Det har hänt något hos våra nya barn

Deras biologiska föräldrar snurrar mer än någonsin och det är väldigt turbulent kring dem just nu. Med löften, hot och en massa lögner som faller tillbaks på dem själva, medan vi sätter ihop spillrorna av barnen gång på gång. Pussar och kramar dem och står kvar, även om det ger mig sömnlösa nätter och maken blir hålögd av trötthet, för att vi för långa samtal på nätterna, när inga barn kan höra.

Stödet från socialtjänsten är obefintligt i dessa situationer, tur att vi är självgående och på det klara med vad vi vill. De kan tidigast träffa oss efter nyår, men det är ju nu vi skulle behöva luta oss på deras erfarenhet och behöva deras rådgivning, för det är ju nu det är turbulent. Barnen kan ju inte vänta tills efter nyår med att få hjälp med sina problem. Urk, säger jag bara. Likadant som i somras:( och det gör mig fundersam om jag kan rekommendera detta till en enda människa.

Det som ändå hänt med barnen är att de äntligen börjar se oss som sina föräldrar, och igår sa Oscar, Godnatt pappa, till maken när han skulle gå och lägga sig. För första gången använde han inte makens namn! I morse svarade Ola i telefonen och gav den till mig och sa, det är pappa i telefon. Jag drog ett djupt andetag och tänkte att jag orkade inte med det just nu. Varför hade jag inte lagt upp telefonen högre upp så att Ola inte kunde nå den och inte kunnat svara innan jag kollat vem det var? Då visade det sig vara min älskling,:D och då blev jag glad. Det verkar som om anknytningen tar fart av alla krumbukter de biologiska föräldrarna gör, så nu får de hålla på bäst de vill! Vi har fått förnyad kraft att älska vidare och bygga relationer till barnen!

I morse uttalade sig Ola till mig: Hella, jag tycker mest om dig i hela världen! Jag kommer att bära med mig de orden i mitt hjärta länge och den dagen han kan känna så för maken också kommer jag att jubla för då har vi nått fram med budskapet:att kärlek blir bara större ju fler man är som delar det! Att det är alldeles OK att flera uppsättningar föräldrar och att det kan vara en rikedom.

Livet är gott!

Denna vecka har varit en sådan som man drömmer om som förälder, med förnöjda barn och lyckliga föräldrar. De har fått gå och lägga sig tidigt hela veckan, eftersom de veckan innan var så trötta och bara bråkade hela tiden med varandra. Vi vuxna fick agera FN hela tiden och det gillar inte jag och maken. Om de sköter sig och uppträder schysst mot varandra får de själva bestämma sovtid numera annars bestämmer jag och maken. Även denna vecka kommer att ha samma koncept, då de idag återigen är trötta och hackar på varandra.

Jag och maken hade en underbar afton igår med egentid och fick som sol inombords efteråt. Vi var på Robban Brobergs show i Falun och han är ju oemotståndlig. Hans underfundiga texter, hans sätt att besjunga livets svårigheter och glädjeämnen berör mig och fyller mig med livsglädje. Ännu varmare inombords blev jag när han deciderade en sång, till hans sista barnbarn Esther, som kommit ända från Sydafrika och som han benämnde som ett av livets stora glädjeämnen. Då blev jag väldigt berörd!!

Idag har jag sovit länge, maken har tagit morgonracet och sedan har vi badat på Aqua Nova och njutit på Relaxen hela familjen. Ola och Oscar börjar sig mer och mer finna sig tillrätta med vårt liv och verkar känna stolthet över vår annorlunda familj. Oscar blev hämtad klockan 10 hos sin bästa kompis,som han sovit över hos, och var glad för det. Jag och maken punktmarkerar honom hela tiden nu för att få tillhörighet till honom. Små vackra kärleksord, en kram, en liten kittling i magen, en puss i förbifarten och ser till att han är med på allt som vi gör som familj.

Oscar ska nu äntligen få komma till en grupp för ungdomar i samma situation som honom. En grupp där samtal och andra roliga aktiviteter ingår som en "korttidsbehandling" samt att de ska få hjälp att sluta vara medberoende och hantera det. Det är jag mycket lycklig över! Han vet dock inte om det ännu utan får veta det en stund innan han ska dit.

Nu ska jag gå och hjälpa till att laga god söndagsmiddag, färska lammkotletter med svamp och rotsaker.

November är redan här

och nu har jag fått min operationstid, precis lagom så att jag hinner komma hem till jul. Äntligen kommer mitt stora magbråck att opereras bort!

Jag och Ola har hittat vår rytm och han blir alltmer trygg, även om mor och far i fjärran fortfarande är de som dominerar hans tillvaro.Oscar han bara bor här i vår familj, trivs bra men är bara här kroppsligen, själen finns där borta i fjärran. Ständigt undrande vad mor och far har för sig, hur de mår och vad de gör.

Jag börjar alltmer oroa mig för hur det ska gå och bli för honom. Vi ska försöka få handledning i hur vi ska uppföra oss i denna situation. Oscar har i alla fall fått plats i en grupp för barn med missbrukande föräldrar, där han kommer att få samtalsstöd och träffa andra som lever under samma premisser, delvis, som han har gjort.

Jag har så sakteliga kommit igång med att ta tag i vikten igen:-) och försöker nu att skärpa till mig vad gäller ätandet, men visst får jag återfall:-)Träningen är numera regelbunden och strukturerad. Jag har börjat med afrikansk powerdance och det är helt underbart; kul, svettigt och ger träningsvärk i höfter och lår, men det är roligt.Jag ler bara vid tanken på det även om dagen efter innebär värktabletter för att kunna röra sig. Får ni chansen att prova på, gör det, sedan är ni fast:-)

Jag har börjat att hitta nya vänner och återknutit gamla bekantskaper, men jag saknar fortfarande mina gamla vänner i Östersund. Småförkylningar avlöser varandra här men eftersom det är snuva går det att leva med:-)

Byggsamrådsmöte idag, samt ett löfte om att få bygglovet i handen idag gör att livet känns som en dans på rosor! Nu håller tidsplanen! 1 april 2010 flyttar vi in i vårt nya hus och det känns helt fantastiskt!

Livet flyter på

Jag har njutit av höstlovet och med fem hemmavarande barn blir det många mysiga tillfällen. Ola och Oscar har haft umgänge med sina föräldrar under lovet, en del eftermiddagar och det fungerade bra.Förutom att Ola och Oscar trodde att de skulle flytta hem snart,de förstod inte att det var mor och fars önsketänkande. Ola hänger fast vid tanken, men undrar ofta hur det blir med mig då:-) Jag brukar svarar att jag kommer att sakna honom väldigt mycket och längta efter honom. Om jag vet att han har det bra mad mamma och pappa får det ordna sig. Han får hälsa på mig istället, men då har han en egen lösning och konstaterar att han ska gifta sig med mig istället:-D Det är underbart med små förskolebarn och vad bra de är för egot:-))

Anknytningen har lossnat och numera vågar han både pussa och krama mig, även om det blir hårda kramar och hårdhänta pussar, försöker han att ge kärlek tillbaks:-)
Jag kan konstatera att kärleken är ömsesidig numera och att vi har hittat varandra bra.

Under höstlovet passade vi på att bowla, åka till badhuset, gå långpromenader med fikaryggsäck och att bara vara. Mycket skratt blev det också samt djupaste allvar. Vi hann vara i sommarstugan en hel del och göra fint där och jag hann plocka svamp och njöt av friheten att få rå mig själv en stund.

Sjukstuga

Men det är mest jag som är sjuk nu. Efter ett kortare inhopp på en förskola där jag och Ola jobbade tillsammans ett par dagar insjuknade han och i måndags jag. Min feber är bortåt 40 grader,hosta, halsont,örvärk och värk i kroppen.Kanske det är den beryktade influensan eller en vanlig höstförkylning?

Ola har återhämtat sig sånär som snuva och en aning hosta,både Frans och Bella har varit sjuka enstaka dagar i förra veckan. Tur att maken har en lugn arbetsperiod så att han kan jobba hemifrån. Det är verkligen synd om mig:-) kan inte minnas när jag var så här sjuk sist!

Anknytningen går framåt, i lördags fick jag en frivillig puss av Ola och sedan tittade han mig djupt i ögonen och sa de magiska orden:- Jag älskar dej! Gissa om jag var överlycklig, en mur har börjat att rasa. Jag kramade om honom hårt och förklarade att jag älskade honom mest av allt i hela världen.

Han kommer in på morgonen och vill ha minst 100 pussar som barn behöver:-) Om jag glömmer det påminner han mig när vi äter frukost. Han har tagit för vana att komma till min säng på morgonen med en bok som han vill höra och för att få sina hundra pussar. Vi har börjat mysa nära och länge då:-)

Krafterna har återvänt

Jag känner att nu har vardagen en struktur, dagen en rytm och Ola har blivit trygg med den. Oscar börjar hitta kompisar som kommer med hem till oss och jag har fått tillbaks min familj. Mina andra små älsklingar har hittat tillbaks till sig själva och integrerat de nya familjemedlemmarna i sitt liv.Vi börjar åter ha harmoni och det ger krafter till annat.

Min viktreduktion har inte blivit av,snarare tvärtom, kvällarna har fyllts av otillfredsställande snaskade som bara har lett till fler kilon att ta bort. Men nu börjar min och makens träningsrytm återkomma, vi har hittat hålen som vi kan unna oss själva och jag är glad för varje träningstillfälle som blir av.Måndagarna är det vattenjumpa, onsdagar simning och relax, torsdagar löpning och under helgerna är det numera svamppromenader som står på dagordningen om det inte är orienteringstävlingar förstås:-)

Anknytningen går framåt, idag fick jag en frivillig puss av Ola! Jag skulle ha kunnat skriat, hoppat runt och tjoat av glädje, men istället fick jag ta det varligt. Jag tackade för den goda pussen och sedan var det inte mer med det, men inombords gjorde jag alla tänkbara cirkuskonster!

Onsdagar är en familjedag, vi åker alla till badhuset, ofta har barnen med sig vänner, och sedan äter vi medhavd middag där. Ola har simskola och har stor support av alla syskon och deras vänner:-) Idag gjorde jag pannkakor på 3 liter smet, fanns inte ens smula kvar, krusbärssylt med kokos och vanilj hade strykande åtgång liksom kålrabbi och Oscars goda Brownies. Jag undrar hur mycket som får plats i dessa växande släkten? :-) Frans åt 10 pannkakor, Ola åt 7 stycken till exempel:-)

Vi jobbar på anknytning

Förut har allt varit enkelt vad gäller anknytning, vi skulle bli ett vi; mamma,pappa och barn. Det biologiska ursprunget fanns där, men ändå inte,för de fanns ju inte kvar i vardagen med besök och samtal. Nu med ständigt närvarande, osynliga vuxna som inte tillåter en stark anknytning,(för att de är rädda för att förlora barnen),är det nästan omöjligt att bli viktiga vuxna .Jag vågar inte, säger den lilla, om man vill ge en kram eller en puss.Han blir stel som en pinne och blir besvärad av kroppskontakten.

Vi badar, jag pratar och försöker få honom att inse att kärlek blir bara mer och räcker till alla. Hur förklarar man detta för föräldrarna på ett bra sätt, så att de kan ge sin tillåtelse? Det är min nästa uppgift som familjehemsmamma, för att kunna hjälpa barnen och oss till en djupare anknytning.

Annars går dagarna, vi har fått till en rytm och börjar hitta nya bekanta att träffa.