Jag är tacksam!

Jag fylls av tacksamhet över att mitt hus är fullt av människor, som tycker om att träffa mig och min familj,trots flyttröra. Jag fylls av glädje över att höra kusiner i olika åldrar fnissa med varandra. Att få varma hårda kramar från syskonbarnen och en chans att som vuxen träffas,fnissa och prata långa samtal om nätterna med syskon och svågrar.

Jag är så himla glad att vi vågade adoption som familjebildningssätt.
Vi fick våra underbara och fantastiska barn, som är en så stor del av vårt liv och som är så viktiga i vår släkts liv! Vad tomt och trist det annars skulle ha varit!

Alla ändlösa dagar som vi väntade,längtade och inte levde i livet, utan sörjde det som inte blev. Sedan kom hon, Jossan och fyllde livet med glädje,kärlek och sång. Helt plötsligt hade livet dofter och nyanser igen och efter ett tag var livet färgstarkt och inte bara grå-svart av sorg och oförlöst kärlek.

När Jossan sitter bredvid mig i soffan och vi fnissar tillsammans åt Mamma Mia-filmen, när vi sjunger tillsammans och jag hör min brorson sjunga med den klaraste rösten i världen och när min son belåtet sitter bredvid mig med Gameboyet och spelar, samtidigt som han lyssnar på körslaget.När Nora kramar mig,spexar lite och skämtar om mina tillkortakommanden i livet och när Bella skrattar ett skratt som kommer ifrån hjärtat behagligt lutat mot sin fars bröst. Kan livet vara bättre än så här? När kommer jag att uppfyllas av sådan lycka igen?

När jag ser mina föräldrar finnas där för oss och fylls jag med en ömhet för deras strävanden, inför att finnas och räcka till för oss alla.Barn,svärsöner,svärdöttrar och inte minst barnbarn. Jag funderar om jag kommer att orka på samma sätt eller är jag betydligt mer egoistisk? Mina föräldrar som lagat mat,förberett,handlat och som rest långt för att vara med oss denna jul, fast jag vet att de egentligen hade hoppats att vi skulle fira jul hos dem.

Min far som trots sin ålder borde vara pensionär, men som fortfarande är yrkesverksam, som somnar till en stund i soffan medan barnbarnen vanvördigt fnissar lite åt hans snarkningar.

Han som imorgon skall klättra och fälla ett träd som rasat till hälften och som rynkar pannan fundersamt, när han hör att det inte finns andra svarta barn på skolan där sonen skall gå. Hur går det då? Kommer han att möta rasism? Han som är lite skör och blyg?

Min mor som skall gå i pension snart och som ser fram emot en lång härlig vår hos mig. Hon skall finnas tillgänglig för mig och barnen när jag bygger upp företaget igen och letar nya uppdrag.

Jag fylls av tacksamhet över den support de fortfarande ger och glädje över de fina julklappar jag fått av dem. Min far som generöst delat med sig av sitt morsarv och mor som köpte precis det jag önskat mest!

Det är inte svårt att känna glädje och tacksamhet över det jag har nu, för det är väldigt bra och det gör mig lycklig.Det har funnits dagar när jag inte kunnat värdesätta mina föräldrar, när de inte förstod min och makens barnlängtan och när de inte förstod varför vi valde adoption som ett sätt att bilda familj på.De som fick sina barn utan att ens ha den önskningen från början, vi som bara blev till:-)

När de föreläste om allt tokigt som kunde hända, för att barnen var adopterade och när de tyckte att vi borde satsa på olika fertilitets behandlingar istället och vi valde adoption. Jag minns hur arg jag var och hur inskränkta jag upplevde dem....till och med att jag anklagade dem för att vara rasister och oförmögna till kärlek.Men så kom då Jossan till slut, en 6-åring med glugg i munnen och lockigt hår, och som blev allas favorit genom sitt sätt att vara.Hon som blev den förlösande och som gjorde att cirkeln kunde slutas. Den av barnbarnen som min mor starkast identifierar sig med och känner sig mest hemma med, som hon upplever är pålitligheten själv och mest lik henne.

Adoption idag är för dem kärlek och riktiga barnbarn, en dotter som fått den familj hon önskade och som gjort henne lycklig, vilket gör dem lyckliga. Alla farhågor bara försvann och ju fler barn det blivit desto stoltare och tryggare har de känt sig och ju mer kärlek har de kunnat ge.

Numera vet vi alla vad adoption är, det är när en familj skapas av kärlek och viljestyrka. När en familj bildas genom samhällets försorg och när vuxna med barnlängtan äntligen får svar på sin innersta önskan.När barn som behöver familj, får familj genom adoption och sedan en släkt som de kan älskas av och kan känna tillhörighet till."Blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod" (Astrid Trotzig)