Måste erkänna

att jag vantrivs på min arbetsplats numera. Jag minns från min tidigare sejour där, att jag tyckte om att vara där,att vi skrattade mycket och att klimatet mellan oss vuxna var gott. Numera finns en annan ton och det blir diskussioner om allt och jag funderar på att säja upp mig helt enkelt.Informationsvägarna som förut var positiva toner, är numera negativa och helt plötsligt har jag märkt att det pratas om varandra, inte med varandra.

Jag blir ledsen att märka vad som hänt. Jag har lärt mig att en felanställning, kan betyda oerhört mycket, för klimatet i arbetsgruppen.De har gjort en felanställning och det börjar att märkas.Jag har försökt att ta upp det på våra träffar, vi har i arbetslaget, men ingen verkar vilja ta tag i det.Jag vet ännu inte hur jag skall göra,men en arbetsplats med dåligt klimat bör man undvika,innan man bryts ned själv och deltar i pajkastningen.

Det föds många rädslor och mycket oro på en sådan arbetsplats, när stämningen är på det sättet. Inte ens fast det var fest med föräldrarna idag, kunde jag skaka av mig olusten. Dessa ständiga outtalade konflikter mellan vuxna, som beror på bristande planering, och tid för diskussion, gör att jag tappar arbetslust och fokus. Fokus på det som är min uppgift; vara pedagog i en barngrupp.

Detta här tar mycket kraft från mig och det tillsammans med en förkylning, som inte bryter ut ordentligt, gör att jag känner mig sliten och vill smita ut bakvägen. Jag skall ge det en vecka till, sedan tror jag att jag säjer upp mig om klimatet fortsätter att råda där.Det kanske blir en väckarklocka för dem??

Vilken intressant ledare om adoption

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=826247

Mitt favoritcitat är egentligen: Blod är tjockare än vatten,men kärlek är tjockare än blod. (Astrid Trotzig)

Skulle kunna skriva spaltmetrar om detta med att dela gener, som en nödvändighet för att man skulle kunna älska varandra,men är för trött ikväll, men jag ville dela med mig av en mycket bra ledare om adoption.

Nya jobbet

Det tar mer kraft än jag trodde att bli fröken igen:-) Har sällan tid att uppdatera bloggen och framför allt har jag märkt att min egentid har försvunnit. Det kändes häromdagen som det var länge sedan jag var ute och tränade och när jag kollade var det sant, det var många dagar sedan.....men nu har jag lovat mig själv bot och bättring.

Barnen och jag cyklar tillsammans till skola och jobb och det är en frihet att kunna cykla. Då får jag åtminstone lite motion samtidigt som man sparar lite på miljön.Barnen skulle gärna ta bussen, om jag betalade bussbiljetterna, men elak som jag är, gör jag inte det och de är för snåla för att betala själva:-)Det är rätt så mysigt att susa ner för backarna in till stan och sedan cykla över en lång bro och se och uppleva sjöns rörelser och blåsten.Jag hinner vakna på väg till jobbet och jag hinner cykla av mig jobbet innan jag kommer hem.

Idag har de tagit skolfoton och jag hoppas att årets syskonbild blir fin, det blir en bra julklapp till släkt och vänner. :-))Jag skall snart iväg med en kollega och titta på en riktig örtaträdgård samt hur man kan odla på ett ekologiskt sätt.Det är åtminstone lite manna för själen, för mig som älskar att odla och då det är en ekologisk trädgård känns det lite som julafton.

Julafton har det nästan känts som, men det var min födelsedag för några dagar sedan. Av min kära familj fick jag en underbar present, något som jag drömt om i många år.Jag skall åka till Västkusten och fiska hummer och sedan fiska havsfiske. För mig som älskar skaldjur och fiske är det otrolig upplevelse som jag ser framemot och att min make ställer upp, tycker jag är otroligt, för han är inte alls road av fiske.:-)

Det är han och jag som skall åka med nattåget ner till Göteborg, åka till någon ort där ute i havsbandet tillsammans med min bror och hans sambo.Vi skall sedan åka hem på söndagen med nattåget, lyxa med hotell och skaldjursmiddagar.Roligare drömpresent kan man nästan inte få:-)Jossan skall sköta småsyskonen här hemma och vi får njuta.

Sedan skall jag och maken resa till utomlands och kolla in hans eventuella arbetsplats där.Det känns som en ynnest att få tid tillsammans och en chans att se vart han eventuellt skall arbeta och vart vi eventuellt skall bo,vart barnen eventuellt skall gå i skolan och vad som finns för mig att göra,eventuellt finns det jobb inom mitt yrke också. Vi har bestämt oss för att ta den kollen innan vi bestämmer oss slutgiltigt för adoption eller utlandsarbete:-) Då finns min kära far här och sköter om ruljangsen tillsammans med Jossan.

Det får dröja med att skicka akten, för det blir ändå rätt barn i slutändan, om vi skall ha fler.Det som sker, det sker och då blir det bra,vi behöver tänka.Jag vill helt ärligt kunna välkomna ett barn till med glatt hjärta eller bestämma mig för att nu är det definitivt slut med fler barn och livet hade annat och erbjuda.

Livets kringelikrokar

Mitt i vår väntlängtan med rosa skimmer, har min make fått ett erbjudande om ett bra jobb utomlands och vi vet inte hur vi vill göra! Ska vi skicka handlingar och stanna kvar eller sticka iväg som vi funderat på i många år, men inte velat göra eftersom barnen har varit små?

Varför kom inte detta erbjudande på försommaren när vi köpte bilen? Då hade vi nappat direkt och inte som nu upplevt tvekan. Akten är hos översättaren och vi är här hemma och känner oss som åsnan mellan två hötappar.

Aldrig har vi tvekat en sekund förut,att få bli föräldrar har alltid varit en källa till stor glädje och nu känns det inte på samma sätt. Vi hade förankrat beslutet inom oss igen, men inför ett erbjudande som vi drömt om i många år känner vi tvekan att bli föräldrar igen. Vi kanske inte är redo trots allt?

Det känns som en dålig följetong........