Vi hade just dukat för en god lunch, grillade lammkotletter med färskpotatissallad och precis satt oss ner för att börja äta, när en moped körde in på vår gård.
En man i medelåldern kliver av mopeden och frågar efter en röd Cresentcykel som ska finnas hos oss. Jag svarar glatt, nog för att vi har röda cyklar men någon sådan har vi inte i vår ägo.Jag har polisanmält cykelstölden, var har de gjort av cykeln. Cykeln blev stulen av en mörk kille med afrofrisyr och en vit kille och ni har ju sådana barn här.Sedan pekar han på Oscar och Frans och säjer att det var två stycken i den åldern som stal cykeln.
Nu börjar jag ana oråd occh svarar vasst att den tiden var vi i alla fall inte hemma utan befann oss i Falun och kollade på Harry Potter. Sedan ville jag att mannen skulle gå, men han försökte påkalla ytterligare uppmärksamhet. Jag kände redan nu att mannens frågor var väl insinuanta och tyckte att han trängde sig på samt att han störde lunchen.
Min man blev involverad efter en stund då han kom med nygrillade grönsaker från grillen och berättade då att han sett de efterfrågade pojkarna vid badet, men att han inte visste vad de hette eller var de bodde.¨Mannen gick då vidare till våra grannar då han besviket konstaterade att Frans och Oscar inte riktigt motsvarade beskrivningen av tjuvarna.
Efteråt blev jag ursinnig över det utpekande våra barn fått. Han kom nerifrån "huvudbyn" som ligger fyra kilometer från oss, ingen som vi någonsin sett eller träffat, men som fått våra barn utpekade som svarta barn och tjuvar.( Han hde kört direkt till vårt hus) Vi har ju mest kontakter i vår by även om våra barn deltar i skidklubbens träningar och tävlingar och vi deltar i olika aktiviteter nere i byn, men aldrig mött rasism eller utpekande av barnen.
Nu känns det väldigt annorlunda, Bullerbyidyllen är borta och jag ser bara det utpekande som våra barn fått. Jag är ursinnig över det och vi som hittat vår drömfastighet här i byn har nu avskrivit det som en orealistisk verklighet för våra barn.Vi passar nog bäst i stan även om vi nu för några dagar trott annorlunda.
Jag är fortfarande för arg för att åka ner och konfrontera mannen som störde lunchen, men bara ursinnet lagt sig kommer jag att åka dit och då vill jag veta vem som pekat ut vår familj.Varför ska våra barn alltid behöva uppträda exemplariskt och ändå få skit kastat på sig bara för att de har en annan hudfärg?
En familj som bildats genom adoption är verkligen synliggjord även bland människor man inte tänker på. Vi avviker från normen genom att ha barn med olika hudfärger och jag är arg, för våra barn har verkligen varken behov eller svårigheter att skilja mitt från ditt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Efter en insident i vår stugidyll, när första barnet anlänt, så förändrades min syn på människor.
Vi konstaterade att vad som helst kan komma ur en mun och jag utsätter aldrig mina barn för detta frivilligt. Vi har varit så himla sparsamt där under flera år och jag har kommit fram till att stan är bäst för vår familj, också.
Det känns hemskt men jag vet att denna man med barnbarn kan vräka ur sig, så att mina barn hör, allt om deras land och hur hemskt det är där.
Att han dessutom sa att vi köpt barnen när vi inte kunde få egna, har gjort att jag har tappat lusten fär stuglivet.
Vi har köpt ett litet hus som vi har byggt om till året runthus, nära stan, så vi bor på landet men ändå i stan och det är perfekt.
Jag hoppas att du kan konfrontera denna karl men jag har aldrig mer talat med vår stuggranne och kommer heller aldrig att göra så.
Fy för så himla trångsynta människor och det är alltid dom vuxna som ställer till det, då barn har ett väldigt logiskt och enkelt sätt att förhålla sig till varandra oavsett hudfärg, språk eller annat.
Kram från mig.
Skicka en kommentar