Speciellt när man läser att en ny familj har bildats. Idag var en sådan dag för en familj! Jag blir verkligen glad av att läsa om två ofrivilligt barnlösa som får bli föräldrar till barn som behöver det.Jag gläds över de som får barnbesked, en lång tid av väntan är äntligen över. En del reser direkt efter beskedet, andra får vänta ytterligare många månader. En del får göra två resor, mötas och skiljas, för att slutligen förenas som familj, andra måste stanna borta länge och för en del går det fort i landet.
Jag är glad att vi fått en möjlighet att leva med barn. Jag har upplevt mer lycka och glädje än vad jag någonsin kunde förstå att jag skulle få uppleva och kärleken är stor.
Jag och maken var på utvecklingssamtal på äldsta dotterns skola häromdagen. Läraren blev nog lite frustrerad över att vi var med, för hon inledde med inledningsfrasen: - Nämen det var verkligen ovanligt, att en vuxen elev har med sina föräldrar, det är ju verkligen inte nödvändigt, när hon hälsade på oss. Hon hade en enkät hon gick efter och vår dotter skulle svara på frågorna. När hon inte svarade som förväntat, blev lärarens svar att de jobbade på det. Det har förekommit kränkningar i klassrummet, av elever med utländsk härkomst, däribland vår dotter, som maken ville att de skulle ta tag i. Svaret blev detsamma vi arbetar med det.
Ett annat svar det är en komplex klass med elever med extremt ovanliga familjesituationer och att det saknas resurser, ni får kontakta skolledningen. Till slut brast tålamodet för min make och han frågade läraren om hon förstod att de bröt mot arbetsmiljölagen? Förstod hon att eleverna också har rätt till en god arbetsmiljö utan kränkningar som daglig del av livet?
Min fråga var: hur kan de acceptera att elever som kommer att arbeta med människor beter sej på detta sätt och varför blir de inte underkända eller betraktade som olämpliga för sitt yrkesval och därmed tvingade att byta utbildning. Hur skall förskolor/fritidshem och fritidsgårdar våga anställa nyutexaminerade elever från Barn- och Fritidsprogrammet som har rasistiska värderingar, som förstör och kluddrar i klassrummet, som pratar och skriker på lektionerna och struntar i lärarnas åsikter och arbetsuppgifter? Fast de nu är i en ålder som man betraktar som vuxna och myndiga?
Min dotter hade klarat allt, hade godkända betyg i alla ämnen och vi kom till en fråga när hon frågade oss vilka krav vi hade på vår dotter vad gäller hennes skolprestationer. Hade vi för små eller för stora krav eller alldeles lagom? Var på skalan befann vi oss? Maken och jag log mot varandra och svarade vi har inte krav på vår dotter att hon skall prestera vad gäller oss har vi krav på skolan att de skall tillhanda en sådan miljö att hon kan nå sina egna uppsatta mål. För oss har hon redan gjort den allra största prestationen i världen, lyckats behålla sin vilja till inlärning, trots att grundskolan och dess lärare på den skola hon gick gjorde det mesta tvärtom, för att det skulle lyckas.
Nästa fråga var om vi vuxna gav tillräckligt eller för mycket stöd till eleven, var på skalan befann vi oss? Då kände jag att inga frågor egentligen var relevanta, för vilken förälder sitter och gör sina barns läxor? Vilken förälder sitter och tar ansvar för en vuxen elevs studier? Skall man göra det verkligen?
Jag brukar ge Jossan hjälp till självhjälp, om hon drunknar i alla uppgifter hon får och inte vet hur hon skall organisera det hela. Då hjälps vi åt att göra det, men aldrig att jag skulle leta fram fakta och skriva det åt henne. Vad har hon då lärt sej att hon är? Vart sitter kunskaperna då? Jag skulle aldrig hjälpa henne om hon inte bad om det för då behöver hon ju inte det. För vems skull gör jag detta? brukar jag fråga mej. Är det för mitt ego eller kommer det verkligen barnet till godo?
Summan av kardemumman, jag förstår varför Jossan inte tycker om en del i sin klass. Vi har bett Jossan att gå till ledningen med sina tankar om hur man skall förändra i hennes arbetsmiljö för att skapa lugn och ro. Vi har kommit fram till att varje gång någon säjer kränkande ord till henne ska hon anmäla det till ledningen som ett arbetsmiljöbrott. På något sätt frågar en del av ungdomarna i hennes klass efter gränser och då måste de ju få det.
Jag tror inte att det blir bättre av att man tiger och lider still. Jag förstår att läraren hade en hopplös situation av vårt föräldrasamtal, men frågan är ju egentligen vad kan jag och maken göra för att hjälpa till att få till stånd en förändring i klassens attityder?
Vi vet i alla fall att vår tös klarat av något stort och svårt och att hon numera betraktas som en duktig och engagerad elev! Det tackar vi för och är glada för hennes skull! Jag är glad att läraren finns där som mentor för vår dotter!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar