Vi ska nog gå vidare,trots allt

Vi har fått erbjudande om två olika asiatiska länder och det känns lite roligt:-) Vi har inga barn sedan tidigare med asiatiskt ursprung,vilket vi nu funderar på. Vi kommer att ha tre olika länder i vår familj och bara det är lite spännande. Era uppmuntrande tillrop har bidragit till att vi verkligen funderat på att gå vidare. Vad gör väl silver i håret, nu kanske man äntligen blir en bra förälder som gör rätt saker??? Om man fått öva på fyra innan borde väl chansen att lyckas den femte gången vara lite större?

Men enligt adoptionsmaffian är vi ju bara för mycket och för många,och har gjort alla möjliga fel under barnens uppväxt och trots det har vi trevliga ungar:-)) De är både kreativa och uppfinningsrika,men de är lika snälla som sin far.Jag var ökänd under min uppväxt för alla bus som jag gjorde tillsammans med min yngsta morbror:-)) och det gör inte mina barn................men jag var ju ett sk biologiskt barn och då räknas det ju inte.Det är något sympatiskt eller osympatiskt släktdrag som man ärvt,annat är det ju med mina ungar, om de är busiga eller bråkiga, då beror det ju på adoptionen, inte på fostran eller genetiska släktdrag:-))

Ikväll har vi firat beslutet att gå vidare med adoption,kanske är det min farmors död som fått mig att bestämma mig att gå vidare.Hon frågade inte om lov utan gjorde som hon kände var rätt.Men det beror det faktiskt också på alla vänliga kommentarer om att det inte spelar någon roll att man är 40+ och har silver i håret:-))Mellan mig och min äldsta dotter är det drygt 23 år, en ung mamma med andra ord, till min son är det 34 år i ålderskillnad och det känns lagom, till det okända barnet blir jag en överårig mamma men det kanske kompenseras av högre kompetens, har ju haft några att öva på innan:-)

Vi har ju också många famnar och mycket kärlek till det nya barnet att erbjuda och syskon som kan ta vid om våra krafter inte orkar:-)) Vi har ju vår klippa Jossan som kommer att vara som en extramamma och tre andra syskon som kan leka och ge kärlek. Vårt liv behöver inte få så stor förändring trots allt:-))

Men ikväll har vi avnjutit en god grillad middag, med skördefröjder från trädgården och ekologiskt kött och skålat för det framtida barnet. Det glädjer mig att min vånda är slut och att barnaskaran blir komplett som vi tänkte oss, när vi drömde om en gemensam framtid för 25 år sedan. Just idag firar vi 25 år som par och det klickar fortfarande. Kärleken är stark och levande och inte blir det sämre av att han är fyrbarnspappa:-))

När sommaren var som vackrast

lämnade min farmor mig. Hon gick bort 95 år gammal saknad samt älskad av många.För mig var hon den mest betydelsefulla människan, förutom mina föräldrar,under min uppväxt och en av mina absoluta förebilder.

En stark självständig människa, som gifte sig sent och fick två barn, sedan var det nog tyckte hon. Uppväxt i en stor barnkull med hårt arbete för kvinnan och en kvinnoroll som hon hade svårt att fördra,ville och gjorde hon annorlunda.Var sexrådgivare,sålde kondomer i smyg innan det var tillåtet,nykterist och ateist.

Hennes yrkesval var annorlunda och hon arbetade med olika saker under sin levnadstid, men en skicklig kock var hon och arbetade under en tid som det på Harpsund, på Tage Erlanders tid, medans min farfar skötte trädgården där.Vid 65 års ålder arbetade hon som skogshuggare med motorsåg, samt att hon var aktiv i Skogsarbetareförbundet. Hon var både fysiskt och psykiskt stark samt tillgänglig för sina barnbarn.

Sorgen är stor men samtidigt är jag glad att jag fått haft henne så här länge.Senast förra veckan samtalade jag med henne om att jag plockat blåbär och kantareller och avnjutit det.Hon undrade alltid vad som var moget i trädgården nu och hur jag tog reda på det. Hon gillade att jag torkade svarta vinbär och jag brukade dela med mig generöst till henne.

Nu har vi bisatt henne i kistan och hon var så söt där hon låg.I två dagar låg hon på lit-de -parade i sitt hem. Vi hann alla dit som ville och kunde ta farväl av henne på vårt eget vis. Barnbarnsbarnen lekte och tittade på TV, ibland gick de in och tittade på henne och sjöng en sång, det var stoj,glädje och sorg allt samtidigt. Att folk gråter och är ledsna tar barnen verkligen naturligt precis som att glädjen samtidigt får vara med.

Det jag känner nu är tomhet och förstummelse inombords och samtidigt är det så ofattbart att våra samtal inte kan fortsätta mer än i tankarna numera.Hon har genomlevt två världskrig, varit med när kvinnor fått rösträtt och när rasismen frodades i vårt land.Hon har varit om datorernas intåg, när jämställdhet blev något som inte bara var en vision.Hon var en stor människa som jag älskade och beundrade,att hon orkade vara engagerad även om hennes tillit fick sig en törn genom morden på Olof Palme och Anna Lind.Vi som samtalade minst en gång i veckan på telefon och nu är det bara tyst..........Hon har börjat en annan resa mot en annan dimension.

Samtidigt som detta hänt har vi fått erbjudande om att skicka handlingar till två olika länder via AC. Nu måste vi verkligen fundera hur vi skall göra och jag vet fortfarande inte på vilket ben jag skall stå. Vara nöjd eller satsa en gång till? Är det rätt att ta ett barn till när man har silver i håret och gillar sovmorgnar? När man har barn som är självgående och bara kan njuta? Är det värt det?

Vet inte men vi har ju tid att tänka, då vår utredning skall upp i nämnden i augusti och sedan tar det väl fram till september innan vi kan starta upp i praktiken.Kenya finns ju med som ett hett alternativ också och det är en dröm att få resa dit och vara där länge,men jag ska ju dit med min skola och då kan jag nöja mig med det.

Nu har vi granskat och godkänt den nya hemutredningen

som skall upp i nämnden i augusti. Det kändes konstigt att läsa, för den här hemutredningen är kortare än den förra och mycket positivare i tonen.Det är dessutom ett antal färre personer som är referenser. Det kommer med andra ord att bli billigare att översätta den om det skulle bli aktuellt. Vi undrar vad som hänt?? Vi är ju fortfarande samma familj och samma människor.

Annars har vi varit hem en sväng och firat vår Jossan på hennes födelsedag och haft kalas därhemma för släkt och vänner.Hon sommarjobbar och kunde inte komma ner, annars brukar vi fira hennes födelsedag i sommarstugan med nyskördade jordgubbar på tårtan och med grillad mat. Det brukar vara den tid som vi umgås med makens släkt som en rolig sammankomst på sommaren.Det har verkligen blivit annorlunda sedan hon flyttade hemifrån och blivit tvungen att försörja sig själv.

Hon har med andra ord blivit vuxen och det känns konstigt att förstå det som mamma.Att släppa henne fri att klara sig själv och veta att hon gör det. Helst av allt vill jag bara minnas flickan med sköna lockar och en stor tandglugg som väntade på oss på barnhemmet.Helst stoppa tillbaks henne i hemmets trygga vrå och njuta av henne varje dag....det är svårt att släppa greppet när man längtat så mycket efter en människa.Hon som blev vår räddning ur barnlöshetsträskets eviga mörker.Hon som fyllde vårt liv med skratt igen och ljus och som önskade sig syskon:-)

Hon är mina ögons ljus och mitt hjärtats stora glädje och jag älskar henne villkorslöst.Samtidigt som jag saknar henne i mitt dagliga liv och får nöja mig med korta sms och telefonsamtal när hon har tid.Det som är fullständigt normalt för en ung dam som flyttat hemifrån,men vi har varit bortskämda med en stor närvaro från hennes sida och långa samtal om ditt och datt.Nu väntar vi bara på att hon skall hitta en partner också,men egoistiska som vi är, önskar vi det långt fram i tiden,för då kommer hon att ha ännu mindre tid med oss än hon har nu:-)

Njuter sommar

Vilken fantastisk sommar vi kan njuta av.

Igår tog jag och skördade spenat och gjorde en god lasagne, med spenatostsås och en sås bestående av rödalinser och tomat.Det är så fantastiskt att kunna gå ut i trädgården och skörda det man behöver för att tillreda mat,allt från örter till grönsaker.Tomaterna har börjat att rodna men det dröjer nog ett tag till innan de är ätklara,älskar solvarma röda tomater.

Ungarna och jag njuter av vår tillvaro, men Frans har flyttat in i pappas säng,Nora lindar in sig i pappas täcke och Bella har tagit pappas kudde till sin säng,för att förnimma hans närvaro,trots hans frånvaro i vårt vardagsliv.När han kommer på fredag eftermiddag är det fest:-))Då har vi städat huset,lagat god mat och njuter av att vi har en helg framför oss tillsammans.Snart går dock maken på semester och men först skall vi åka hem en sväng och fira vår Jossan.

Just nu är inte tillvaron större än badplatsen,cykelturer ner till byn,trädgården och grannarna.Det är skönt att allt är som vanligt igen, för vi har haft en intensiv vecka innan den här,med besök från Afrika. De har bott hos oss och vi har kommunicerat via tyska och engelska i en veckas tid. De har två barn,en flicka på 17 och en pojke på 12 år och barnen har trivts bra ihop. Jossan var här en sväng ,till glädje för den 17-åriga flickan,för annars är det arbete som gäller i sommar och sedan åker hon 4 veckor till Malta på språkkurs i engelska.

Att tälta, bada i sjö och att kunna ströva fritt i skog och mark blev de fascinerade av, och barnen älskade verkligen att bada, trots att det någon dag inte var mer än 18 grader i vattnet.Det har surrats långt in på nätterna och jag och mamman har pratat mycket och länge om kvinnors situation i världen.Efter en veckas intensiv samvaro är det dock skönt att boa hemma utan krav på att göra ett endaste dugg. Vi slötittar på TV, barnen leker med grannbarnen och med varandra,de tovar till årets sommarutställning som de skall ha i vårt partytält och gör just ingenting.

Jag har ägnat en del tid åt att träna trimorientering och löpning och just nu tränar vi inför Triathlon, som skall äga rum i vår sommarby, om två veckor drygt. Det innebär att cykla upp och ner för våra branta, långa backar och känna mjölksyra i benmusklerna,att simma över viken i sjön och att springa på de gamla gräsvägarna som användes innan det blev ny byaväg med asfalt.

Jag och maken ältar fortfarande om vi ska eller inte ska skicka handlingar, för ytterligare en adoption,olika alternativ finns numera.Men när livet är så här bra och man kan njuta av det varför riskera något då?Jag skall dessutom studera i höst på distans och läsa Afrikalinjen och lära mig swahili och i det ingår ett längre projektarbete på plats i Kenya eller Tanzania.Då ryms inte ett barn till i planerna.

Jag skulle önska att någon kunde bestämma hur vi skall göra,att det bara blev eller inte blev, fler barn som i en biologisk graviditet.Nu måste vi ju själva aktivt bestämma oss för hur det skall bli.Det är en process som vi är inne i!

Jag är i alla fall väldigt nöjd med vår nya miljöbil och att fylla tanken känns löjligt billigt,den drar nästan ingen soppa alls.Eftersom vi numera har en bil för fem borde tanken vara att det är stopp med fler barn! Ett accepterande av att vi har en vuxen dotter och att de barn som vi lever med nu är de som det skall vara.Men sorgen finns ändå kvar och längtan efter en liten till.....varför kan jag inte nöja mig med de jag har.Jag blir ju inte mer mamma för att de blir fler!