Idag har jag varit en stolt snyftande mamma

denna text har varit inför i min tidigare blogg

flera gånger och av olika anledningar. Jossan kom hem med ett omdöme från retoriken, på sitt tal om jämställdhet fick hon VG och framförandet hade gått galant. Jag var glad över att hon vågade stå framför klassen och argumentera och klara av det. Rent själsligt har hon växt många centimetrar detta år. Trots att det var ett sådant där förbannat skolarbete ,(Jossans ord), stod hon ut och fixade det. Jag blir så glad att hon mer och mer hittar strategier att klara av svårigheter på ett vettigt sätt. Naturligtvis fällde jag lyckotårar och modershjärtat svällde av stolthet! Kanske är det för att Jossan är det första barnet, men för mej är hon märkvärdig, speciell och alldeles underbar och jag upplever att jag har ett alldeles speciellt band till henne. Jag minns ännu hur det var när vi hämtade henne och hon hade en glugg i munnen. Hon var så himla söt och långt svart krulligt hår, uppsatt i en tofs och en rödprickig klänning med vita spetsstrumpor och svarta lackskor. En primadonna redan då, och när hon visade bilder för mej från hennes tid på barnhemmet, i soffan där, lutade hon huvudet mot min axel och då visste jag att det skulle bli bra. Då i den stunden började min förälskelse och anknytning till henne och ett speciellt band skapades. Jag är så tacksam över att hon blev min och vårt eget första barn! Trots alla domedagsprofetior om att adoptera en 6-åring, det kunde ju inte bli bra, vi skulle ju ta en baby istället. Men till Jossan är vi unga föräldrar och stolta över det :-)

Bella och Noras kör hade framträdande för en massa kommunfolk, de hade tydligen någon form av konferens och de sjöng så vackert och frimodigt att mammahjärtat svällde och pöste över :-)Jag fattar inte hur de kan frambringa så mycket vackert med sina röster men körledaren är otrolig. De stod där oblyga, raka i ryggen, glada och trygga i den situationen och jag imponerades. Naturligtvis var Mikael med, även han, med filmkameran i högsta hugg och Jossan som var lite nyfiken på småsyrrorna och hur det går för dem var också med. Deras privata supporterklubb :-) Jag lyssnade och snörvlade en himla massa lyckotårar.

Frans min kära kille ringde i dag efter skolan och frågade om det var OK att han gick till en kompis och att han skulle komma hem klockan 18.00.Jag påpekade att om han inte skulle komma hem då utan senare kunde han ringa och fråga om han kunde få skjuts hem och det gjorde han! BINGO!! Äntligen har han fattat att man måste höra av sej och då får man ja till allt! Lyckotårar då också för vi har kämpat hela hösten med detta och han har testat alla gränser man kan testa och nu har polletten trillat ner! Lyckotårsdag! Men samtidigt inte min älskade moster har fått en diagnos idag som gjorde mig väldigt sorgsen. Hon har fått Alzheimers sjukdom och skall få någon form av bromsmedicin. Men hon är bara 59 år! Orättvist för hon har redan reumatism och genom en trafikskada är hon rullstolsburen. En del människor tycks drabbas av allt. Mamma och pappa var in och sa adjö, nu har de varit klart den här perioden och vad jag kommer att sakna dem