(Detta inlägg har varit publicerat tidigare i min förra blogg.)
Som adoptivförälder blir du ständigt ifrågasatt, av andra föräldrar, av andra vuxna i omgivningen, av vuxna adopterade, av dina barn och av dina släktingar. Man får kämpa mycket hårdare för att skapa samhörighet, man är inte med från dag 1 och i och med det förlorar man en hel del legitimitet i andras syn på ens föräldraskap. Det skulle ju lika gärna kunnat vara grannens barn……
Ibland vill jag bara gå och dra något gammalt över mej och försöka att sluta göra allting adoptionsrätt. Man ska tycka si eller så, man ska göra si eller så och man ska vara si eller så. För mig som är borta vad gäller allting sådant, blir det fruktansvärt obekvämt. Jag ska liksom kränga på mig någon slags politisk korrekthet vad gäller tyckandet, varandet och utförandet. Det är som att överta någons väl ingådda skor och försöka få dem att kännas sköna, vilket är sällan att det lyckas. Det kan kännas övermäktigt ibland.
Ibland blir jag ledsen över den ringaktning som mitt föräldraskap möter hos vissa grupper. Men det som gör mej ännu sorgsnare är, hur ser de då på mina barn? Vår familjebildningsform ifrågasätts och det är helt ok om det är av mina ungar. När andra vill placera det som något, som att vi inte är en familj på riktigt, med naturliga känslor och familjeband, då vill jag ropa högt, att det är inte sant!
Att bilda familj genom adoption är en komplicerad process med flera steg där varken barnet eller de barnlängtande kan styra, där många människor har insyn i familjebildandet. Det innebär en lång tid för förberedelse, en lång tid av väntan och längtan och när man väl förenas blir det bra. Adoptionen blir en läkande kraft i såväl barnets liv som i de vuxnas liv. Det negativa tar ut varandra som i matematiken och blir positivt. Det har jag upplevt i min familj.
Jag ser nu på Jossan som adopterat oss vuxna tillbaks och pratar om att det har ni gjort bra, men hur tänkte ni då? Jossan som numera är vuxen och en stolt adopterad, som ser med glädje på oss och säjer: - Ni är tamme tusan, det bästa som hände mej, hur kunde de veta att det var ni som passa mej? Vår Jossan som gärna deltar i vårt familjeliv, folk som förundrade frågar reser hon fortfarande med er? Vår Jossan som är nöjd med att ha fått en andra chans i sitt liv, en andra chans till en familj, släkt och tillhörighet. Som älskar oss precis som de föräldrar vi är och som får oss att känna att vi duger, trots alla tvivel som kan uppstå emellanåt.
Ska de andra som underkänner vår typ av familj får rätt att kalla oss utbytbara? Ska de få missakta den kärlek jag, min make och mina barn känner för varandra? Att de familjeband vi skapat inte är permanenta och betydelsefulla? Att inte de gör skillnad för oss enskilda individer? För mej betydde det otroligt stor skillnad, min livskvalitet höjdes med 100 % när jag fick kliva in i föräldraskapet. För min kära Jossan betydde det att hon fick en ny familj och släkt som blivit hennes skydd och hemvist, hennes trygghet.
Jag avundas det biologiska föräldraskapet för de behöver aldrig försvara sitt föräldraskap och sina band, de finns där av sej själv i samhällets ögon. Den tillhörigheten tycks vara permanent oavsett vilka övergrepp enskilda barn kan råka ut för i den biologiska familjen.
Inlägg
