Konkurrens om tiden

Idag är det en sådan dag man önskar att det fanns fler föräldrar i familjen,sonen spelar fotbollsmatch,ena dottern har generalrepetion inför en stor offentlig föreställning i stan och den andra dottern har cellokonsert för första gången offentligt, och allt samtidigt!! Oturligt nog är inte mina föräldrar här, för annars hade vi räckt till, men de njuter sol och värme vid Medelhavet.

Annars är livet behagligt,vi har varit bortresta över helgen och provat vår nya miljöbil, vi köpte häromveckan.Den gick som en klocka och när vi tankade, blev vi glatt överraskade, hur lite den drar, trots en resa på 80 mil tor tankade vi för 450:-,med vår buss hade det kostat åtskilliga sköna slantar till.

Vi börjar anpassa oss till beslutet att inte bli fler i familjen. Inköpet av bilen som passar för fem personer var en sådan markering. Dels att Jossan har flyttat hemifrån och numera fixar transporterna på egen hand och att vi inte behöver räkna med henne vad gäller det. Sedan att det inte kommer en liten som behöver plats utan nu är det vi fem som skall åka i bilen under överskådlig framtid.

Det känns konstigt och fortfarande känns beslutet overkligt.Jag kollar på medgivandet med jämna mellanrum och funderar,men nu håller jag på att konkretisera beslutet för mig själv,vilket inte är det enklaste.Det finns en sorg över barnen som inte blir av ..........en sorg som fortfarande är färsk, men ändå är stillsam och samtidigt en otrolig glädje och tacksamhet över de barn som vi har.

Nu har jag glömt att rapportera vad gäller hebiliteringen,vi är fortfarande inne i utredningsfasen för att Bella skall bli djupare utredd! De kan inte se hennes svårigheter med blotta ögat, trots skolbesök och hembesök,vilket jag förklarade för dem,när de startade utredningen.Hon är social kompetent på ytan, är tränad av oss på att klara sig i sådana situationer.Vad gäller hennes intellektuella prestationer kan man fundera.Nu har de sagt att vi måste via skolan begära en psykologutredning, som mäter hennes begåvning,innan de går vidare.

Jag frågade om det vid första träffen, om det var någon annan instans som skulle göra något, men då svarade de att det inte var det! Eftersom detta drar ut på tiden ville jag snabba på redan då,nu inser jag att det här kommer att ta minst hela nästa läsår och sedan börjar hon högstadiet!

Kommer hon att få rätt hjälp och stöd? Min oro är att hon inte får det och sedan inte kommer in på någon gymnasielinje,eller att hon behöver gå i särskolan, men inte får plats där utan på IV-programmet som kanske inte finns då och måste prestera mer än hon förmår och på så sätt tappar sitt självförtroende och sin självkänsla.Jag vill att det blir bra för henne, för att se en älskad unge gå under på grund av att samhällets insatser blir fel i skolan,känns aldrig bra.Vi har nästan slitit ut oss under Jossans skoltid och nu behöver jag uppbåda energi coh kraft att ta strid igen!

Förhoppningsvis får vi de svar vi behöver och Bella det stöd som hon har rätt till.