lämnade min farmor mig. Hon gick bort 95 år gammal saknad samt älskad av många.För mig var hon den mest betydelsefulla människan, förutom mina föräldrar,under min uppväxt och en av mina absoluta förebilder.
En stark självständig människa, som gifte sig sent och fick två barn, sedan var det nog tyckte hon. Uppväxt i en stor barnkull med hårt arbete för kvinnan och en kvinnoroll som hon hade svårt att fördra,ville och gjorde hon annorlunda.Var sexrådgivare,sålde kondomer i smyg innan det var tillåtet,nykterist och ateist.
Hennes yrkesval var annorlunda och hon arbetade med olika saker under sin levnadstid, men en skicklig kock var hon och arbetade under en tid som det på Harpsund, på Tage Erlanders tid, medans min farfar skötte trädgården där.Vid 65 års ålder arbetade hon som skogshuggare med motorsåg, samt att hon var aktiv i Skogsarbetareförbundet. Hon var både fysiskt och psykiskt stark samt tillgänglig för sina barnbarn.
Sorgen är stor men samtidigt är jag glad att jag fått haft henne så här länge.Senast förra veckan samtalade jag med henne om att jag plockat blåbär och kantareller och avnjutit det.Hon undrade alltid vad som var moget i trädgården nu och hur jag tog reda på det. Hon gillade att jag torkade svarta vinbär och jag brukade dela med mig generöst till henne.
Nu har vi bisatt henne i kistan och hon var så söt där hon låg.I två dagar låg hon på lit-de -parade i sitt hem. Vi hann alla dit som ville och kunde ta farväl av henne på vårt eget vis. Barnbarnsbarnen lekte och tittade på TV, ibland gick de in och tittade på henne och sjöng en sång, det var stoj,glädje och sorg allt samtidigt. Att folk gråter och är ledsna tar barnen verkligen naturligt precis som att glädjen samtidigt får vara med.
Det jag känner nu är tomhet och förstummelse inombords och samtidigt är det så ofattbart att våra samtal inte kan fortsätta mer än i tankarna numera.Hon har genomlevt två världskrig, varit med när kvinnor fått rösträtt och när rasismen frodades i vårt land.Hon har varit om datorernas intåg, när jämställdhet blev något som inte bara var en vision.Hon var en stor människa som jag älskade och beundrade,att hon orkade vara engagerad även om hennes tillit fick sig en törn genom morden på Olof Palme och Anna Lind.Vi som samtalade minst en gång i veckan på telefon och nu är det bara tyst..........Hon har börjat en annan resa mot en annan dimension.
Samtidigt som detta hänt har vi fått erbjudande om att skicka handlingar till två olika länder via AC. Nu måste vi verkligen fundera hur vi skall göra och jag vet fortfarande inte på vilket ben jag skall stå. Vara nöjd eller satsa en gång till? Är det rätt att ta ett barn till när man har silver i håret och gillar sovmorgnar? När man har barn som är självgående och bara kan njuta? Är det värt det?
Vet inte men vi har ju tid att tänka, då vår utredning skall upp i nämnden i augusti och sedan tar det väl fram till september innan vi kan starta upp i praktiken.Kenya finns ju med som ett hett alternativ också och det är en dröm att få resa dit och vara där länge,men jag ska ju dit med min skola och då kan jag nöja mig med det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Vad tråkigt med din farmor. Hon måste ha varit en fantastisk kvinna!
Så spännande att ni nu har alternativet att skicka eller inte skicka iväg papperen än en gång. Får jag fråga (förlåt att jag är oartig) hur gamla ni är? Som jag skrivit tidigare, slåss jag själv med mej själv och min ålder och funderar om jag hinner bli för gammal för en ny adoption. Här tar det så länge så jag skulle säkert vara 45-47 när barnet kom hem...
lycka till med beslutstagandet! Jag vet att vad ni än besluter, är det ju rätt! :)
Lille skutt
Jag är 42 år och min make 44 år, och vem vet hur lång tid det tar innan man är hemma med ett barn, det är det som det gör att jag tvekar.Nu orkar vi men hur blir det när barnet är i tonåren?
Tack för din kommentar och ja, min farmor var en otrolig kvinna från en gången tid men ändå med en förmåga att hänga med in i nutiden.
Beklagar din farmors bortgång - en allt för tidig sådan om jag förstod det rätt. I din beskrivning av din farmor känner jag så ingen min egen farmor - som har varit borta lääänge nu. :-(
Men det låter som att ni har gett henne och er ett fantastiskt avslut!!
Grattis till erbjudandet om två länder! Wow!! Avis blir jag.
Här kämpar vi hårt för att starta upp syskonutredning och se vart den leder - allt silver i håret till trots - får vi se om det blir något fler litet eller om vi stannar vid 2 Prinsar små.
Läser dina inlägg med stor behållning!!
ComEnt :-D :-D
Jag är helt övertygad om att det blir ytterligare en adoption, efter att ha läst allt som har hänt, vad gäller länder och annat.
Min pappa dog för 2 månader sedan och lämnade ett sådant enormt tomrum efter sig att man får svårt att gå vidare.
Barn är ju dock spontana och dottern 5 år sa att vi har ju i alla fall mormor kvar, och vi kan väl skaffa en ny låtsas morfar sedan....
Livet går ju vidare och barnen är glädjen just nu och lite silver i håret gör inget.
Har också förlarat nära och kära och det skär lika mycket i hjärtat varje gång jag hör om någon annan.
Om ni tror att ni fixar ett barn som MOGNA :-) föräldrar, då gör ni det! Frågan är bara vad soc säger efter de artiklar som varit i tidningarna i sommar. Det MÅSTE vara individuella utredningar och hänsynstaganden tycker jag, inte åldersgränser i sten.
(Kul att läsa din blogg förresten!)
Skicka en kommentar