emot den? Pratas det om den i föräldrautbildningarna idag? Förstår vi hur viktig den är för att barnen skall kunna gå vidare? Vi fick ingen sådan utbildning alls på den tiden vi gick men det är ju snart på Hedenhös tid, 1993, var det år som vi gick. :-))

Jag läste Elisabeths Cleves bok: En stor och liten går vidare http://www.enigma.se/cleve/bestallningar.htm och då kom många insikter om hur viktig sorgen är för små barn, och hur viktigt det är att vi vuxna vågar se den. Att vi inte förtränger den och har ett förhållningssätt till det.

Ibland kan hjärtat hoppa till av glädje (detta inlägg har varit publicerat i min tidigare blogg)

Speciellt när man läser att en ny familj har bildats. Idag var en sådan dag för en familj! Jag blir verkligen glad av att läsa om två ofrivilligt barnlösa som får bli föräldrar till barn som behöver det.Jag gläds över de som får barnbesked, en lång tid av väntan är äntligen över. En del reser direkt efter beskedet, andra får vänta ytterligare många månader. En del får göra två resor, mötas och skiljas, för att slutligen förenas som familj, andra måste stanna borta länge och för en del går det fort i landet.

Jag är glad att vi fått en möjlighet att leva med barn. Jag har upplevt mer lycka och glädje än vad jag någonsin kunde förstå att jag skulle få uppleva och kärleken är stor.

Jag och maken var på utvecklingssamtal på äldsta dotterns skola häromdagen. Läraren blev nog lite frustrerad över att vi var med, för hon inledde med inledningsfrasen: - Nämen det var verkligen ovanligt, att en vuxen elev har med sina föräldrar, det är ju verkligen inte nödvändigt, när hon hälsade på oss. Hon hade en enkät hon gick efter och vår dotter skulle svara på frågorna. När hon inte svarade som förväntat, blev lärarens svar att de jobbade på det. Det har förekommit kränkningar i klassrummet, av elever med utländsk härkomst, däribland vår dotter, som maken ville att de skulle ta tag i. Svaret blev detsamma vi arbetar med det.

Ett annat svar det är en komplex klass med elever med extremt ovanliga familjesituationer och att det saknas resurser, ni får kontakta skolledningen. Till slut brast tålamodet för min make och han frågade läraren om hon förstod att de bröt mot arbetsmiljölagen? Förstod hon att eleverna också har rätt till en god arbetsmiljö utan kränkningar som daglig del av livet?

Min fråga var: hur kan de acceptera att elever som kommer att arbeta med människor beter sej på detta sätt och varför blir de inte underkända eller betraktade som olämpliga för sitt yrkesval och därmed tvingade att byta utbildning. Hur skall förskolor/fritidshem och fritidsgårdar våga anställa nyutexaminerade elever från Barn- och Fritidsprogrammet som har rasistiska värderingar, som förstör och kluddrar i klassrummet, som pratar och skriker på lektionerna och struntar i lärarnas åsikter och arbetsuppgifter? Fast de nu är i en ålder som man betraktar som vuxna och myndiga?

Min dotter hade klarat allt, hade godkända betyg i alla ämnen och vi kom till en fråga när hon frågade oss vilka krav vi hade på vår dotter vad gäller hennes skolprestationer. Hade vi för små eller för stora krav eller alldeles lagom? Var på skalan befann vi oss? Maken och jag log mot varandra och svarade vi har inte krav på vår dotter att hon skall prestera vad gäller oss har vi krav på skolan att de skall tillhanda en sådan miljö att hon kan nå sina egna uppsatta mål. För oss har hon redan gjort den allra största prestationen i världen, lyckats behålla sin vilja till inlärning, trots att grundskolan och dess lärare på den skola hon gick gjorde det mesta tvärtom, för att det skulle lyckas.

Nästa fråga var om vi vuxna gav tillräckligt eller för mycket stöd till eleven, var på skalan befann vi oss? Då kände jag att inga frågor egentligen var relevanta, för vilken förälder sitter och gör sina barns läxor? Vilken förälder sitter och tar ansvar för en vuxen elevs studier? Skall man göra det verkligen?

Jag brukar ge Jossan hjälp till självhjälp, om hon drunknar i alla uppgifter hon får och inte vet hur hon skall organisera det hela. Då hjälps vi åt att göra det, men aldrig att jag skulle leta fram fakta och skriva det åt henne. Vad har hon då lärt sej att hon är? Vart sitter kunskaperna då? Jag skulle aldrig hjälpa henne om hon inte bad om det för då behöver hon ju inte det. För vems skull gör jag detta? brukar jag fråga mej. Är det för mitt ego eller kommer det verkligen barnet till godo?

Summan av kardemumman, jag förstår varför Jossan inte tycker om en del i sin klass. Vi har bett Jossan att gå till ledningen med sina tankar om hur man skall förändra i hennes arbetsmiljö för att skapa lugn och ro. Vi har kommit fram till att varje gång någon säjer kränkande ord till henne ska hon anmäla det till ledningen som ett arbetsmiljöbrott. På något sätt frågar en del av ungdomarna i hennes klass efter gränser och då måste de ju få det.

Jag tror inte att det blir bättre av att man tiger och lider still. Jag förstår att läraren hade en hopplös situation av vårt föräldrasamtal, men frågan är ju egentligen vad kan jag och maken göra för att hjälpa till att få till stånd en förändring i klassens attityder?

Vi vet i alla fall att vår tös klarat av något stort och svårt och att hon numera betraktas som en duktig och engagerad elev! Det tackar vi för och är glada för hennes skull! Jag är glad att läraren finns där som mentor för vår dotter!

De har ringt

från vår första adoptionsorganisation och sa att vi var välkomna med vår ansökan till Kenya.Jag blev som i valet och kvalet,men samtidigt känner jag mig lite sur. När jag pratade med dem förut hade de nog med sökande och då skulle vi få vänta till nästa omgång men det verkade som folk hade hoppat av.Jag såg att de höjt adoptionsavgiften och nu undrar jag lite hur det kommer att se ut via den andra organisationen.

Ska diskutera med maken och visst skulle jag vilja få iväg handlingar nu,men jag blev lite stött i kanten när jag samtalade med handläggaren sist. Vi har ju genomfört våra tidigare adoptioner via dem och alltid rapporterat i tid och varit medlem länge i organisationen.

Den andra organisationen har varit hur gulliga som helst gentemot oss och har vi väntat så här länge kan vi vänta en månad till.Det känns så i alla fall................sårad stolthet är inte att leka med. :-)

Nu har vi tjuvstartat lite

Idag var vi på läkarundersökning och gjorde nya läkarintyg,samt fixade ett infertilitetsintyg som behövs till Kenya.Vi fick en OK-stämpel på oss denna gång också och vi andades ut,vi blir ju inte precis yngre. På torsdag skall vi göra hiv-test och sedan tror jag vi är klara med de medicinska intygen.Jag går igenom fotografier och försöker att hitta dem som gör oss rättvisa,men jag tror att vi ber en kompis komma och fotografera oss en helg istället.

När det är vårlov hoppas jag att min svåger kan komma och fotografera oss i vår sommarstuga så att den får vara med i presentationen.Mina drömmar är i Kenya och jag funderar mycket på det och glädjs åt att det skall komma en liten till oss. Kan dagdrömma och fundera på föräldraledighet och fundera på hur vi skall fördela det så att liten får vara hemma länge.

Jossan glädjs åt att vi ska till Afrika, hon upplever det som att det kommer att stärka hennes identitet och att få ett syskon till glädjs hon åt.Ni är värda ett barn till tycker hon,fler borde vara sådana föräldrar som ni är, var hennes betyg idag. Då blir man stolt och glad:-))

Igår såg jag en bitterljuv dokumentär om en tös vid namn Emma som var adopterad och som under 6 års tid hade knarkat.Jag grät många tårar när jag såg den och blev verkligen berörd.Starka föräldrar hade hon och ett gott krut i sig som gjorde att hon kunde vända livet till rätta igen.När hon gifte sig hörde min make snyftningarna ända upp till datan och jag grät hejdlöst! Klart man känner oro ibland och funderar vilka styrkor ens barn har och om det är en värld de kommer att möta, vi har ju liksom en igenom kluten, men tre till finns det ju härhemma som skulle kunna lockas av det i framtiden.

Tankarna fladdrar hit och dit

Mest är de i Kenya,jag slukar allt som jag hittar om Kenya från skönlitteratur till fakta.Jag försöker att föreställa mig en massa om hur det skall bli men fantasin räcker liksom inte till.Vi funderar mycket på hur vi skall lägga upp det hela.Först kändes som att alla skulle resa omedelbart,nu funderar vi på att jag och maken reser först och han stannnar 1-2 veckor och barnen är med mormor och morfar.Sedan när det är dags för domstolsförhandlingar efter 3 månader kommer hela familjen ner.

Vi väger argument för och emot och funderar,räknar och kalkylerar och undrar hur vi skall göra.Nåväl när vi kommit till beslut är allt enkelt, frö då har vi ju tänkt:-)

Påsklov har vi haft

Det märks att barnen börjar vara stora,det är inte lika enkelt att vara ledig varje lov,men några dagar slalom och skidåkning blev det under påsken.

Påskharen besökte oss och vi fick små goda ägg och vädret har bara varit sådär underbart som det bara kan vara i Jämtland.

Själv har jag tillbringat några dagar på sjukhus, eftersom jag fick tarmvred och akutopererades,men nu börjar jag känna mig som folk igen.Fortfarande är jag dock sjukskriven och sitter här och tittar ut.