Nu kom hon hem studentenskan

Det hela började med biljettbokningen, när jag frågade när hon skulle åka till oss, vilken dag och tid, för att jag skulle kunna boka och betala biljetten. Ett irriterat stönande: -" Mamma, jag är vuxen nu, du behöver inte boka min biljett, jag har pengar till det. ( Vi har betalt hennes resor hem till oss, för att hon skulle kunna komma så ofta hon ville eftersom vi flyttade från Östersund)

Igår ringde hon och meddelade att hon kom med den bussen och skulle ta tåget från Mora den tiden.Jag var glad, maken hade ju stuckit iväg till Ludvika och jag såg framemot att få rå om Jossan alldeles själv och göra lite trevliga saker. I min värld skulle vi gå ut och äta och sedan slinka in på sista kvällsbion, i hennes värld åt hon mat i Mora och hon var definitivt inte hungrig och alla filmer hade hon redan sett. Du vet mamma, jag är ju kontaktperson och "Veronica", min kompis, hon är filmgalen. ( Kan det vara det nedärvda mammatänket, "min unge måste ha mat för att överleva" som dominerade min tankebild, i alla fall var det en rejäl krock med hennes nya vuxna jag och vad jag ska ha för uppgift i hennes nya liv).

Trevande kom sedan allt det negativa, mamma vad ska jag göra nu? Jag kontrade med vad vill du göra? Jag vill flytta till Stockholm, varvid jag svarar men sök jobb där då. Men jag har ingenstans att bo......svarar hon då. Jag vet att det är svårt att hitta boende där men du får väl hyra ett rum eller bo i andra hand, svarar jag lugnt. "Stön och Pust" är hennes svar.

Om hon inte vet vad som ska ske( och det här är definitivt adoptionsrelaterat) blir hon otroligt otrygg och en pina för sin omgivning. Nu är det en sådan här period innan hon hittat ett arbete och otryggheten att inte veta vad framtiden har i sitt sköte som gör henne i mitt tycke odräglig. Hon har jobb och bostad fram till 1 september och sedan finns ju vi, hon är ju inte på något sätt övergiven, utan vi har lovat att hjälpa henne ekonomiskt tills hon har hittat något stadigvarande,ändå detta eviga tjat och gnäll. Nora har också en släng av detta otrygghetspaket i sig men på något sätt är det enklare med henne fortfarande för hon litar på vår vägledning.

Jossan ska deklarera sin självständighet och vuxenhet, samtidigt som hon kanske blir beroende av oss rent ekonomiskt vilket skapar en ångest hos henne. Nu vill hon verkligen visa att hon klarar sig själv samtidigt som hon kanske blir mer beroende av oss än tidigare och det skapar verkligen ambivalens. Jag önskar att detta stadium går över fort och att hon snart får veta vad framtiden har i sitt sköte.