Det har varit uppehåll en dag, hallonen rodnade i sitt land och smultronen lyste röda från sitt. Jag skulle plocka av några liter och gick där i godan ro, när Ola kommer farande:- "Vad gör du Hella?" (Han kollar ofta vart jag är eftersom jag blivit viktig för honom). -"Jag plockar bär till kvällsmaten", svarar jag och då ställer han sig och tittar på. Jag inbjuder honom till att deltaga i bärplockningen och när vi plockat av hallonen, går vi till smultronlandet småpratandes.
Mitt i allt det vackra där när vi går och plockar samt sjunger sången Plocka,plocka röda bär kommer orden: -"Det där blåbäret ( han kallar alla bär för blåbär) ser ut som mammas blod..." Jag frågar honom lugnt:-" brukar mamma blöda ofta?" -"Bara i köket, när pappa blev arg på henne". svarar han och kollar in min reaktion. Jag fortsätter att ställa frågor, vad hände då? Hur kände du dig då? Vad gjorde ni? och han berättar sin ögonblicksbilder. Sedan tar han ett smultron äter upp det och säjer uttrycksfull:- "Det här är såååå gott".
Jag erbjuder honom att plocka direkt i magen om det är såååå gott och ger honom en varm kram. Jag välsignar alla år jag arbetat med barn som har det svårt och som gett mig förmågan att samtala med dem, om allt, utan att höja på ögonbrynen eller att bli förvånad/rädd. Men fortfarande hugger hans ögonblicksbilder i mitt hjärta och tårarna som kommer på kvällen hos mig befriar mig från det tunga och jag återfår tillit till att det blir bra.
Igår kväll när jag nattade honom och han grät sig till sömns efter en dag med umgänge, med sina biologiska föräldrar, undrade jag vad myndigheterna håller på med? Barn som är brottsoffer har verkligen inga rättigheter, om det är den biologiska familjen som gör brotten, utan de ska ständigt konfronteras med sina förövare, ensamma, utan övervakning.
Kärleken till den lilla pojken har kommit som ett brev på posten och det gör ont att lämna ut honom till detta otrygga som ger honom mardrömmar. Jag önskar att hans värld fick bli den som andra barn lever i och att det var hans behov av sina föräldrar som fick styra umgänget. Inte de vuxnas behov av sina barn.
Storebror han bara är och längtar efter allt det tokiga som för honom är välbekant, det är jobbigt med allt nytt och att lära sig ett nytt språk ofrivilligt. Han och Frans stångas som två tjurkalvar om allt och bägge försöker att överträffa varandra i allt.Jag och maken får oss ett gott skratt emellanåt över de små tjurkalvarnas krumbukter. Flickorna är på sång och musikläger denna vecka, så nu tvingas Frans att konfronteras med Oscar varje dag och ofta.
Det är nyttigt för Frans att tydliggöra sig och sina behov. Han vågar inte riktigt stå upp för sina behov och behöver verkligen träna på att formulera sig över vad han vill och inte vill, Oscar ger honom möjlighet till daglig träning. Oscar vet nämligen precis vad han vill:-)) Frans har det jobbigt, men vi ser att han utvecklas och blir tydligare, vilket glädjer mig. På så sätt är Oscar en viktig erfarenhet och en fin gåva för framtiden för Frans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Det var ju så här det skulle vara, Hella. När jag läser din text om hur du bemöter era nya barn, känner jag inte någon som helst tvekan om saken. Det var därför ni beslöt strunta i den femte adoptionen. Det behövs så starka och erfarna mänskor som ni, för att klara av att stötta barn som haft och har det så jobbigt som era fosterbarn.
Hoppas deras föräldrar lämnar er ifred utan att barnen ska behöva träffa dem annat än då de själva vill. Jag skulle antagligen gråta mej till söms varenda kväll. Jag hoppas inte du behöver göra det.
Kramar!
Lille skutt
PS skippade ni den planerade resan?
Tack för orden Lille Skutt! Jag har också funderat i de tankarna, allt har en mening som sker, även om man inte har svaret just då i sin hand eller förstår varför saker och ting händer.Det blev inte fem barn utan sex barn:-))
Barnens föräldrar är mot oss oförargliga och tycker om oss och jag tycker om dem, men de klarar inte av sitt föräldraskap. De behöver mycket stöd och hjälp för att växa och frågan är om de någonsin får förmågan?
När inte föräldraförmågan räcker till fostrar man med de redskap man har, vilket ju är förödande för barnen.
Jag hoppas att vi kan styra saker och ting till rätta, så att barnen har folk som kan närvara under umgänget.Det som är det svåra är ju att barnen saknar och längtar väldigt mycket efter sina biologiska föräldrar och att de verkligen behöver träffa dem för att må bra.
Jag är glad över att barnen visar sorg och längtan, för det betyder att det har funnits dagar och händelser som varit bra även i deras liv.
Jag tror att framförallt modern har ett lätt begåvningshandikapp och troligtvis fadern också, men säker kan man ju inte vara. Socialtjänsten informerar inte så vidare värst bra.
Vi har senarelagt resan för att dessa två killar ska få en chans till vardag med oss. Jag vill känna att jag har koll på dem och framförallt att de har koll efter mig:-)) Att vi har kommit längre fram i anknytningsprocessen. Lillkillen frågade idag om allt var som vanligt och jag svarade att idag kommer mamma och pappa och fikar med oss och tar avsked . Bra svarade han och stack iväg och lekte med grannpojken:-))
Hör av er om ni hinner och vill sen när resan nångång blir av. Vore kul med en fika... ;)
Skicka en kommentar