Förut har allt varit enkelt vad gäller anknytning, vi skulle bli ett vi; mamma,pappa och barn. Det biologiska ursprunget fanns där, men ändå inte,för de fanns ju inte kvar i vardagen med besök och samtal. Nu med ständigt närvarande, osynliga vuxna som inte tillåter en stark anknytning,(för att de är rädda för att förlora barnen),är det nästan omöjligt att bli viktiga vuxna .Jag vågar inte, säger den lilla, om man vill ge en kram eller en puss.Han blir stel som en pinne och blir besvärad av kroppskontakten.
Vi badar, jag pratar och försöker få honom att inse att kärlek blir bara mer och räcker till alla. Hur förklarar man detta för föräldrarna på ett bra sätt, så att de kan ge sin tillåtelse? Det är min nästa uppgift som familjehemsmamma, för att kunna hjälpa barnen och oss till en djupare anknytning.
Annars går dagarna, vi har fått till en rytm och börjar hitta nya bekanta att träffa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Hej
Blir så glad när jag läser det du skriver, att knyta an och dela sitt barn med två andra föräldrar. Ville bara önska er lycka till för varje barn som får en extra familj har en sån otrolig tur. Särskilt och de biologiska föräldrarna ger sin tilllåtelse att älska även den nya familjen.
Kvarnlyckan
Skicka en kommentar