Tänkte på mina fina barn

och hur svårt det är emellanåt att vara förälder.

När Jossan var hemma på påsklovet fick jag beröm av henne över mitt föräldraskap.- "När jag får barn mamma, vill jag vara en sådan mamma som du är". Gissa om mitt modershjärta värmdes av de orden. Speciellt eftersom jag numera, dagligen, genomgår en frigörelseprocess från Nora. Hon håller på att utveckla sin självständighet och markerar det på olika sätt, samtidigt som hon behöver få vara liten, sitta i knä och hormonerna hoppar runt i kroppen.Helt plötsligt är hon i puberteten och på väg att lämna barndomen. Vart tog hon vägen min söta, underbara bebis, som jag så nyss fick i mina armar? I vars grågröna ögon jag tittade in i och blev så förälskad ? Som uppväckte all min kärlek?

Hur blev hon detta arga monster, som i varje dagligt göromål måste markera sin självständighet och slå på min otillräcklighet? Helt plötsligt upptäcker jag nya sidor hos mig själv; jag kan bli så förbannad på ungen att jag för en stund funderar på om jag verkligen är lämplig att vara mamma. Till min förvåning hör jag mig själv vråla eller väsa av frustration, när jag efter ett antal gånger bett henne sluta och hon ändå fortsätter och kommer efter mig( tack Nora för att du har det förtroendet för mig att du vet att jag aldrig skulle skada dig hur arg jag än blir ).

När jag helt plötsligt väser åt henne : - Stick, lämna mig ifred, annars vet jag inte vad jag gör och känner att jag totalt förlorat kontrollen över situationen.Efter ett ett glas med 5 dl vatten i, har reptil hjärnan släppt kontrollen, och jag kan åter möta mitt barn på ett vuxet sätt. Jag har lärt mig att i dessa situationer ska jag hälla upp vatten i det största glas vi har, dra ut en köksstol och sätta mig ner och sedan dricka upp vattnet långsamt och andas ut så blir det bra. Jag hinner reflektera hur jag ska gå vidare, tänka igenom vad jag ska be om ursäkt för och vad jag har lärt mig av den här situationen.Jag som har ett temperament hett som Etnas vulkan har verkligen fått det skolat av mina barn ( mina bästa läromästare) och livet.

När vi senare sitter tillsammans jag och Nora och pratar är hon glad, för att i nästa sekund pysa ut sina hormoner igen. Eller som när vi lagar mat tillsammans och helt plötsligt har man sagt eller gjort något fel i hennes ögon.

Tur för henne har jag ju haft två stycken innan som genomgått samma drama, nu vet man ju att det går över!Det är då man behöver höra sådana ord som Jossans: När jag får barn vill jag vara en sådan mamma som du! Då tröstar jag mig själv med det och tänker att idag har jag inte varit den bästa mamman, men jag duger! I morgon är det en ny dag och då är allt annorlunda:-)

Då kan en sådan kommentar som Jossans rädda många framtida dagar åt en för då vet man ju att man har gjort något rätt i alla fall!