söndag 12 juli 2009

Livet som familjehem är annorlunda

Det finns osynliga vuxna som är ständigt närvarande i barnens liv, så närvarande att de inte riktigt har tid att leka och bara vara. Ständig koll av mobiltelefon, har de ringt? eller har de inte ringt? Kommer de snart på besök? Hur mår de? Löften som inte kan uppfyllas, hårda ord i telefon till barnen, samtidigt som de ska vara de vuxnas terapeuter, arbeta med anknytningen till oss och jag vet inte allt mer?

I natt hade jag svårt att sova och försökte att fundera hur jag ska kunna ge redskap till barnen att bära sin ofantligt, stora, tunga ryggsäck.Jag håller fortfarande på att spalta upp deras situation och försöker se vilka möjligheter jag har för att ta till vara på deras erfarenheter och vända det till något bra.

Ola, lillebror har börjat att berätta om allt som hänt, fundera över varför mamma säjer si eller så och varför hon beter sig. Pappa är hans viktigaste anknytningsperson men man kan bli rädd för honom ibland.

Hella, varför säjer mamma qwqxczc(pip) till mig när du säjer att man inte får säja så till andra människor? Vad svarar man en klok liten person i förskoleåldern på det?

Jag tror jag har gråtit fler tårar dessa dagar än jag gjort i hela mitt vuxna liv, över barns utsatthet, över vuxnas oförmåga och över att veta hur många barn som har det på detta sätt. Det är tur att det finns lagar men det borde komma in tidigare i barns liv, inte 10 år efter att första larmen kommit in och fler barn blivit drabbade.

Idag gick jag och Mikael en skogsrunda tillsammans med Ola och storebror Oscar och hittade en rejäl skörd med kantareller. De gick villigt och glatt flera kilometer utan att knota och varje gång vi hittade kantareller ropade lillebror Ola: Tjoho!
Nu har vi avnjutit säsongens första varma mackor med svampstuvning på och det var underbart:-)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det får mej att gråta också...:-/

Jag skulle inte klara av att bära bördan och sorgen med och för barnen och samtidigt veta att om allt går "bra" så flyttar barnen hem till sina "riktiga" föräldrar igen en dag. Är det inte så det är?

Jag kan bara upprepa att jag tycker ni är fantastiska!

Cecilia sa...

Åh....du beskriver så bra att tårarna känns i magen på mig. En dimension jag inte riktigt har kunnat föreställa mig tidigare: sorgen över vad barnen får och har fått vara med om. Jag är så glad för dessa pojkar att de nu får vara med om och har blivit del i er fina familj.
KRAM
/Cecilia
http://kenya.ekhemmanet.se