Så tändas åter ljusen i vår lilla stad...

Adventstid kom till mitt ensamma hus; idag har jag lyssnat till den sången tre gånger. Först på Gudstjänsten i kyrkan som vi var på förmiddagen, mina döttrar sjöng så vackert tillsammans med de andra i kören.Sedan bjöds det på gott kyrkfika och efter en stund av samtal och en massa skratt, var det dags att åka hem.Vi skyndade hem, fixade god middag och sedan var det dags att ta sig ner på stan för kören hade fler sånguppdrag idag.

Vi fick höra årets konstnär berätta om sin utsmyckning av granen, sedan tändes ljusen i granen och klockspelet som sitter på rådhuset spelade: Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad. Advent i vår stad är vackert och idag överträffade den sig själv, en vacker liten vinterstad, med lätt snöfall och några minusgrader och när ljusen tändes gick ett sus genom publiken.Kören fortsatte sedan med skönsång på Rådhustrappan och jag måste erkänna att det rann lite tårar ur ögonen.

Vi fick fortsätta ner på julskyltningen där kören hade ytterligare ett sånguppdrag och sedan gick vi runt och tittade på julskyltningen.Nu har vi druckit glögg,ätit pepparkakor och god risgrynsgröt.Till och med tänt första ljuset i adventsstaken. Vi har bara den framme och det känns lite konstigt, att vi inte pyntat och putsat och gjort adventsfint,men vi håller ju på att packa ihop vårt bohag och förbereda vår flytt mitt i allt detta julvackra.

En underbar första advent har det varit tillsammans med familjen,med allt som hör till:-) Vi har också fixat årets julklapp till alla nära och kära, kören Snowstars har gett ut sin skiva och den finns nu till försäljning.Töserna är mäkta stolta över det:-)

Mina underbara småtroll

Jag brukar fortfarande "natta" mina barn. Jag brukar ställa tre frågor varje kväll till vart och ett av mina hemmavarande barn, när de ligger i sängen. Vad har varit bra idag ,vad har varit svårt idag och vad kan man lära sig av det?

Det är ett fint sätt att öva barnen i att man kan alltid lära sig något av sina upplevda svårigheter och i det långa loppet ger det en livsstrategi för att må bra. Jag upplever också att barnen blivit vana med att känna förtroende för mig och att de är vana att delge mig sina tankar.Förhoppningsvis är det något som de får med sig in i tonåren och som gör att de då vågar berätta svårigheter som har hänt,precis som Jossan fortfarande gör, fast numera telefonledes.

Idag strålade min mellandotter av glädje, hon skall vara sin skolas lucia, en dröm och förhoppning hon närt i många år.Hon blev vald till skolans lucia och vart strålande lycklig, medan lillasyster som också kandiderat var stolt att det blev storasyster, efter en kort stund av sorg. Trots sitt nederlag kunde hon använda det till något positivt och glädjas åt storasysters framgång.Jag blev verkligen stolt över henne!

I söndags var det Julbasar på skolan och min yngsta dotter spelade i stråkorkestern som underhöll. De spelade Adventstid kom till mitt ensamma hus, Nu tändas tusen juleljus och Bjällerklang. Stolt satt hon där och spelade på sin cello, då fick jag verklig ruelse över att de skall slitas ur alla sina sociala sammanhang när de flyttar. Att all den gemenskap som är så självklar för dem snart inte finns där för dem.

Min kära son hade så mycket tankar och funderingar runt sitt födelsedagskalas och hade ritat 12 fina inbjudningskort. Han har även gjort menyn inför festen och som alltid imponeras jag över hur han tänker. Han skall ha köttbullspett, vegetarisk pizza och massor av god sallad.Till tårta vill han ha morots-och pumpakaka, bål skall vara drycken, och sedan vill han ha en stor skål med godisar och popcorn:-))Han har valt vegetarisk pizza så att de som är vegetarianer i hans klass skall känna att de också är välkomna, bål för att det är festligt och ser fint ut och kakan för att det är många som inte tycker om tårta i hans klass,men alla älskar hans kaka(de brukar fredagsmysa i klassen genom att bjuda varandra på fika) och till det har han bakat den. Jag som vet att han älskar tårta frågade om inte vi kunde ha en tårta också,varvid han svarar: Jovisst gärna tårta, men den kan vi äta när vi bara är familjen,då får man så mycket mer:-)))

Idag är jag glad och tacksam över att de finns i mitt liv,att jag får vara en betydelsefull vuxen, som får uppleva deras kärlek och deras glädje. Jag minns alldeles för väl alla tröstlösa dagar utan dem alla.

Jag håller tummarna för alla de som väntar på sina barn och för alla barn som väntar på nya föräldrar.Min tanke går speciellt till Brummelisa och Pipeline som fastnat i olika sorters köer! Jag hoppas att de snart får bli föräldrar och uppleva glädjen med adoption,inte bara baksidan med väntan och ovisshet.

Att vara någons mamma

Ibland när jag sitter här och funderar kan jag bara inte låta bli att gratulera mig själv! Jag är någons mamma, det mest hedervärda uppdrag man kan få, en alldeles speciell upplevelse.Jag har barn som ger mig ofantligt mycket både kärlek,glädje och kunskap om mina tillkortakommanden i livet.De visar omsorg och kärlek,de protesterar mot en om man väljer fel väg och just nu blir jag ständigt ifrågasatt varför jag gör si eller så.

Jag är just nu pinsam,hopplöst dum, världens bästa mamma som de älskar och som de ständigt har synpunkter på,men gud nåde om någon annan skulle ha det på mig.Då tar de mig i försvar:-))så helt hopplös är jag nog inte, även om jag skulle kunna tro det, om jag lyssnade på deras ord. Ibland längtar jag tillbaks till den gamla goda tiden när de tittade på en med tindrande ögon och det räckte med att vara just deras mamma,för att de skulle tindra med ögonen:-))

Jag åker buss på morgonen tillsammans med mina barn,dock kliver jag av ett par hållplatser tidigare än de gör. Varje morgon turas jag om att sitta bredvid någon av dem på väg till skolan och vi samtalar en stund.Jag måste dock ständigt vara på min vakt, jag får inte hosta,prata för högt, snörvla eller gud förbjude snyta mig då är jag ju pinsam. För att inte tala om hur äckligt det är om mitt knä knäpper,om jag har en urringad tröja och någon skulle kunna se mitt bröstben eller nyckelben.Eller hur pinsam min klädsel är..

Klädseln måste vara neutral och helst skulle de vilja sätta OK-etikett på några av mina kläder,just nu är min relativt nyinköpta och vändbara anorak och överdrags byxa från Gudrun Sjödén pinsamma.Måste du ha så färgglada kläder mamma? Kan du inte vara som andra mammor och ha en svart jacka och byxa??? Åh, herregud ska du ha den där gröna sidensjalen och mössa också?? Mamma, du kan inte ha röda Foppastövlar på dig, kan du inte stoppa dem i en plastpåse och gömma dem? Menar du att du vill ha dem för att det regnar? Du är inte klok mamma:-))

Ständigt dessa diskussioner med mina två yngsta döttrar och trots det är det varje dag diskussion om vem jag satt bredvid sist:-)) Helst vill de alla tre att jag sitter bredvid just dem varje dag!! Är det inte kärlek så säg?? Att vara mamma är som att pendla mellan himmelriket och helvetet.

Idag klev jag av några hållplatser innan slutdestinationen, för att få möjlighet att samla mig innan arbetet.Min mellandotter var arg som ett bi på mig, för att mitt busskort pep flera gånger och jag orsakade kö,det var ju pinsamt värre. Fattade jag inte att halva skolan var på bussen och vad skulle de tro om mig nu då? När hon skällt på mig ett tag, pussade jag henne på kinden och sa att jag älskade henne.Förklarade lugnt att fel på apparater kan det bli och påpekade att det var ju inte mitt fel att den krånglade just när jag skulle registrera resan.Jag var hopplös i alla fall enligt henne....

Nåväl då flög fan i mig och jag tryckte på stoppknappen och klev av, snopen blev hon. När jag kom fram till jobbet stod hon där tillsammans med sin kompis. Anfådd, generad och ångerfull. Då tittar hon på mig och ler, ger mig en stor kram och konstaterar högt och tydligt: du är världens bästa mamma.Jag vill bara att du skall veta det,säjer hon, så du inte får fel uppfattning om dig själv:-)))

Vi har börjat planera en återresa

för Jossan och Nora, som kommer från samma land och barnhem.Vi funderar på att resa dit och hälsa på, samt göra en turistresa där.Jossan har ju blivit vuxen och för Nora är det ju innan hon kommer till tonåren och nu har vi börjat planera för ett besök under sommarlovet.

Ingen långresa, för i det landet är det ständiga konflikter och oroligheter.Vilket gör att är man där i 10 dagar, känns det lagom.Sedan vill man hem och slippa få sin väska genomsökt, innan man träder in i ett varuhus..Ständiga bombhot, svårt att använda kollektiva färdmedel, eftersom man inte kan vara säker på att det inte kliver på en självmordsbombare, är också sådant som gör att vi känner en viss osäkerhet att resa dit.Men vi älskar landet,människorna,maten och de underbara vackra miljöer som finns där och vill att framför allt Nora skall få med sig en bild av sitt ursprungsland, innan hon går in i tonåren.

Det är svårast för Nora som kom som baby, hon har inga minnen och ingen identitet från sitt födelseland. Det finns inga minnesbilder,ingenting att bygga upp sin identitet av, men nu skall vi försöka råda bot på det.Jossan var ju äldre, hade möjlighet att vara med när vi hämtade Nora och minns det på ett annat sätt.
Nora har en stark önskan om att få veta mer om sitt land och sitt ursprung,men det vi kommer att fokusera på denna gång är besök på barnhemmet, och att besöka olika turistmål i landet.

Detta med att hitta sitt ursprung, får vänta tills hon blir äldre och får göra det enligt landets lagar.Vi följer henne gärna dit igen och igen om hon skulle vilja det.Detta ska bli deras julklapp, en livsresa.

Helg igen

och det är just nu jag har börjat förstå hur snärjigt det kan vara, att få ihop livet under veckorna, när man arbetar hela veckor. I och för sig var ju tanken att jag skulle arbeta 50% när jag började på min arbetsplats ,men på grund av olika faktorer hos min arbetsgivare har det blivit mycket mer, i princip 110%. Jag hinner knappt planera inför framtiden och än mindre för flytten som vi skall göra.Jag skulle behöva dra i trådar gällande mitt egna företag inför flytten, men som det är nu hinns det inte med.Nåväl det blir nog bra ändå, för nu är det inte många veckor kvar.Jag kan behöva en paus ett tag...

Jag skulle ju inte ha ansvar för en barngrupp heller, men det har jag,utan jag skulle ha varit huvudansvarig för ett resursbarn,vilket det inte blev.Hon som jag skulle arbeta med har inte visat sig på arbetet den sista månaden, på grund av olika skäl, som sjukdom, ledighet, sjukdom,ledighet,sjukdom......Ibland blir jag förvånad över den arbetsmoral hon har och vilka krav hon ställer på oss andra, som ständigt får täcka upp för henne.Det jag tycker är skönt och vilket nog merparten gör som arbetar där, är att stämningen blir helt annorlunda när hon är borta.Vilket gör att vi ändå gärna täcker upp med glädje och accepterar alla hennes eskapader,för att slippa den infekterade stämningen. Jag tror att hon är på väg bort från arbetsplatsen men säker kan man ju inte vara.För de andras skulle hoppas jag att det är så...eller att någon tar ansvar för den uppkomna situationen.

Jag är glad över att min tid där börjar att rinna ut, för även om jag älskar arbetet med barnen, tar det på krafterna att vara där. Jag har haft svårt att hinna med mig själv.Maken har fått dra det tyngsta lasset vad gäller hem,hushåll och barn. Äktenskapet var det länge sedan vi kunde vårda, för när jag är hemma, är min make på arbetet och sköter sin del av deras omorganisation.Det är tur att Jossan finns och kan vara schysst storasyster. :-)

Jag vet i alla fall att jag skall passa mig, för att binda upp mig på detta sätt, utan vill ha ett annat liv efter jul. Jag passar bättre som egen företagare än som anställd. Jag har hellre lite pengar i kassan och stor frihet att leva mitt liv, där jag ryms som individ, där vår stora brokiga familj finns med och där tid för att vårda äktenskapet finns med. Jag hade glömt min läxa och det har varit en nyttig erfarenhet att ta med.När jag har mitt egna företag kan jag arbeta 220% vissa perioder, men kan alltid boka in en paus eller anpassa det efter viktiga saker i vardagen.Nu är jag bunden till tider och schema,utan pauser och då rullar allt verkligen på i sin egen fart.

Jag kan arbeta från klockan 7.00-11.00 i mitt företag,sedan tar jag paus mitt på dagen,tränar eller går en promenad,tar emot ungarna när de kommer från skolan och lagar middag. Sedan sticker jag och jobbar igen vid kl.17.30- 21.30 exempelvis och då har jag upplevt en massa saker tillsammans med mina barn en stund där på dagen.På kvällarna har de olika aktiviteter numera och har inte tid med sina föräldrar på samma sätt. Tidigare när barnen gick på dagis var det skönt för då kunde jag hämta hem dem tidigt och vara med dem.Maken lämnade dem till 9.00 och jag hämtade dem vid 14-tiden och då gick vi hem och åt mellanmål tillsammans.Då kunde jag åka och jobba igen eller jobba hemifrån när de lagt sig, vilket var skönt.

Det som är nackdelen är att man måste själv hitta sina arbetsuppgifter,komma på egna idéer och förverkliga dem, det finns ingen arbetsgivare som gör det.Man måste ta ansvar för att dra in pengar och med ett sådant tjänsteföretag som jag har, blir det både toppar och dalar.Nåväl nu har jag gnällt klart...och ska ut och träna en stund innan jag skall vara "körförälder" och laga mat under skivinspelningen som flickorna skall göra idag tillsammans med sin kör Snowstars.

Vi har skrivit under flyttofferten, valt skola till barnen och nu håller vi på att ta avsked till de olika verksamheter som vi är aktiva inom.Det känns konstigt att efter så många lyckliga år här, flytta härifrån.Det är här vi har fått våra barn,det är här vi levt, sedan vi blev klara med våra utbildningar på Universitetet och det har haft stor betydelse för oss. 16 år på samma ort och nu skall vi flytta härifrån.Lite ofrivilligt men ändå med tillförsikt eftersom det nya bostället erbjuder andra fördelar.