Saknar nära och kära

För drygt ett år sedan gick min älskade farmor bort och jag saknar henne fortfarande. Jag saknar att kunna ringa till henne och prata om vardagliga ting, att höra hennes kloka och livserfarna råd och sorgen kommer tillbaks fylld av längtan efter henne.En kvinna som var född 1912 och som gjorde revolution inom många områden, som gjorde en klassresa, som var engagerad och stark och som fanns för mig. Hon var liksom bara min, trots att jag delade henne med mina syskon och kusiner:-))



En gemensam favoritlåt som jag lyssnar på när jag känner sorg och saknad.

Bärplockning

Det har varit uppehåll en dag, hallonen rodnade i sitt land och smultronen lyste röda från sitt. Jag skulle plocka av några liter och gick där i godan ro, när Ola kommer farande:- "Vad gör du Hella?" (Han kollar ofta vart jag är eftersom jag blivit viktig för honom). -"Jag plockar bär till kvällsmaten", svarar jag och då ställer han sig och tittar på. Jag inbjuder honom till att deltaga i bärplockningen och när vi plockat av hallonen, går vi till smultronlandet småpratandes.

Mitt i allt det vackra där när vi går och plockar samt sjunger sången Plocka,plocka röda bär kommer orden: -"Det där blåbäret ( han kallar alla bär för blåbär) ser ut som mammas blod..." Jag frågar honom lugnt:-" brukar mamma blöda ofta?" -"Bara i köket, när pappa blev arg på henne". svarar han och kollar in min reaktion. Jag fortsätter att ställa frågor, vad hände då? Hur kände du dig då? Vad gjorde ni? och han berättar sin ögonblicksbilder. Sedan tar han ett smultron äter upp det och säjer uttrycksfull:- "Det här är såååå gott".

Jag erbjuder honom att plocka direkt i magen om det är såååå gott och ger honom en varm kram. Jag välsignar alla år jag arbetat med barn som har det svårt och som gett mig förmågan att samtala med dem, om allt, utan att höja på ögonbrynen eller att bli förvånad/rädd. Men fortfarande hugger hans ögonblicksbilder i mitt hjärta och tårarna som kommer på kvällen hos mig befriar mig från det tunga och jag återfår tillit till att det blir bra.

Igår kväll när jag nattade honom och han grät sig till sömns efter en dag med umgänge, med sina biologiska föräldrar, undrade jag vad myndigheterna håller på med? Barn som är brottsoffer har verkligen inga rättigheter, om det är den biologiska familjen som gör brotten, utan de ska ständigt konfronteras med sina förövare, ensamma, utan övervakning.

Kärleken till den lilla pojken har kommit som ett brev på posten och det gör ont att lämna ut honom till detta otrygga som ger honom mardrömmar. Jag önskar att hans värld fick bli den som andra barn lever i och att det var hans behov av sina föräldrar som fick styra umgänget. Inte de vuxnas behov av sina barn.

Storebror han bara är och längtar efter allt det tokiga som för honom är välbekant, det är jobbigt med allt nytt och att lära sig ett nytt språk ofrivilligt. Han och Frans stångas som två tjurkalvar om allt och bägge försöker att överträffa varandra i allt.Jag och maken får oss ett gott skratt emellanåt över de små tjurkalvarnas krumbukter. Flickorna är på sång och musikläger denna vecka, så nu tvingas Frans att konfronteras med Oscar varje dag och ofta.

Det är nyttigt för Frans att tydliggöra sig och sina behov. Han vågar inte riktigt stå upp för sina behov och behöver verkligen träna på att formulera sig över vad han vill och inte vill, Oscar ger honom möjlighet till daglig träning. Oscar vet nämligen precis vad han vill:-)) Frans har det jobbigt, men vi ser att han utvecklas och blir tydligare, vilket glädjer mig. På så sätt är Oscar en viktig erfarenhet och en fin gåva för framtiden för Frans.

Reflektion över syskonskap

Jag har en svart bok där jag brukar skriva ner tankar och reflektioner i och ibland tar jag fram den och läser.I dag hittade jag en reflektion jag skrivit ner när jag var i Icmeler i maj. Då inträffade en händelse som jag sedan har funderat på och som numer återigen aktualiserats i och med att våra kära fosterbarn inkommit i våra liv.De har med sig en massa i bagaget som förhindrar dem att just nu ha ett gott syskonskap.

"-Vilka fina barn ni har" säjer de två svenska kvinnorna i övre medelåldern som ligger i solstolarna framför oss på hotellets badstrand i Icmeler. De berömmer deras artighet, deras förmåga att föra sig i olika situationer och att de är trevliga att prata med.Jag blir glad över att höra att mina barn uppfattas, som jag upplever dem, även av andra.

Sedan kommer den fråga som nästan är ett obligatorium för folk som är nyfikna på vår typ av familj, som bildats med hjälp av adoption och där barn har olika hudfärg. "Är de syskon" ? frågar Birgitta som är rektor för en skola i Hudiksvall. Jag svarar med ett leende: -"Javisst de är syskon alla tre". -" Men jag menar de två svarta barnen," säjer Birgittas syster, Christina, som för övrigt är sjuksköterska. -" Ni undrar om de är biologiska syskon? hjälper jag dem på traven.

De två ler lättat mot mig och jag bestämmer mig för att det inte angår dem egentligen. - Nej, tyvärr de är inte biologiska syskon" svarar jag illfundigt. "Numera är de syskon eftersom vi är en familj och de alla numera har samma mamma och samma pappa och de lever i samma miljö och under liknande levnadsbetingelser", kontrar jag."Det är det som är tanken med adoption" mässar jag vidare och ler återigen.

-"De uppför sig inte som syskon", dristar sig Birgitta till att påstå. Förundrad tittar jag på henne och frågar vad hon menar. Syskon brukar ju bråka och det gör ju inte era, de uppför sig mer som goda vänner. Det måste bero på att de inte är biologiska syskon, förklarar hon för mig.

I solstolarna bredvid mig och maken ligger barnen och lyssnar häpet och jag har blivit svarslös. Jag funderar över deras slutledningsförmåga och över deras yrkesval, har inte utbildningarna givit dem någon kompetens? Vad ska jag svara nu då?
Att inte en rektor begriper en sådan självklarhet eller en sjuksköterska som bägge arbetar med människor?

Jag ler mot dem igen och avslutar samtalet genom att konstatera att vädret är härligt och att det är skönt att det fläktar lite från havet.Jag har blivit förstummad och inser att vidare dialog i ämnet kommer att visa min förundran över deras kompetens och intelligens.

Mina tankar fortsätter att fundera över deras påstående att biologiska syskon bråkar mer än icke-biologiska syskon. Vad har genetik med fostran att göra? Vad har vår fostran av barnen med deras genetik att göra? Vi har ju dessutom två som är biologiska syskon inte bråkar de mer eller mindre än de andra två. Jag upplever nog att de är lika goda kålsupare alla fyra.

Jag och Mikael bestämde oss tidigt för att skapa en samhörighet och gemenskap mellan barnen och därför har vi inte utsatt dem för konkurrens. De har inte fått tävla mot varandra, mer än när vi spelar spel. Vi har uppmuntrat saker som de gör för varandra och arbetat på att ge dem redskap vid konfliktlösning.Vi påminner dem om att syskon har man hela livet och säjer man allt för hårda eller elaka ord stannar de kvar i hjärtat som taggar och påverkar deras gemensamma vuxenliv.

Många människor har ju blivit fostrade att bli älskade genom prestation och då måste man ju hävda sig på andra människors bekostnad.Kanske det är så för dessa två som frågade? Våra barn duger gott för oss som de är med sina personligheter och för att de just så mirakulöst har blivit våra genom adoption.

Kärlek och tydliga gränser mot hur man uppträder mot varandra i familjen ger ett gott syskonskap mellan barnen oavsett genetik.De speglar snarare mina och Mikaels värderingar än deras genetiska förutsättningar. Annars skulle man ju kunna dra slutsatsen att bäst för alla barn som får syskon är att föräldrarna adopterar syskonen för att de ska få ett gott syskonskap;-)

Dagarna de går och går

och idag var sista dagen som maken hade semester. Vi har firat av honom med en grillfest tillsammans med grannarna och välkomstfest för pojkarna. Alla har bidragit med något och trivselfaktorn var hög. Barnen (alla åtta) gjorde ett skådespel som vi fick skratta åt och njuta av.

För våra fosterpojkar är det som att upptäcka ett språk som de inte riktigt förstår och de gör ett gott jobb. De vill verkligen knäcka familjekoderna vi har och de kämpar på även om groparna är många för dem.Gång på gång får man förklara att vi inte pratar med händerna på varandra, utan använder orden istället. Att vi försöker att göra livet lättare för varandra inom familjen, genom att hjälpas åt och bjuda på saker exempelvis genom att hämta en tröja eller ett glas vatten till någon annan.

Vi drack vin och öl till maten på grillfesten, men hade haft en lång diskussion innan om det var lämpligt eller inte. Dock bestämde vi oss för att visa att vi dricker ett glas till maten när det är fest, men att inget farligt händer.Pojkarna kollade in oss noga och vi fick godkänt.

Lillebror hänger mig i hasorna mest hela dagarna, allt vad jag gör, hjälper han till med.I två dagar har vi rensat trädgårdsland, flyttat plantor och vattnat har han gjort med oändligt tålamod. Han älskar att vara med och laga maten och idag var han stolt över att ha gjort köttfärslimpa och sallad.

Storebror kämpar på och igår fick han löpa tillsammans med mig för han är ganska rund och behöver komma igång.Han har inte deltagit i gymnastiken de sista åren och behöver därför få självförtroende och förbättra sin kondition.Han var mäkta stolt när han klarat av att gåspringa 2,5 km. Han har många sociala koder att knäcka och Frans,Bella och Nora tillsammans med sin vänner Eva och Turid ger honom otaliga nya erfarenheter av gemenskap och motstånd. Det är också något som han saknat under sin uppväxt,goda vänner.

Att få sova i koja och prata hela natten, befinna sig i en daglig gemenskap med vänner, syskon och vuxna som sätter gränser och gör tillvaron begriplig gör gott inför skolstarten, då han behöver kunna kommunicera med jämnåriga på ett adekvat sätt.

Jag är glad över våra fina och schyssta ungar som står ut med lögner, rena rövarhistorierna och hårda händer och som vågar sätta gränser för hans framfart. De är otroligt viktiga och jag samtalar och vägleder dem dagligen genom deras frustrationer. De är ju kloka och ser ofta själva lösningarna när de får tänka på det ett tag.

Jag ser våra fosterpojkar som en gudagåva till våra barn. De måste öva sig i solidaritet, att formulera sig och sätta gränser för vad andra människor får göra gentemot dem. De får en grundlig övning i kommunikation och konfliktlösning. Det ger goda framtidsutsikter för att de inte kommer att svara ja och amen till allt som chefen lastar på den i framtiden:-)

Ursinnig är jag idag

Vi hade just dukat för en god lunch, grillade lammkotletter med färskpotatissallad och precis satt oss ner för att börja äta, när en moped körde in på vår gård.

En man i medelåldern kliver av mopeden och frågar efter en röd Cresentcykel som ska finnas hos oss. Jag svarar glatt, nog för att vi har röda cyklar men någon sådan har vi inte i vår ägo.Jag har polisanmält cykelstölden, var har de gjort av cykeln. Cykeln blev stulen av en mörk kille med afrofrisyr och en vit kille och ni har ju sådana barn här.Sedan pekar han på Oscar och Frans och säjer att det var två stycken i den åldern som stal cykeln.

Nu börjar jag ana oråd occh svarar vasst att den tiden var vi i alla fall inte hemma utan befann oss i Falun och kollade på Harry Potter. Sedan ville jag att mannen skulle gå, men han försökte påkalla ytterligare uppmärksamhet. Jag kände redan nu att mannens frågor var väl insinuanta och tyckte att han trängde sig på samt att han störde lunchen.

Min man blev involverad efter en stund då han kom med nygrillade grönsaker från grillen och berättade då att han sett de efterfrågade pojkarna vid badet, men att han inte visste vad de hette eller var de bodde.¨Mannen gick då vidare till våra grannar då han besviket konstaterade att Frans och Oscar inte riktigt motsvarade beskrivningen av tjuvarna.

Efteråt blev jag ursinnig över det utpekande våra barn fått. Han kom nerifrån "huvudbyn" som ligger fyra kilometer från oss, ingen som vi någonsin sett eller träffat, men som fått våra barn utpekade som svarta barn och tjuvar.( Han hde kört direkt till vårt hus) Vi har ju mest kontakter i vår by även om våra barn deltar i skidklubbens träningar och tävlingar och vi deltar i olika aktiviteter nere i byn, men aldrig mött rasism eller utpekande av barnen.

Nu känns det väldigt annorlunda, Bullerbyidyllen är borta och jag ser bara det utpekande som våra barn fått. Jag är ursinnig över det och vi som hittat vår drömfastighet här i byn har nu avskrivit det som en orealistisk verklighet för våra barn.Vi passar nog bäst i stan även om vi nu för några dagar trott annorlunda.

Jag är fortfarande för arg för att åka ner och konfrontera mannen som störde lunchen, men bara ursinnet lagt sig kommer jag att åka dit och då vill jag veta vem som pekat ut vår familj.Varför ska våra barn alltid behöva uppträda exemplariskt och ändå få skit kastat på sig bara för att de har en annan hudfärg?

En familj som bildats genom adoption är verkligen synliggjord även bland människor man inte tänker på. Vi avviker från normen genom att ha barn med olika hudfärger och jag är arg, för våra barn har verkligen varken behov eller svårigheter att skilja mitt från ditt.

Livet som familjehem är annorlunda

Det finns osynliga vuxna som är ständigt närvarande i barnens liv, så närvarande att de inte riktigt har tid att leka och bara vara. Ständig koll av mobiltelefon, har de ringt? eller har de inte ringt? Kommer de snart på besök? Hur mår de? Löften som inte kan uppfyllas, hårda ord i telefon till barnen, samtidigt som de ska vara de vuxnas terapeuter, arbeta med anknytningen till oss och jag vet inte allt mer?

I natt hade jag svårt att sova och försökte att fundera hur jag ska kunna ge redskap till barnen att bära sin ofantligt, stora, tunga ryggsäck.Jag håller fortfarande på att spalta upp deras situation och försöker se vilka möjligheter jag har för att ta till vara på deras erfarenheter och vända det till något bra.

Ola, lillebror har börjat att berätta om allt som hänt, fundera över varför mamma säjer si eller så och varför hon beter sig. Pappa är hans viktigaste anknytningsperson men man kan bli rädd för honom ibland.

Hella, varför säjer mamma qwqxczc(pip) till mig när du säjer att man inte får säja så till andra människor? Vad svarar man en klok liten person i förskoleåldern på det?

Jag tror jag har gråtit fler tårar dessa dagar än jag gjort i hela mitt vuxna liv, över barns utsatthet, över vuxnas oförmåga och över att veta hur många barn som har det på detta sätt. Det är tur att det finns lagar men det borde komma in tidigare i barns liv, inte 10 år efter att första larmen kommit in och fler barn blivit drabbade.

Idag gick jag och Mikael en skogsrunda tillsammans med Ola och storebror Oscar och hittade en rejäl skörd med kantareller. De gick villigt och glatt flera kilometer utan att knota och varje gång vi hittade kantareller ropade lillebror Ola: Tjoho!
Nu har vi avnjutit säsongens första varma mackor med svampstuvning på och det var underbart:-)

Nu bor de här

Två fina killar som har smält in i familjen. Den yngsta pojken har börjat att sörja sina föräldrars oförmåga att ta hand om honom och hans bror.Allt löper över förvänatn och vi har väldigt kul. För Frans har det blivit ett lyft att ha två killar till i familjen och helt plötsligt är det kul att bygga lådbil.

Grannpojken och den lille har blivit bästa kompisar och tidigt på morgonen knackar det på dörren till vår sommarstuga och sedan startar leken fram till läggdags, det är knappt att de två unga männen har tid att äta:-)

Vi gjorde ett stordåd häromdagen och åkte in till stan för att komplettera garderoben åt de nyinflyttade pojkarna samt för att köpa en ordentlig bilbarnstol. Fem barn på shoppingrunda med diverse olika inköp som skulle göras, däremellan försöka att klämma in sig på ett matställe och få något i magarna,trots att Borlänge är värd för Dalecarlia cup. Detta gör jag aldrig om igen!!!!!!och ändå uppförde sig alla fem ungarna sagolikt, men vi vuxna var totalt slut när vi kom hem.

På matstället frågade kassörskan men hur många är ni egentligen, varav Nora replikerade rappt, vi är 8 stycken i vår familj men storsyrran jobbar:-)) så vi är bara sju.

Det är kul att få återuppleva bekantskapen med Pettson och Findus, att få berätta sagor och se ur mjuka och omhändertagande de större blir.

Dagarna fylls av leken Tjuv och Polis där alla 8 barnen är med.Vi har det bra trots regnet och omställningen.