Ibland vill man spy galla över människor som bor i en ankdamm

Vår mycket efterlängtade storasyster Jossan har varit här denna vecka eftersom hon har sportlov nu.Hon har haft praktik i 6 veckor och då fick hon flytta sportlovet och vi har verkligen haft det mysigt. Jag har fått tanka upp mig på henne igen:-) När hon inte finns nära saknar jag henne otroligt och det hjälper inte att bara prata på telefon.

Vi har fixat balklänning, en röd snygg klänning inför skolbalerna nu när hon äntligen ska ta studenten. Vi har varit på stan, fikat gott och pratat mycket om allt och ingenting.Vi har slöat och läst böcker tillsammans och lagat mat ihop och jag har verkligen försökt att ta till vara dessa dagar då jag fått rå om henne.

Vi har varit i ett naturreservat och åkt en skidtur idag, med grillning och annat trevligt. Det jag förundras över fortfarande är att ungarna väcker uppseende när de åker längdskidor. Som om det vore speciellt? De har ju åkt sedan de kom och Jossan är ju en skicklig skidåkare, både på längden och tvären, uppfostrad som hon är i en av Jämtlands skidklubbar (som hon även tävlat för), liksom övriga tre. Är det deras fördomar om hur afrikaner ska vara? Är det onaturligt för svarta att åka skidor?

Folk hejar,kommenterar, som om vi vore döva och inte fanns och idag störde det verkligen mig. Vet människor fortfarande inte att det finns familjer som bildas genom adoption? Förstår inte människor att det inte beror på hudfärg om man kan förvärva den färdigheten? Det beror ju bara på om man ges möjligheter att utöva det liksom alla andra färdigheter vi kan tillägna oss.

Ibland blir jag bara trött på myter och fördomar och idag skulle jag vilja slå något hårt i huvudet på några av skidåkarna. De gav så tokiga kommentarer så jag funderade till slut om de var födda under en gran i skogen?! När de sedan såg Nora, sken de upp och slutklämmen var i alla fall att det var tur att vi hade fått en egen unge, som kunde åka skidor och som bar arvet vidare.

De såg inte fem andra familjemedlemmar som bleknade över den kommentaren och som blev förstummade över dumheten. Jag tuggade nästan fradga av ilska, men fick inte ur mig ett enda vettigt ord till försvar. Det är sällan jag blir mållös, men det blev jag idag.

När Frans kom åkande upp för en backe till grillplatsen fick han väldigt många goda råd hur han skulle göra.De hjälpsamma undrade från vilket land han var, om han tyckte det var roligt att bo i Sverige och hur många gånger han åkt skidor? Först tilltalade de honom på engelska, frågade de Jossan om hon var hans mamma och hur det kom sig att de åkte skidor:-))

Om det inte var för att vi var väldigt hungriga och redan hade åkt långt,(drygt en mil) hade jag stuckit därifrån. De dumma kommentarerna vi mötte från olika människor förstörde i alla fall min skidtur. Det är tur att bloggen finns så man kan spy ur sig gallan:-)

Frans har fortfarande inte saknat sina kläder, garderoben ser än mer ut som kaos och nu plockar jag ner det tvättade och strukna i flyttkartonger. Funderar på när han ska sakna dem och vad som händer då? Vet inte hur jag ska gå vidare, känns lite som vi målat in oss i varsitt hörn och väntar på att det ska torka, men förhoppningsvis hittar vi någon bra utväg ur det hela, jag förlitar mig på Frans klokhet:-) Jag känner bara att jag inte kan acceptera sättet, som han hanterar det arbete, som jag lägger ner på att sköta om hans kläder. Om han inte förstår när man pratar, tjatar och sedan hjälpts åt att bringa ordning i garderoben, (för att några dagar senare återigen se samma kaos) tar jag till åtgärder, för att tjata gör mig på eländigt humör och då går det ut över hela familjen känns det som. Ni kanske har några kluriga pedagogiska tips till en mamma som målat in sig i ett hörn?