Flashbacks

Detta inlägg har tidigare varit publicerat i min första blogg

Alla mina barn har haft sorg i samband med förflyttningar och byte av familj, liv och kultur. Idag såg jag ett litet gråtande barn genom en glasruta och då fick jag en riktig flashback och mindes Nora.

Hon hade varit hemma ett par dagar och vi satt i köket och matade henne med gröt, när hon fick se en dagisgrupp gå förbi. Hon pekade på barnen och bara grät. Vår lilla Nora grät i nästan två timmar, otröstligt, och jag minns att vi turades om att bära henne och trösta. Jag minns hur jag gömde mej på toaletten och grät lika mycket jag, när jag förstod hur svårt det var för henne att rota om sej. Det var nog också då jag insåg vilket stort ansvar vi hade tagit på oss. Hur mycket sorg det bodde i det lilla barnet och hur mycket hon saknade sin vanliga miljö, där allt var välbekant. Jag mindes Jossan som blev i uppror och tyckte att vi måste göra något, så här fick det inte vara, för små babiesar. Hon skulle ju vara glad och inte ledsen när hon hade fått en mamma, pappa och storasyster.

Till slut somnade Nora rödgråten i min famn och jag kände stor sorg och förstämning, att livet hade varit så hårt mot det lilla barnet och att hon var tvungen att genomgå detta. Då hade jag ännu inte insikten om att sorgen var helande och att det var en gåva att hon vågade sörja. Jag visste inte att små barns sorg såg ut på det sättet, fast jag hade arbetat med ungar nästan hela mitt yrkesliv och var universitetsutbildad på det.

Min beskyddarinstinkt hade i alla fall vaknat liksom makens och efter det kom det två sådana här sorgattacker till, men då visste vi att det gick över och det kändes lättare. Men det tog drygt tre år innan ungen slutade att ta glädjeskutt framför TV:n när hon hörde sitt modersmål och fortfarande reagerar hon på det, är det mitt språk, som de talar i mitt land? brukar Nora fråga.

Ibland funderar jag över hur vi hanterar denna sorg i familjerna. När vi vuxna är som gladast, har barnen sorg. Har vi vuxna förmåga att hantera och ta emot den? Pratas det om den i föräldrautbildningarna idag? Förstår vi hur viktig den är för att barnen skall kunna gå vidare? Vi fick ingen sådan utbildning alls på den tiden vi gick men det är ju snart på Hedenhös tid, 1993, var det år som vi gick. :-))

Jag läste Elisabeths Cleves bok: En stor och liten går vidare http://www.enigma.se/cleve/bestallningar.htm och då kom många insikter om hur viktig sorgen är för små barn, och hur viktigt det är att vi vuxna vågar se den. Att vi inte förtränger den och har ett förhållningssätt till det.