Jag kom och tänka på de dagar

när vi inga barn hade i vår familj, 15 år sedan var det visst, men jag kommer fortfarande ihåg känslan av längtan och väntan. Av all sorg som fanns inneboende, all kärlek som fanns inombords och bara väntade på att få ges vidare till ett barn. Det fanns mycket tomhet, väntan och sorg, livet var liksom inte på riktigt och även om vi hade det bra, hade vi ju redan gjort allt femton gånger och det var inte roligt längre.

Vi betraktades inte som fullvuxna eftersom vi inte hade barn, våra åsikter rörande barn och familjeliv räknades inte på samma sätt som andras. Vi fick alltid semester i andra eller tredje hand för vi hade ju inga barn att ta hänsyn till.

Igår träffade jag Ella , en mycket god vän som bor i närheten av vår sommarstuga, en ofrivilligt barnlös, 70-årig gift kvinna. Hon var ett fosterbarn, som blev adopterad som vuxen, av sina fosterföräldrar.Hennes biologiska föräldrar gav inte sitt tillstånd till adoption under hennes uppväxt.

Vi kom att prata om sorgen som det innebär att vara ofrivilligt barnlös och för hennes del finns den fortfarande kvar, min är läkt och finns kvar som ett erfarenhetsärr från livet. Hon har fortfarande inga barn, inga barnbarn att relatera till som livets efterrätt och fortfarande upplever hon att hon står utanför den kvinnliga gemenskapen, som hon menar finns i moderskapet.

Är det verkligen så ? Finns det en gemenskap som bygger på moderskapet? Är vi inte i första hand människor? Eller är dessa roller som vi tilldelas i olika sammanhang så viktiga i människors liv att vi väljer att utesluta människor?

Ellas tankar om sitt liv som ofrivilligt barnlös smyger sig in hos mig och jag fylls med tacksamhet att jag fått förmånen att träda in i föräldraskapets magiska cirkel. Att jag fått uppleva dagar med armar som lindas runt omkring mig av mina barn som säjer jag älskar dig.Att jag fått höra att jag är den bästa mamman på jorden...

Jossan, Nora, Bella och Frans har gett mig ett nytt liv, med nya erfarenheter och trots att inte alla dagar är rosaskimrande, är de ändå enklare än de dagar som var fyllda av oförlöst längtan och väntan och sorg.Min kappsäck nu är full av glädje och livskraft, och framförallt tacksamhet och livsglädje, som jag nu kan ge vidare till Ola och Oscar.

Tack för alla ärr jag har från livet, tack för allt som jag fått uppleva och genomlida! För utan det, skulle jag inte vara jag! Mina barn skulle inte vara mina barn! Tack för all sorg jag fått uppleva för utan den skulle jag aldrig kunnat uppleva glädjen i att få dessa fina underbara ungar som är det finaste jag vet!