Längtväntan svävandes bortom molnen:-)

Just nu skimrar livet av rosa moln och jag fylls av väntandets glädje.Jag njuter av den just nu,men vet ju av erfarenhet att snart om en tid kommer jag att gnälla om det:-))

Jag och maken håller på att förbereda oss, liksom barnen.Det är annorlunda att vänta denna gång eftersom alla är så medvetna. Vi är fem stycken som drömmer om barnet med stort B, som samtalar och glädjes åt det. Idag kom barnen och hämtade mig på jobbet och när vi går ner för backen till bussen, säjer sonen: - mamma, tänk när vi får hämta lill*n på dagis i barnvagnen.De andra instämde i glädjen över att de har blivit så stora att de kommer att kunna hämta lillbarnet på dagis alldeles ensamma.

Det gjorde att jag insåg vilken avlastning vi kommer att ha. Det blir som att kunna plocka russinen ur kakan, för detta barn kommer att ha många famnar att vila i. Jag insåg också hur bortskämd det barnet kommer att bli och det blir inte helt enkelt för mig och maken att sätta gränser.Det kommer att finnas fyra till som kommer att ha åsikter.

Nu väntar vi bara på det sista intyget,sedan är allt klart att skickas in till FFIA för granskning.

Kul kväll men jobbig dag

Idag har jag haft en tuff dag, uppe med tuppen och sedan mycket jobb. Mycket administrativt arbete med mitt företag också, förutom arbetet i barngruppen. Sedan var jag och en mycket god vän ute på thailändsk restaurang och åt en underbar middag och pratade tills de stängde och de ville att vi skulle betala notan. Vad jag har skrattat gott ikväll och vad skönt att få sitta ner och prata ostört.

Berättade om vårt nya äventyr och vägen fram till beslutet och jisses vad vi skrattade åt det. Mest skrattade vi åt detta med vår nya bil, att i den ryms bara 5 personer.Numera kan jag också se komiken i det hela, först bestämma sig att lägga ner barnprojektet och sedan starta upp det igen.Nu måste vi återigen skaffa oss en buss om vi skall kunna transportera hela familjen.

Jag kan nästan inte läsa på FL (www.familjeliv.se) längre och saknar ett vettigt forum.Jag kan inte förstå att inte någon av adoptionsorganisationerna startar upp ett öppet forum utan inloggning där människor kan diskutera adoption ur olika perspektiv.Den organisationen skulle nog få fler medlemmar då........

Varför har jag svårt med FL?

Ibland upplever jag det som lågt i tak och att människor ofta är någon slags tyckare som ger sin uppfattning: om hur det skall vara,hur man gör rätt vad gäller adoption,hemutredning,val av organisation,barnuppfostran förskola,skola.

Men ingen familj är ju den andra lik och vi vuxna har ju alla olika bagage med sig vad gäller dessa ämnen.Det är också lätt att missförstå varandra i det skrivna ordet och då utbryter en diskussion om det istället för att se tillbaks på trådstartarens fråga.

Ändå måste jag kolla in den sidan varje dag:-)))) Kolla om någon fått bb, vilka frågor ställs,kort sagt jag är adoptionssideläsningsberoende.Mitt surfande börjar på de olika organisationernas hemsidor, speciellt på de barn som söker föräldrar,finns det något barn för oss idag?

Skäms lite när jag hastigt klickar vidare och tänker att nej den passar nog inte in i min familj,nej det var nog för svårt,nej det var ett handikapp som inte passar in i vårt nuvarande liv och så är listan med barn slut idag också............

Då brukar jag tänka på att vi väntar lite till....att snart kanske vi hittar vårt barn eller så kommer det ett barnbesked. Skäms lite och undrar vilka de andra är som inte heller tackar ja till dessa barn?

Vardag igen

Oj vad fort det blev vardag igen och vad spännande allt känns. Idag har jag bombarderat FFIA med massor av frågor om alla omöjligheter och funderingar vi har om vårt papperssamlande.Jag har varit på mitt nygamla arbete och vilken njutning det är att få möta en barngrupp igen.

Det riktigt pirrar i magen av förväntan att pappersinsamlandet börjar nå sitt slut. Det är bara detta med vårt försvunna vigselbevis som ställer till det, samt att den arbetsplats jag har numera, inte har logotyp och eget brevpapper och definitivt ingen stämpel,men det är ju världsliga saker.

Jag har drömmar om barn och svävar fram i tillvaron och genomströmmas av otroligt starka lyckokänslor. Jag svävar fram i skogen, och i motionsspåret och på cykeln till och från mitt arbete.Jag känner igen känslan, "vänta barn -bubblan", då man försöker att sätta sig in i vad man behöver köpa in,vad man kan räkna med att goda vänner bidrar med och denna väntan på en ny människa som man skall älska och som man är beredd att dö för.

Det spelar ingen roll att det har ösregnat hela dagen och hela kvällen, jag värms av lyckokänslan och det spirar av den inombords. Jag är en blivande mamma och det känns stort och med stolthet bär jag mitt vänta barn-halsband. Jag har till och med införskaffat ett sådant.Jag kollar in diverse bloggar,listor och annat ifall det kommer positiva besked.Nu vill jag ha klar akten så att vi kan vänta på allvar!

Nu är sommren slut och vad fort det gick

Idag har det varit en lång dag, väckning klockan 6.00 för att sedan köra till orienteringstävlingen, där det var samling 8.00. Barnen var glada och förhoppningsfulla inför dagens tävling och vi vuxna var glada för att de var glada:-)
Jag och maken jobbade i serveringen,barnen sprang tävling och presterade hyfsade resultat.Tillräckligt bra för att bli sporrade att tävla igen och igen.........

När vi arbetat klart åkte vi tillbaks till sommarstugan, och fixade mat. När vi ätit tog en febril brådska vid, ett av barnen bar ut all packning, en började dammsuga och en bar ut alla mattor. Vi ställde undan cyklar, vattnade blommor och kollade till alla land, tömde brevlådan och sedan städade vi klart hela huset.Tillsammans fixade vi det på 1,5 timme och sedan var det dags att ta farväl av våra sommargrannar, de bästa i hela världen. Vi ses dock om 14 dagar igen:-))

Nu sitter jag hemma i vår boning och skriver detta,efter en 4 timmar lång bilresa. Imorgon skall jag träffa mina "nygamla" arbetskamrater kl 9.00. Vi skall planera inför hösten och göra fint tills barnen kommer på måndag.

Vi har haft stor sorg och ingen av oss ville resa hem, vi trivs så bra i vårt sommarparadis. Allt oftare kommer tankarna att vi skall förvandla sommarstugan till permanentboende och flytta dit för gott. Vi känner oss hemma där, barnen har sina kompisar och vår orienteringsklubb finns där, med gemenskap och sammanhållning.

Det som var skönt när vi kom hem, var att ställa sig i duschen och duscha länge. Inga snabba kvällsdopp i sjön längre eller att stå ute i duschen och huttra.Nu har vi packat upp allt, jag sitter här och skriver,maken fikar och alla tre barnen pysslar i sina rum.Sommaren är slut för min del och imorgon börjar allvaret..........

Bråda dagar

Intensiva dagar är det hemma hos oss. Vi försöker att skörda allt som går,men squashen borde få växa till lite mer. Men om jag låter det vara får sniglarna en god måltid och vi inget alls:-)

Plockade av alla sockerärtor som fanns på odlingen och det blev 10 liter, idag skall jag skörda spritärtor och gallra ur morötterna ännu mer eftersom de har sin tillväxtperiod nu.Nu är alla bär plockade och mina fingrar är fulla med stickor från krusbärsbuskar.

Jag kan undra varför min svärmor satt alla dessa bärbuskar? Vi har till exempel 7 stora buskar med svarta vinbär, vilket tillsammans ger en skörd på drygt 80 liter ett normalår, sedan finns det 4 buskar med röda vinbär, 3 buskar med krusbär som också ger en mycket god skörd. det finns ett antal körsbärsträd, ett femtiotal äppelträd och sju päronträd.

För att inte tala om alla dessa blomrabatter som finns och som min svärmor med kärlek planterat.

Vi brukar plåga vänner med att de får plocka av bärbuskarna och äppelträden. Det är ett drygt arbete att hålla trädgården i stånd och under min svärmors tid fanns inte ett ogräs i rabatter eller odlingar,men det finns det nu:-))Jag har inte samma ambitionsnivå som min svärmor hade, samt att jag har lite fler människor i mitt liv som jag måste engagera mig i och jag bor inte här i stugan från april till oktober.

Nu är det drygt också, för det är ju OS, och man vill ju kolla in hur det går för de som tävlar för Sverige och sedan skall man vara förälder och hänga med ut i skogen på SOL-skolan.Det är tufft att kliva upp 3.00 och kolla på OS,sedan äta frukost och ut i skogen med en massa ungar. Komma hem, fixa lunch snabbt och sedan ut och skörda, fixa middag och sedan ut och skörda. Vi somnar ovaggade vid 22-tiden av utmattning:-))

SOL-skola

För andra året i rad går våra barn på SOL-skola, det vill säga de håller på med orientering i en veckas tid och det är en hel massa ungar som har kul tillsammans. I söndags sprang hela familjen tävling i Falun och på lördag är det vår klubb som har tävling så då skall vi jobba med det och sedan åker vi hem för ungarna skall på basketläger sista veckan innan skolan börjar.Våra barn börjar inte i skolan förrän den 25 augusti, men jag och maken börjar jobba den 18 officiellt.De har blivit så stora att de klarar sig själva om vi inte är hemma.

Orientering kan jag varmt rekommendera till andra familjer för det finns en tävlingsklass för alla och det är en typisk familjesport. Vi gör saker tillsammans som familj och träningen har ett mål.Att åka på O-ringen som är en av de största tävlingarna i Sverige är en upplevelse och något som barnen längtar efter. De har redan börjat prata om nästa 5-dagars:-) och kollar vilka kompisar i klubben som skall åka. Det blir en gemenskap och sammanhållning mellan familjer och det är kul när man går på samma träning som barnen.Annars är man ju så separerad från varandra och de olika aktiviteterna utförs med människor i ungefär samma ålder. Här får barnen goda förebilder; idrott och tävling kan man syssla med även om man fyllt 90 år.

Vi har kul tillsammans och det uppstår möten mellan generationerna och när någon i klubben kommer in för målgång hejas och applåderas det som om det vore värsta idrottsproffset:-)

Annars jäktar jag på med skörden,håller på att skörda alla kryddorna för sista gången i sommar, samt de bärbuskar som fortfarande har bär plockar jag av. Nu har även Transparent Blanche (glasäpplen) mognat och jag skall försöka hinna skörda så mycket av det som möjligt. Jag brukar koka en god mynta -och äppel Skörden är sen i år och det blir ett dilemma, för när vi väl har flyttat hem, åker vi bara till stugan varannan helg och då hinner man inte mycket för resan är lång.

Ungarna har loppis idag nere vi stora vägen och säljer av saker de inte vill ha längre. De tänker spara pengar till Vietnam:-) De hjälpte mig att plocka bär en stund och vi kokade vår favoritsylt, en blandning av hallon,röda vinbär och krusbär som vi äter till smörstekta plättar. Mums, tycker barnen och jag får göra smet på 2 liter och det tar lite tid när man skall grädda plättarna,men det är värt det:-)

Vi har släppt Afrika och släppt in asien

Har försökt att surfa och leta information om vårt nya land Vietnam. Har ni tips på bra bloggar,resedagböcker eller hemsidor är ni varmt välkomna med tips om det.

Att få ett nytt vigselbevis var inte det lättaste och nu har vi gett upp efter otaliga samtal till olika instanser inom kyrkan. Vi gifte oss för 19,5 år sedan och då finns inga papper kvar i församlingen och prästen som vigde oss är avliden. Vi försökte att bevisa vigseln genom utdrag ur äktenskapsboken och personbevis, men de kunde inte utfärda ett nytt vigselbevis för det gjorde man inte.Vigselbevis är ingen laglig handling mer än ett minne av bröllopet.

Nu har vi kommit på två ställen till att leta på när vi kommer hem och förhoppningsvis kanske det finns där i vår gamla bröllopspärm eller i bankfacket.Det är mycket frustration just nu över att vara bortrest från hemmet,men det är skördetid så jag kan inte resa hem igen och kolla.Får ge mig till tåls tills på lördag när vi åker hem.

På måndag börjar jag på ett nygammalt jobb och det skall bli spännande.Jag skall jobba i barngrupp och nu är det länge sedan jag gjorde det,har ju varit egen företagare i flera år nu.Samtidigt behöver jag veta hur dagens föräldrar känner och upplever sin tillvaro och hur barn idag har det, för snart har jag tappat den verklighets förankringen. Jag skall dock inte jobba så mycket utan vara resurs för ett barn med diabetes,vilket betyder att jag kan kombinera det med mitt företagande.

Nu undrar jag dock lite hur det ska bli, för när jag lovade det var det inte aktuellt med adoption längre och lite jobbigt känns det att berätta det för kollegorna.Sedan tänker jag på det lilla barnet som kanske får byta vuxen under läsåret vilket inte är bra, utan jag vill ge kontinuitet. Nu vet vi ju inte hur länge vi får vänta och hur lång tid det tar i verkligheten,men ett år kanske inte är en osann gissning även om det just nu verkar gå snabbare.Då är det inga bekymmer med ansvaret för barnet för jag har lovat att jobba detta läsår och skall man tro sannolikheten behöver jag inte oroa mig.

Nu har vi bestämt oss

för land och har börjat att samla handlingar till det. Det är ett enkelt land, inga krångligheter och inga mängder av papper, utan endast saker som känns behändiga. Vi har beställt utdrag från Rikspolisstyrelsen, arbetsgivarintyg samt kontaktat läkaren för att få läkarintyg som passar till det landet.Det som är problem är att vi måste ha en kopia av vigselbeviset och trots letande hemma, ja vi reste hela vägen hem för att leta, fann vi inte det. Hon som är handläggare på organisationen är borta och vi får ha tålamod ett par dagar till med hur vi skall göra. Funderar på att beställa ett nytt vigselbevis från kyrkan.Det går nog snabbast. :-) Vi vill att alla papper skall vara klara tills vårt nya medgivande är klubbat och klart för då kan vi skicka allt på översättning direkt.Konstigt att man kan känna brådska när man ändå har väntat så här länge och inte skulle ha fler barn.

Vi har spenderat en del pengar nu på adoptionen redan och gjort en inbetalning till organisationen.Nu har vi dragit på oss sparbyxorna allihop och försöker att komma på nya sätt att spara pengar på. Barnen är väldigt kreativa och uppfinningsrika och har tusen idéer.Jossan har skrattat gott åt att vi får en ny kontinent i familjen,nu blir vi en ännu konstigare familj,som ser ännu mer annorlunda ut,men hon blev glad över att det händer något.

Jag hade en konstig dröm förresten; att vi fick barnbesked från landet och det var en liten pojke som var runt året. Men när handläggaren berättade det svarade jag helt frankt att det går inte, vi vill ha en pojke som är 3 år, hur skall han annars bli kompis med grannens son:-)) Jaha, svarade handläggaren, då ger vi honom till nästa familj istället. Efteråt i drömmen fick jag världens ångest över att vi tackat nej till ett barn som skulle bli vårt.

Men det är sant att jag och maken hoppas på en pojke till,men bäst är väl att tillägga att vi blir överlyckliga om det är en flicka till, men gärna ett barn i 3-års åldern:-)Men egentligen spelar det ingen som helst roll vad det blir, för vi vill ha ett barn till och då är ålder och kön betydelselöst,för när man väl möter barnet är man glad och nöjd över att det blev just det.Men drömma får man och då är det en pojke till vi hoppas på,eftersom vi redan har tre tjejer.